Själen dog, sedan uppstånden

Dog understimuleringsdöden under jobbhelgen, träffade dessutom en annan smedlärling som hade gjort väldigt regelbundna och symmetriska armringar trots att hon bara smedat sig sen i höstas. Så från magnifik i fredags till sur och krum underpresterande tant i söndags. 

Fick sedan en förfrågan om vad jag tar för en tentakelskål. Jag nämnde mitt pris. "Oj, det var billigt, hur stor skål kan du göra för 1000 spänn?" blev gensvaret. GLATT!!!!!!

Självkänsla något återupprättad. 

Jobbade med en låsbygel till en ladugårdsdörr idag, på bilden ovanför har jag just kluvit upp ett hål varmt, ja som ni ser. Det är som bekant roligt att klyva och försänka varmt, oklart varför, kanske därför att det är mer dynamiskt än att göra maskinellt. Järnet ger med sig på ett tillfredsställande sätt och biten som man klyver bort får alldeles släta sidor, och landar på golvet som en glödande het karamell. 

Glödgade några bilspetsar också och sedan skulle jag gå hem men från höften gjorde jag en trädgårdsspade. Hittade en bit rostig plåt i skrotcontainern, och slipade till den på frihand i bredbandsslipen. Den antog en perfekt form som var skön för ögat. Värmde och formade den i ett sänke och över hornet. Klämde till en tentakel jag hade liggande, bank bank bank i fjäderhammaren, slipade lite, kapade upp en slits och stoppade in bladet. Det blev jättebra! Fin, elegant! Självkänsla yttermer återupprättad. Jag tänker förutsätta att övning gav den färdighet som krävdes att snida ihop en elegant trädgårdsspade på knappt 30 minuter, det vore jättetråkigt att tänka sig att det bara var ren och skär tur.
Uamejen så jävla präktigt resonerat. Jag har problem med dialektiken värdelös/megalomani. Men å ena sidan tycker jag att det finns en poäng med att ständigt utvärdera sig själv. 

Visade min lilla spade för Smeden och hon sa "åh, Hanna, vad fin" vilket gladde mig ända in i djupet av min neurotiska själ. Oavsett vad så är det nog ändå hennes åsikt som räknas allra mest för mig, av helt naturliga skäl. 

Glödgade delarna innan jag gick, så att allt det metallrena förlorar sin vassa glans och blir antracitgrått. Får det svalna av sig själv blir det heller inte någon ythärdning vilket gör att det går lättare att borra i materialet. I morgon ska jag borra och nita och fota. 

Jag som aldrig varit någon höjdare på att måla, rita eller skissa känner en sådan extremt stor tillfredsställelse när jag plötsligt kan göra former som är symmetriska i tre dimensioner med bara ögonmått och handlag. Tror jobbet i smedjan är nyttigt för mitt spatiala handikapp.