Hängare i hörnen del II

Inleder med att tillkännage att jag fortfarande inte har hittat ett mer professionellt klingande namn på "rulli-grej", så frågan kvarstår. Jag ska få följa med på studiebesök snart, och hälsa på en smed som ska vara rysligt duktig. Han vet säkert, ska bara lista ut hur jag kan ställa frågan med stoltheten i behåll. Han verkar dessutom bara prata engelska. "Excuse mej, but vatt do jo kall this curly bit?"
Nej, det kan jag ju inte fråga! Vet ju vad den heter på engelska; fishtail scroll. Fan. 

I varje fall: jag jobbade på med alla hängare och skoställ. Det var ett ganska konkret arbete, göra många likadana krokar, göra många likadana skruvplattor. Se till att hängarna till hörnen hade samma form och blev lika stora. 
Man kan ju utgå från två lika långa bitar, men det är ändå en utmaning att börja på rätt ställe, platta ut lika långt, bredda lika mycket, och rulla ihop rullarna lika mycket så att allt ser i varje fall hyfsat symmetriskt ut. 

Så kom dagen då jag var klar och körde ner allt. Min bror som är snickare var på plats för att skruva och greja. Ganska så snart hörde jag det man inte vill höra: "eh, vi har ett problem här...". Jag hade glömt att hörnet inte var 90 grader, utan avskuret längst in. Följaktligen passade inte skostället eftersom jag hade gjort gallret 90 grader i hörnet. Så då var det bara att ta med det upp och göra ett avkapat hörn. Det var rätt pilligt eftersom jag hade använt ett glest armeringsjärn. Men till slut så fick jag ihop det med hjälp av smeden som fick svetsa. Ner till Kalmar igen och......

Nu passade det perfekt. 

NÄR MAN LA DET UPPOCHNER. 

AHRG! FRAG! VAFAN!?

Hur kunde jag vara så slarvig?!? 

Först glömma bort att hörnet inte var ett hörn, och sedan glömma bort att hålla koll på upp och ner? Som ni ser är inte hörnet exakt symmetriskt utan lite skevt. Mamma hade gjort mallar av hörnet i papp som jag använt, men då inte tänkt på att se till att tänka efter före så att skostället skulle hamna med rätt sida upp. 

Nåja. 

Tillbaka upp till Örebro, plocka fram vinkelslipen och skära loss alltihop. Då var dessutom Smeden iväg på semester, så jag fick svetsa ihop det själv. Det var andra eller tredje gången jag svetsade, så att jag inte brände sönder allt eller råkade svetsa mig själv i benet är ett under. Men till slut så fick jag ihop det. 

Lite tur ska man ha också; delarna som fäster mot väggen var exakt så långa i förhållande till golvlisten så att tassen i mitten fortfarande nuddar golv. 

Är på det hela taget nöjd med hur skostället blev, med tanke på att jag som sagt var gjorde det när jag inte hade gjort mycket smide innan. Men någon gång i framtiden har jag tänkt att jag ska byta ut det glesa gallret mot något tätare, mammas klackskor ramlar nästan igenom. 

Kapphängaren var på flera sätt lättare att göra, jag behövde inte ta hänsyn till vare sig lister eller vad som var upp eller ner. Jag är nöjd med hur den blev, och mamma och Hans säger sig också vara nöjda. Man får plats med en hel del jackor och kappor trots att hängaren är ganska liten och nätt. Och jag tycker att det svarta smidet passar fint in med tapeten och det vitmålade taket. 

Jag tycker att kapphängarens infästning mot taket och skoställets tass gör så att det syns att de båda delarna hänger ihop. Och så blir det lite mer symmetriskt, vilket jag tycker är jätteviktigt. Antar att när man lärt sig att göra saker symmetriska så kan man gå vidare till att göra saker osymmetriska, men som fortfarande är fina och känns sköna att titta på. 

Eller så gillar man bara symmetri, helt enkelt. Jag gillar det. Mitt linneskåp ser ut som en tegelvägg. En person i min närhet kallar mig Vik-Hitler. Uuuu va gött att vika handdukar till små rektanglar! 

Hängare i hörnen del I

När jag fortfarande var rätt färsk på smidet så fick jag ett uppdrag av min mamma och hennes man Hans. De renoverade sitt hus och ville ha något de kunde hänga kläder på och något att ställa skor på. Därtill ville de ha några hängare till köksredskap samt ett par krokar. De fick skissa upp vad de ville att jag skulle göra, och sedan kunde jag säga hur man kunde gå till väga och vilka lösningar som fanns. 

Som ni ser på skissen skulle kapphängaren och skostället monteras i ett hörn. Både skostället och kapphängaren fästes i väggen i vardera ände. Kapphängaren fick också en krok som skruvades fast i taket. Skostället fick en liten tass som vilade mot golvet. 

Utöver detta ville de ha en hängare som skulle fästas i taket enbart, som en stång helt enkelt. Där kunde jackor, kappor och annat hängas när det var mycket folk på besök och hängaren i hörnet blev full. 

Eftersom jag på den tiden inte kunde svetsa så föreslog jag att upphängningen i taket skulle utgöras av en krok som jag varmnitade fast i en platta som i sin tur hade fyra skruvhål.

Jag gjorde sammanlagt sju stycken sådana här krokar med skruvplatta. Tre till kapphängarna i hallen, och fyra till redskapshängarna till köket. Först gjorde jag rundstaven med öglan i änden. Sedan skruvplattan, vilken jag fasetterade, dornade försänkningar till skruvarna och borrade hål för rundstaven med öglan . Sedan spänner man fast rundstaven med öglan i ett skruvstycke, med cirka en centimeter ovanför skruvstyckets käftar. Sedan värmde jag med gassvets tills järnet var riktigt varmt, sen på med skruvplattan (åt rätt håll!) och sedan slå med en kulhammare på tappen så att den sväller ut och sedan sitter de tu ihop. Jag försänkte skruvhålet i skruvplattans baksida, så det fanns en liten hålighet för tappen att svälla ut i, men att man ändå skulle kunna skruva fast skruvplattan dikt an taket.

På skostället och kapphängaren i hörnet behövdes även fästen för väggen, en i vardera änden på bägge. Mamma gillade de ihoprullade rull-grejerna, så då fick det bli sådana. 

Jag kan inte fortsätta att referera till dem som rull-grejer....! Direkt när jag är klar med det här inlägget ska jag gå och kolla i mina smidesböcker om rulli-grejerna heter något "på riktigt".

Nej, jag gör det NU. Sedan är det läggdags. 

_______

Hm.... Efter en snabb genombläddring av mina smidesböcker kan jag bara konstatera att författaren på ett mycket skickligt sätt undviker att namnge aktuella rulli-grej. Den florerar som ett av slutstadierna på en "penad solfjäder" men refereras till endast med ett vagt "materialet". Detta är ett mysterium som måste få ett svar. Jag återkommer om detta och med bilder på hur slutresultatet av mamma och Hans hängare. 

En jädra skylt och lågt blodsocker

Vi har fått tillstånd att ha några odlingslådor utanför Gruvan den här sommaren. Jag har ju börjat göra lite skyltar till de olika grönsakerna, bland annat "NÅN TOMAT"-skylten som jag lagt upp här tidigare. Idag var det squashens tur att få skyltar.

En sak som jag upprepade gånger erfar är vikten av att Tänka Efter Före, Dubbelkolla och Kolla Hellre En Gång För Mycket Än En Gång För Lite. Men den kunskapen har tydligen svårt att hitta rätt fålla i pannloberna. 

Stavar fel. Suck. Ahrg. Fan. Och jag som lyckats med snygga avstånd på bokstäverna och dessutom är de i ungefärlig linje med varann. Försöker stryka ut C-et och tänka "äsch det spelar väl ingen roll". Men jag fungerar inte så, jag vet att det står fel och jag vet att jag kan göra en skylt med rätt stavning. 
Det är faktiskt rätt bökigt att få alla avstånd jämna och alla linjer raka, men jag vet att jag kan om jag anstränger mig. Jag försöker motstå frestelsen att göra någon enkel jigg för att få raderna raka, mitt mål är ju att kunna göra det bra på frihand. 

Gör en skylt till och stavar rätt denna gång. Men nu frakkar jag upp H:et! Suck, ahrg, fan! Och de två ordlängorna hamnar för nära varandra. Det hade jag kunnat leva med, men inte det skeva H:et. Satsen med bokstavsstansar saknar nämligen H:et så då får man göra ett eget H med två I:n och sedan ett lite mindre I på tvärsen. 

Så jag gör en ny skylt. Jag stavar fel igen och skriver SQASH den här gången. 
AHRG, SUCK, FAN! 
Vid det här laget är jag bra trött och ganska trött på att stansa. Jag bestämmer mig för att situationen motiverar mig att nöja mig med den rättstavade men halvfula skylten. Ett beslut som inom DBT kallas "visshetsbeslut" - ett beslut som fattas med grund både i tanke och känsla. Ett visshetsbeslut är inte alltid lätt att fatta eller lätt att komma fram till, men när det formas i huvudet på mig så känns det oftast rätt. Antar att man skulle kunna kalla det någon form av magkänsla. Magkänslan säger mig nu att jag ska ta den rättstavade skylten och göra klart den och sedan åka hem och äta middag och läsa en god bok. Sagt och gjort, jag spetsar en rund 6 och kallnitar skyltdelen som jag nu har slipat, fasetterat och borstat. 

Ser sen.... 
Att jag har... 
Tagit fel skyltdel och använt den som var felstavad. AHRG!! FAN!! SUCK! 

Slutsats: Tänka efter före, bättre att kolla för mycket än för lite, dubbelkolla, kolla igen. Och bjussa dig själv på att inte börja greja med bokstavsstansarna sent på kvällen utan att ha ett rejält mål mat och en kopp kaffe i huvudet. 

Tentakler

Jag vet faktiskt inte riktigt hur tentakeln kom in i mitt liv och varför den har fått en sådan framträdande plats. Det är ett svårmotiverat intresse. Eller kanske inte? Såsom kroppsdel betraktad är tentakeln faktiskt svårslaget intressant. Och den sitter oftast på intressanta djur, och inte alltför sällan så sitter tentakler också på intressanta monster. Tentakeln har också en något diffus särställning i det som jag antar är min kulturella referensram, en referensram som är förhärskande i den grupp av människor som klär sig i svart, lyssnar på Fields of the Nephilim och läser H.P Lovecraft. Det var alltså med en känsla av fascination och vördnad som jag tog den guidade turen "Spirit Collection Tour" på naturvetenskapliga museet i London för att få se världens enda preparerade jättebläckfisk. Guiden som jobbade som konservator på museet visade in oss i en enorm sal. Strax innanför dörren började glastanken med jättebläckfisken. Först låg dess fångstarmar, sedan gick man längs dem orimligt länge innan man nådde kroppen. Sugkopparna var skålade och fyllda av vassa, trekantiga tänder. Klart att jag ville smida tentakler, KLART jag ville! 

Det största problemet var ju just sugkopparna. Först försänkte jag bara direkt på tentakeln, men då blev det ju bara hål, inte ett dugg likt en sugkopp. Sedan hittade jag en smed på instagram som gjort sugkoppar genom att bygga upp en liten svetspärla och sedan försänka den. Sagt och gjort, bara att börja öva. Som vanligt med en halvt uppeldad vänstertumme

Ytterligare en orsak till att jag ville lära mig att göra tentakler är att jag har en bekant som tidigt då jag började smida sa att han ville ha något med tentakler. Detta är då givetvis en bekant som har samma svårbegripliga men varma känslor för tentakler som undertecknad. Här nedan har vi ytterligare en svartklädd och luguber tentakelaffectionista i form av min vän Tallhage som fick en (något otymplig...) nyckelring med smidda tentakler.

Som ofta för mig kom idén om att smida något ganska långt innan jag skaffat mig den kunskap som behövdes för att kunna genomföra idén. I detta fallet var det främst svetsen som jag i början inte kunde hantera. Men nu har jag listat ut hur man gör en tentakel att vara nöjd med, och ska så småningom börja tillverka något tentakelartat till min bekant som jag nämnde ovan.

Blommor och bläckfisk. Det var för övrigt något av ett elände att försänka svetspärlorna i tentakelns mest krökta del. När väl svetspärlorna är försänkta kan man inte göra så mycket med tentakelns form, eftersom sugkopparna då trycks ihop eller dras ut. Jag fick hålla i dornet med en tång och spänna fast tentakeln i skruvstycket och sedan göra försänkningen med tungan mitt i mun. Men det gick bra, jag är nöjd! 

Och om du tycker att mitt tentakelintresse verkar skumt, så vill jag bara säga att jag är helt normal, jag lovar. En mening jag upprepar ganska ofta, så sent som i söndags då jag verkligen ville inskärpa att det ÄR HELT NORMALT att vilja inreda sin nya lägenhet som Sigmund Freuds mottagning. 

Jag har dock ingen som helst förståelse för det härna "shabby chick" om vi nu ska tala inredning. Snacka om crazy banana band att vilja leva så. Det vilar något djupt ondskefullt och skrämmande med att ha sådana därna bokstäver i sitt hem, som bildar ord som "LYCKA" och "VÄLKOMMEN". 

I skogen

Efter att ha gjort den lilla prinsesskronan fick jag idén att göra något liknande som kunde fungera som ljuslykta. Rättare sagt kom nog inte idén just efter att jag gjort prinsesskronan, den hade funnits där längre i någon slags kreativ halvexistens. Ibland dyker det upp något i sinnet som har en ungefärlig form och funktion, men man vet inte hur man ska foga samman delarna. Nu hade allt fallit på plats - jag visste hur jag skulle göra de små trädliknande figurerna. Efter att ha gjort ett par ljusstakar med rund fot visste jag hur man böjer till en rund form. Smeden hade också lärt mig hur man gör små ljushållare av plåt - check. Jag visste hur man kallnitar OCH jag hade fått lära mig lite om hur man svetsar. Rättare sagt hade jag fått lära mig hur man kan svetsa istället för att varmnita, och det var exakt det som jag behövde kunna för att göra min ihopfantiserade ljuslykta. 

Stuka, bredda, klyva, kapa. Stukabreddaklyvakapa!!! Att massproduktion kunde vara så roligt! Jag fick in ett djävulskt flyt och optimerade processen på ett nördigt och maniskt sätt. Kom på något riktigt smart när det gällde i vilken ordning man skulle klyva upp dem, men jag har glömt det exakta tillvägagångssättet eftersom jag inte hade sinnesnärvaro att skriva upp det. "Äsch, det där är så uppenbart så jag kommer att komma ihåg det" tänker jag ibland. Men jag har lärt mig att man glömmer bort de små detaljerna så nu brukar jag i allmänhet skriva ner dylika procedurer. 

Presto! I skogen. Fundamentet är alltså ett plattjärn som jag har format som en cirkel och sedan nitat ihop. Efter det borrade jag hål i rundeln och sedan svetsade jag fast de små träden. 

Ett mycket viktigt psykologiskt element i den här processen var beröm. Smeden berömde mig och uppmuntrade mig att fortsätta klyva saker besinningslöst. Hon påpekade nyttan av att hitta "sin grej", någonting som man gillar att göra och är bra på att göra. Något som kan bli lite ens egna. Att klyva saker kanske var min grej? 
Jag hade också fått mycket vänligt och uppmuntrande beröm av en amerikansk smed via instagram - alltså....! Så stolt! Att hon råkade vara amerikansk spelade väl egentligen ingen avgörande roll, men ändå, det har en viss klang. "En amerikansk smed". 

Om nu klyverierna är min grej, eller om nu Skogen är vacker eller tråkig får väl tiden utvisa. Men en sak kom jag i varje fall fram till - Skogen är finast om natten. 

Eller som Skogsbrand Edition. Extremt olämplig och opraktiskt som prydnadsföremål dock. 

Tomato, tomato

Vi har fått tillstånd att sätta upp några odlingslådor utanför smedjan, vilket jag har peppat för sedan början på mars då jag sådde två sorters tomater och två sorters chili. 
I veckan var det dags att plantera om tomaterna en sista gång innan de ska planteras ut någon gång i början av Juni. Blandade givetvis ihop några av plantorna, som jag nu alltså inte vet om de är av sorten Black Plum eller Principe Borghese. Så kan det gå! 

Husnummer och elddon

Mer på temat byteshandel: min mamma och hennes man behövde bygga om sitt hus. En av deras vänner råkar vara arkitekt, så han gjorde ritningar åt dem i utbyte mot en liten, knubbig kamin som min mamma köpt för länge sedan men sedan inte lyckats hitta någon plats åt. Arkitekten heter Farbror Per, och han kom ju snart på att han måste ha något att kratta runt askan med i sin lilla kamin. Så då bad han mig att göra ett par elddon, vilket jag gärna gjorde. Farbror Per gjorde till och med en ritning i skala 1:1, väldigt praktiskt! 

De är varmnitade, vilket betyder att man slipar till en tapp på pinnen, värmer med gassvets och sedan trär man på plåtbiten/gaffeldelen på den varma tappen, och slår ner den med kulhammare. Då sväller materialet i tappen ut och naglar fast det man trätt på den. Gillar den tekniken, tycker att det ser proffsigt och snyggt ut. 
Min bonusbror tittade på dem och sa "är det inte svårt att få öglorna likadana?"
JO! :D Det är svårt! :D :D :D Jag blev asglad av denna supersmarta, snälla fråga. 
Eftersom Farbror Per är en man som uppskattar ordvitsar och dylikt, så stämplade jag in "UR ASKAN" på askrakan och "I ELDEN" på eldgaffeln. 

På samma "göra två likadana eller i varje fall rimligt matchande"-tema är det här husnumret jag gjorde till en släkting i Löddeköpinge. Jag kommer ihåg att det var ett jämra trixande med 0-ans lilla tass som ständigt blev för lång, kapades av, smiddes ut, blev för lång, kapades, smiddes ut, osv. Jag gillar att göra de där små tassarna, eller fenorna eller vad man ska säga. 

Reflekterar återigen över min totala brist på ett acceptabelt fackspråk, "tass" "pinne" "krusidull" "gaffeldel". Nä, detta måste åtgärdas på något sätt. 

Mer på det kluvna temat

Att klyva saker, det är roligt det! Hittade en smal och fin klyvmejsel på en loppis i Vansbro för fem kronor, sedan klöv jag allt jag kom åt en period. Man kan se att jag höll på att tappa greppet om vad som är ett rimligt antal klyvningar per föremål, även om jag nog fortfarande tycker att den här ljushållaren är fin, med sin spretiga frisyr. Den påminner lite om minionerna i Dumma Mej med sitt försänkta skuvhål som öga. 
Den hamnade sedermera hos min snälla och underbara faster. 

Något jag också klöv något infernaliskt var ett par meter av plattjärn jag hade råkat köpa fel dimension av. Skulle göra fyra stycken gångjärn åt min morbror och för första gången ringa och beställa material. Jag var mycket skör och nervös, bland annat eftersom jag inte var van vid att uttrycka saker i millimeter. Så det gick fel. När jag kom inknallandes genom Gruvans dörrar (gruvan = smedjan) med mitt vobbliga plattjärn i näven tittade Smeden på det och frågade vad jag skulle ha det där slånkiga till. "det blev fel" sa jag ledset. Gångjärn av den dimensionen hade på sin höjd kunnat ge stöd åt någon lättvindig kattlucka. 

Bara att beställa nytt, samt lista ut vad man kunde göra med det vobbliga misstaget. Det blev något träd-liknande att hänga grejer på. Hade Lovecrafts Elder Things för sinnet när jag gjorde hängarna. Med detta menar jag inte att det finns någon större likhet, bara att jag hade dem för sinnet. De beskrivs ju som slemmiga trädstammar med tentakler som fötter och sjöstjärnor som huvuden - vem vill inte ha något sådant för sinnet, menar jag? :)

Verktygslåda

Hade länge mina grejer i en plåthink men nu har jag fått mig en urtjusig hemmasnickrad verktygslåda. En jädra lyx att känna någon som kan snickra ihop saker av trä, ett svekfullt och oberäkneligt material om du frågar mig. Ännu större lyx är det att den är gjord efter mina önskemål.

Fyra fack invändigt, och en insats för dorn. Ville först ha en utdragbar låda till dessa i nedre delen av verktygslådan, men blev övertalad att en lös insats högst upp var smartare. Och det var det, mycket smartare! Mycket glad och nöjd över min fina låda.

Avancerad byteshandel

Det började med att jag fyllde år och skulle önska mig något. Jag hade länge velat ha en sådan härn: 

Ursäkta den gruvligt dåliga bildkvalitén, jag har en jättedålig mobilkamera och jag orkar inte resa mig upp ur sängen pga trött måndagskropp med ett huvud svårt anfrätt av björkpollen. 

Det handlar i varje fall om en matta, som man kan knäppa ihop med andra likadana mattor. Fräsigt. Men på tok för dyrt. Det fanns dock ett ställe som sålde mattorna riktigt billigt, men jag räknade rätt raskt ut att bensinkostnaden skulle göra det hela olönsamt hur som helst. 

Men! Då kom jag på att jag har en bekant som bor bara någon mil bort från mattaffären. 

Jag kontaktade honom och frågade om han hade lust att köpa ett par mattor åt mig och sedan ta med sig dem upp näst han hade vägarna förbi. Javisst, sa han, och som brukligt är frågade jag honom om han ville ha något för besväret. 

"ja, jag skulle vilja ha ett avskrot som du har gjort" sa han. 

Ett avskrot är ett verktyg som man kan kapa uppvärmt material med. Det heter hot cutter på engelska, vilket rätt väl beskriver verktygets funktion. Det är som en huggmejsel med ett skaft som man sätter fast i ett höl på städet. Detta höl heter hardy hole på engelska. Hahaha! osv. Man lägger sitt varma material på avskrotet och slår med hammaren, helt enkelt. Ni får kolla på bilden längre ner. 

Okej. För att göra ett avskrot behövde jag ett material av tillräcklig storlek. Eftersom det också behövde vara hårt och härdbart dög det inte med vanligt blötjärn, som man annars kan använda till det mesta. Jag rådfrågade Smeden som erbjöd mig följande uppgörelse: 
.

Den här gamla släggan....

Mot den här nyckelringen

Släggor och andra verktyg som behöver vara motståndskraftiga och kunna slipas vassa är ofta gjorda av stål, vilket är järn med högre kolhalt. Stål är mycket svårare att bearbeta, det är segare och svårare att påverka med hammaren. Brukar tänka att stål är som en sur, seg och hård blålera där blötjärn är som trolldeg. Jag kapade släggan strax söder om skafthålet och smidde sedan ut den delen som ska sättas fast i städet. Gjorde nästan allt i fjäderhammaren, och slipade en massa med grov slipdisk. Smeden fick hjälpa mig att slipa till en bra egg. Sedan härdade vi eggen, genom att värma upp den så den blev körsbärsröd. Sedan vispade man runt eggen i en balja av upphettad linolja. Sedan blev eggen böcklinggul. Det fanns något samband där... Körsbärsröd ---> böcklinggul.

Jag måste läsa på mer om härdning... 

Kan inte så mycket om härdning, delvis på grund av att jag nästan är helt och hållet ointresserad av knivsmide. 

Såhär blev det tillslut. Rätt nöjd. Det fick en liten bilring längst ner. Turligt nog stämmer denna bukighet väl in på hur finska avskrot är designade. Skönt! Jag har gjort ett finskt avskrot. Det var meningen hela tiden. 

Av konfidentiella men högst begripliga skäl fattade jag sedermera beslutet att inte ha någon kontakt med Matt-mannen mer. Jag undrar ibland om han har slipat bort mina initialer från sitt avskrot, eller om han påminns om mig varje gång han ska kapa något. Kanske inte. Jag knallar omkring på mina mattor dagligdags utan att känna något särskilt bortsett från en mjuk känsla under fötterna. 

Vinklar i 90 grader kan gå åt skogen i 360

Ett återkommande tema: vinkeln på 90 grader. En ljusstake till exempel har ju underlaget att förhålla sig till och är den inte i en godtagbart 90-gradig vinkel till detta så ser det misslyckat ut. Än mer viktigt är detta när det gäller det mesta som ska skruvas fast på en vägg, ampelhängare, konsoler, hållare till balkonglådor, ja ni fattar grejen. Man får klåda i hela kroppen vid tanken på en konsol som slappt och skämmigt hänger ut från väggen i en pinsam lutning på 85 grader.

Rent psykologiskt är 90-gradiga vinklar ett elände. Jag tycker för det första att jag borde kunna åstadkomma dylika med fart och elegans vid det här laget. För det andra, hur svårt kan det vara rent logiskt?! 90 grader, ganska rättframt tycker man. Det kom som något av en lättnad när jag för inte så länge sedan insåg att en vinkel kan bara vara rätt på ett sätt men fel på jättemånga andra sätt... Eh... Jag känner att jag borde ha gått och lagt mig för ett par timmar sedan.... Men ni fattar vad jag menar, vad? En 90-gradig vinkel kan frakka ut i 360 grader. 

Nohab

Under utvecklingens gång stöter man på olika moment som känns en smula kusliga för en verkstadsnovis. Vinkelslipen var länge min nemesis. Bandslipmaskinen kändes också otäckt kraftfull och högljudd. Pelarborren från Arboga hotar att fånga upp en med sina trevande, viftande borrspån och suga in armen i en benknäckarpolka. Gassvetsen.... Oroar mig fortfarande en smula. Men om man är klok och noggrann är det ju ingen överhängande fara att man ska göra sig alltför illa på något av ovanstående. Det jag mentalt skyggar för är något slags övervåld in potentia. Kroppen vet, att om hjärnan slarvar kan det gå illa. Det är därför jag ryser lite på baksidan av låren nästan varje gång sekunderna innan jag ska kapa något med vinkelslipen. Det är kroppen som skriker till hjärnan via ryggmärgen att SKÄÄP DA NU SKA HO SÅGA.

I början var det fjäderhammaren som ingöt allra mest respekt. Den står som ett hukande mekaniskt monster i halvdunklet, grön och oljig.
En gång var jag i någon av Londons förorter och tatuerade mig tillsammans med KK (hon med katten - kattkvinnan). Tatueraren fattade galoppen omedelbart när jag sa att jag ville ha min tatuering liksom "mörkt grön fast inte mossigt grön utan mörkt grön fast... fräsch... och cool.."
Han visade mig en färg och sa: "dirty money."

Dirty money. Det är färgen jag vill ha.

Först kändes alltså fjäderhammaren rätt otäck. Sedan, efter ett tag, inser man den enorma, underbara nyttan man har av en dylik. Med ett stånkande, brakande flexande sparar den timmar av arbete åt en. Den är inget monstrum, den är snäll och har känslor.