Manhaftig

Gillar verkligen att klyva saker. Vet inte varför jag började göra de här små träd/korall-formade sakerna, det föll sig bara så, tror jag. 
Den här prinsesskronan gjorde jag på någon form av trots efter att en äldre herre menade att en tjej som smider måste allt vara bra manhaftig. Kolla härrå Herr Farbror!! Så gulligt tjejigt jag har gjort! 

Ingenting jag gör i smedjan har någon som helst inverkan på min eventuella tjejighet alternativt manshaftighet. Blir akut trött av att tänka på dylika föreställningar också, men Herr Farbrors tankar om sekundära könskarakteristiska gjorde mig sur och hetsig. Så faller man i sin egen fälla och tänker i kategorier; "prinsesskrona" = "tjejigt". 

Vill hellre tänka "oh, vilken snygg grej jag har gjort med min hjärna och mina händer".  

Halsband

Efter alla bilder på nyckelringar kanske det har framgått att jag älskar bokstäver. Men om det inte har gjort det så säger jag det nu: jag älskar bokstäver! Ouamejja så mycket tid jag har lagt på att stirra på olika typsnitt. En gång i forntiden layoutade jag en skoltidning, det var en fröjd att göra överskrifter i fetstil courier, expanderat avstånd mellan bokstäverna och annat snyggt. Tillhör än i dag den typen av människor som inte kan se comic sans utan att rysa ända in i själen. 

En dag hittade jag en träback med gamla bokstavstyper i. Eftersom man inte ska trycka undan sin rätta natur började jag genast att skriva RÖV och JÄVLAR med stilrena klackade versaler.

Men det finns annat i livet än rövar, till exempel sorg, elände, besvikelser och orättvisor. Man brukar säga att bitterhet och lidande är en stor besvikelse kombinerat med ilska. Bitterhet och lidande är två envetna följeslagare som är svåra att komma undan. De sätter sig som en pollenallergi på luftvägarna och gör din vardag andfådd. 

Om man lyckas ta bort ilskan från besvikelsen får man kvar sorg. Och det är ju inte heller så roligt, att känna sorg. Men sorg är vad man brukar kalla för ett "rent" obehag, där lidande och bitterhet är "smutsiga" obehag. Det har med primära och sekundära känslor att göra. Sorgen är en primär känsla, och faktum är att sorg kommer och går, till skillnad från lidande. 

En metod för att kapa bort ilskan från besvikelsen är ...
Är.


Ääääärrrrr....... En metodföratt tabort ilskanfrånbesvikelsen är... ACCEPTANS. Ja, jag sa det!! Fy fan vad präktigt! Kommer ihåg att jag köpte en bok om frakking acceptans och blev uppretad så till den milda grad att jag använde boken som underlägg när jag sydde i läder. Mina sylar gjorde stor åverkan på bokjävulen. Jag var nöjd och tänkte bittra tankar om att "äntligen har en självhjälpsbok faktiskt hjälpt mig".
Men nåja, sedan dess har jag lärt mig den svåra vägen att acceptans inte är kapitulation, det är inte ett godkännande av livets orättvisor, det handlar om att säga till sig själva att jaha. Såhär är det. Precis såhär är det. Jajamen, såhär är det. Jag kanske inte gillar det eller tycker att det är okej, men precis såhär är det för mig just nu. Sen kommer sorgen och man gråter. Ibland ganska länge. Och sen plötsligt rullar man över puckeln och tar en kopp kaffe.
Acceptans är en svår övning, som man ofta har ett starkt inbyggt motstånd gentemot. Jag har fått lära mig att man kan tänka på acceptans som duschknapparna på badhuset - man trycker in dem men de åker sakta ut igen. Så då får man trycka igen, och igen, och igen. Sagt och gjort - jag gjorde ett halsband med en duschknapp och bokstaven A för att visualisera processen. Jag blir glad när jag tänker på att det i nuläget knallar omkring fyra personer på USÖ med mina A-halsband på sig.

Så kan man ju göra gulliga halsband till sina kompisar också, utan någon djupare innebörd:) Här har Noomi fått ett Johan-halsband med ett hjärta av koppar. Hon har det på sig ibland, det är alltid roligt och besynnerligt. Närhelst jag ser mina bokstavshalsband på folk måste jag behärska mig för att inte be om att få låna dem för att rätta till det ena eller det andra och fila till dem lite och linoljebränna om dem eller vaxa ett lager till eller släta till det där överdrivna hammarslaget eller .... göra ett nytt... Där bokstaven är 100% i vinkel med kanterna.... Sen örfilar jag mig själv mentalt och skriker MÄ SKÄÄP DA. (småländska för "men skärp dig.")

Härma andras grejer

Det finns säkert mängder med saker att skriva om vad det gäller bandloggor ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Närmast till hands ligger väl dynamiken runt grupptillhörigheter - kolla här, jag bär den här gruppens logotyp för att särskilja mig från 
mängden men inkludera mig i det här specifika sammanhanget och så vidare. Logotyper och grupptillhörighet är viktiga saker, så ett smart band ser till att formge snygga loggor. 
Och det finns inget smartare band.... Än Einsturzende Neubauten.

Jag tycker att deras Mensch-logotyp som du ser här ovan är genial och wunderbar och som av en händelse behövde min bil en nyckelring. Kommer ihåg att det var en av de första gångerna som jag dornade upp ett hål istället för att borra. Jag vidgade hålet stegvis med allt större dorn, inga konstigheter egentligen men centrerar man inte hålet ordentligt från början så blir den tunnare väggen varmare fortare och utvidgar sig därmed mer. Man kan korrigera detta genom att kyla den tunnare väggen som då utvidgar sig mindre eller knappt alls. Men just på Mensch-loggan passar det med ett ocentrerat höl, så det var tur för mig:)

En annan briljant formgiven logga enligt min mening - Aphex Twin. Detta blev ett halsband till mig själv efter många timmar med nålfilen. Också en sak som jag fortfarande är nöjd med, trots att jag inte kan ta åt mig någon av äran för den konstnärliga utformningen... Men jag kan vara en jaevel på att nålfila i timme efter timme och det tar jag åt mig äran för! Och ytan blev jättefin när jag putsade järnet.
Jag vet inte vad som gäller när man kopierar någon annans design på det här viset. Jag antar att jag skulle begå något slags brott om jag tillverkade och sålde någon annans varumärke, så jag har aldrig försökt sälja något dylikt.

... Fast de här nycklarna sålde jag faktiskt. För en spottstyver på tradera. Varför gjorde jag det? Det var dumt av mig. De tog jättelång tid att göra och jag blev nöjd, speciellt med den nedre varianten. Nu har jag nästan glömt hur jag gjorde dem också, kommer ihåg att jag fick till de små "vingarna" på ett himla smidigt och snyggt sätt genom att klyva med en liten klyvmejsel.
De kommer från serien Sandman, skriven av Neil Gaiman och illustrerad av diverse tecknare. I ett kapitel av Sandman figurerar Lucifer, bärandes på nyckeln till Helvetet, och det är alltså dessa jag gjorde replikor av. Tror just den berättelsen tecknades av två olika tecknare, och därmed har också samma nyckel fått två olika utseenden.

Blandade bilder på eld för att det är coolt. typ

Ljusstakar

Som jag tidigare nämnt började jag lite håglöst att "göra nått, kanske en spade" men kom inte längre än till att göra en kon. Som sagt är det en återkommande form inom smidet och kan fungera såväl till att fästa ett träskaft i som att ha ett ljus i. Så när det nu inte blev några spadar och jag fick möjlighet att vara med på ett litet hörn på en julmarknad, kunde jag lika gärna göra ett par ljusstakar. 

Foten kan vara något av ett elände, det tycker jag fortfarande även om jag nu för tiden oftast får till det rätt bra utan att behöva sura och fråga Smeden om hjälp. Sist jag gjorde ett par ljusstakar gick den första lätt, nästan av sig själv. Den andra trilskades något förjordat och jag riktade den till hjärnblödningens gräns. Man tittar på den, ser att där är den skev. Så rättar man till det bara för att upptäcka att den nu är skev där istället. Så rättar man till det och så ser man att... Så där kan man hålla på i flera timmar.  

Men till slut så. En klassisk smidesljustake, ta-daa! En ganska elegant form ändå, tycker jag. Min första eller möjligtvis andra ljusstake, helt godtagbart. 

Kommer ihåg marknaden som jag tillverkade ljusstakarna till, det var första gången jag skulle sälja något jag tillverkat. Hade jobbat i flera månader med att mödosamt göra några få saker jag kunde sälja med gott samvete, några nyckelringar, några ampelhängare, några krokar och så mina ljusstakar. Min vän Noomi köpte den ena ljusstaken. Den andra köpte ett par och jag kommer fortfarande ihåg vad jag sa till dem. Jag sa:
"Shit vad det här känns konstigt, det känns som om jag borde ge er pengar för att frakta bort eländet."

Vrider mig fortfarande av skam när jag tänker på det där. Dels var det ju jädrigt taskigt sagt, av mig själv, om mig själv. Sedan kan det ju inte heller ha skapat någon bra vibb hos de som köpte den av mig. Hoppas inte de tänker på det där varje gång de ser den. Det var ju trots allt en helt okej, till och med fin ljusstake.

En måhända smal men ändå användbar terapeutisk term som kan användas för att beskriva sådana närmast automatiska, negativa självomdömen är "Bandidos". Man tänker sig att hjärnan är som kroppens busschaufför. Hjärnan tuffar på, växlar, svänger lite, håller koll på andra trafikanter. Funderar på vad den ska äta till lunch, vad den ska göra när den kommer hem, stannar vid nån hållplats... Ibland är passagerarna skötsamma, betalar som de ska, sitter tyst och snällt på bussens säten. Men ibland beter dom sig som arslen, trakasserar medpassagerarna, brölar, spottar snus och står framme vid chauffören och skriker ÖJJ BRUDEN FAN VA DÅLIGT DU KÖR. SATAN VILKEN OREN HY DU HAR. VILKA TJOCKA GLASÖGON. VA FET DU ÄR!
Och så vidare.
Det var alltså Bandidos som skrek UUU VILKEN FUL LJUSSTAKE DU HAR GJORT. Ibland lyckas man lägga märke till att det är Bandidos som håller på att bråka i bussen och inte alls Hjärnan som faktiskt har gjort fel. Men ibland tolkar man det Bandidos säger som sanningar och beter sig därefter.

... Fler nyckelringar

Jag har lyssnat på morgonpasset i P3 de senaste tre-fyra åren och jag älskar Hanna Hellquist. Älskar att hon säger opassande saker utan att skämmas, älskar att hon vågar prata om ensamhet, depressioner och livets elände. Älskar också hennes värmländska! Jag lät mig inspireras inför en julmarknad. Intressant nog köptes även dessa nyckelringar mest av kvinnor i övre medelåldern. Vissa av dem från Värmland, vissa andra var bara.... I behov av en riktigt arg nyckelring. KÄFT! 

Ja... Arga och skumma nyckelringar verkar vara något av min grej. Men den här är faktiskt en beställning, eller snarare en betalning. Ska berätta mer om det vid senare tillfälle. 

... Fler krokar

Krokar med bockhorn. Vill minnas att jag gav bort en av krokarna som födelsedagspresent till en svärfar. De andra två, eller om det var en, bytte jag till mig en hink koks med. Jag hade lovat att smida på en släktträff men glömde att ta med mig stenkol. Jag, min pappa och min bror finkammade Karlskrona med omnejd efter smeder som kunde tänka sig att sälja en hink stenkol men det var knapert! Till slut ringde jag en lite större mekanisk verkstad och frågade om de visste vart man kunde hitta en smed. Jag fick prata med en jättetrevlig man vars namn jag nu har glömt. Möjligtvis Jonny?
Han sa att det inte fanns någon smed i området, men om han kunde hjälpa kanske...?
Jag berättade läget. Då sa han att han av en händelse hade en säck med stenkol stående i garaget. Den hade följt med när han köpte huset för många år sedan och jag fick gärna komma och hämta en hink. 
En skittrevlig snubbe! Jag åkte dit och det visade sig vara koks. Men det gick bra det med. Jag tog hans adress och skickade sedermera en krok (eller om det var två) som tack för hjälpen. 

Den här kluvna historian blev jag mycket nöjd med och fick även beröm av min Smidesfröken. Vill minnas att hennes omdöme var "riktigt, riktigt snyggt!" En glad dag i mitt smideri! :) 

Kroken är gjord genom att jag först penade ut en trekant som jag sedan klöv upp med klyvmejsel så att formen påminner om ett träd. Eller kanske en korall, som Tusenfot tyckte. 

Sedan gjorde jag en ansättning, samt ett rejält försänkt skruvhål. Själva hängaren är helt rak och hela kroken är symmetrisk och har en harmonisk form, tycker jag. En av få saker som jag fortfarande är nöjd med!

Gjorde två av dessa krokar. Den ena gav jag bort till en vän till familjen som nyligen blivit änka. Hennes bortgångne make gillade träd. Den andra kroken blev stulen. På släktträffen. Jag har ännu inte riktigt kommit över detta.... Släkten är värst, quod erat demonstrandum! :) 

Krokar

Ofta är kroken det första föremål man får pröva på att göra i smedjan. Efter att ha ägnat många timmar åt smide kan jag också konstatera att kroken är ett av de föremål som man ständigt återkommer till. Folk frågar efter krokar, de köper krokar när man står på marknad, och själv har man nästan alltid något som ligger och skräpar där hemma som bara skriker efter att få hänga på en handsmidd krok istället.

Två krokar som jag smidde till min första marknad. Jag vill minnas att jag hade som mål att det skulle bli krokar med löv på. Så kan det gå! Det blev hjärtan istället. Jag kommer ihåg att en jättetrevlig kvinna köpte dem av mig och sa "jag vet precis vart de ska hänga". Hjärtkrokarna kan mycket väl ha varit det första jag någonsin sålde - en konstig men rolig känsla!

Krokar med rulle. Också till min första marknad. I början tyckte jag att det var väldigt roligt att göra "rullarna", vad de nu heter på fackspråk? Jag vet inte... Det borde jag nog faktiskt ta reda på! 
Notera den episkt stora brännblåsan på tummen, en smärtsam och utdragen historia vill jag minnas. Det var länge sedan jag fick en sådan rejäl blåsa, jag antar att jag har lärt mig något trots allt? Eller så utvecklar man också sin förmåga att skada sig över tid, gör jag mig illa nu så är det på långt mer sofistikerade sätt!

Nyckelringar

En mycket praktiskt sak med smidet är att man alltid kan sno ihop presenter till folk som fyller år eller har betett sig allmänt snällt och trevligt. Jag har gjort massor med nyckelringar, både som presenter till folk men också som jag har sålt på marknader. Det är ett litet föremål som de flesta kan få användning för - alltid finns där någon gammal källarnyckel som kan behöva en nyckelring. 

Nyckelringen ovan gjorde jag till min vän Mats Tusenfot. En nackdel med att göra presenter till sina vänner och till sin familj är att man ständigt ser sina alster och då tenderar att skämmas en smula - man utvecklas ju rätt snabbt i början och snart börjar man se alla små fel och brister i saker man gjort tidigare.

Här har till exempel Z:at halkat ner lite. Den här nyckelringen gjorde jag åt min vän Mia. Vi kallar hennes Cornish Rex för "Katze", och därför gjorde jag också en liten katt-svans på nyckelringen.

Jag har alltid gillat svordomar och tycker att de kan ha sin plats inom smidet som verkligen inte bara handlar om sköna konstföremål. Intressant nog har det varit äldre damer som har köpt mina "JÄVLAR"-nyckelringar. Oklart varför, men en kvinna berättade att hon skulle ge bort nyckelringen till ett barnbarn som enligt hennes mening hade ett alltför oborstat språkbruk:) 

Den här gjorde jag bara för några veckor sedan som en delbetalning för en flaska hemmakryddad Besk. Passande nog har bilden hamnat på sniskan och vägrar att låta sig roteras. Precis som man tenderar att göra efter en snaps av Farbror Pers besk. 

Anfrätta hjärtan

Små hjärtan, krångligare än vad jag trodde att göra. Det är alltid lättare att göra unika föremål, mycket svårare att göra många likadana. Med samma logik är det ju lättare att göra ett osymmetriskt hjärta, men jag gillar när det är symmetriskt och har en typ av småsurt sinnelag som inte gillar att komma undan för lätt.

Dels måste man se till att man viker på mitten, så att skänklarna blir lika långa. De små krusidullerna vill man ju också ha lika stora och lika mycket ihoprullade.

 Ibland brinner ju saker upp också, som hjärtat till vänster. Mycket frustrerande om man har lagt ner mycket tid och energi på att göra ett föremål, som sedan kan bli helt förstört av att det får ligga i ässjan bara några sekunder för länge. Man kanske tappar fokus en kort stund och så ser man i ögonvrån något som ligger och sprakar som ett tomtebloss i glödbädden.
Jag tycker den psykologiska processen i det här läget är intressant - man kan som sagt ha jobbat med ett föremål i timmar, dagar, och så plötsligt är allt förstört. Då är det bara att ta ett djupt andetag, stirra upp i taket en liten stund och sedan gå och kapa upp en ny bit järn och börja om från början.
Detta inskärper ibland någon slags existentiell njutning inom mig, märkligt kanske. Men å andra sidan har jag ännu inte eldat upp något riktigt dyrt:)
Här kan man ju med fördel tillämpa DBT-verktyget "göra saft av citroner", en metod som kan hjälpa en att hantera livets motgångar. Det är visserligen tråkigt och ekonomiskt ogynnsamt att börja om från början med ett föremål. Å andra sidan är just repetition grundläggande för att man ska bli skicklig.

Oouamejja vad präktigt det lät! Men det är ju sant.

Nästa projekt - potentiell trädgårdsspade

Det började alltså med att jag gick kvällskurser hos Smeden. Några av mina kurskamrater hade gått ett par varv sedan innan, och jobbade på med sina egna projekt. Vi andra fick börja med att göra några krokar. Sedan gick jag alltså över till att göra tänger - tre stycken blev det tillslut. 

Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra därnäst, men tänkte att en spade eller något annat bruksföremål kunde vara roligt att göra. Man börjar då med att göra en strut, vilket kan användas att fästa in ett träskaft - eller att ha ett ljus i om man gör en ljusstake. Det är samma teknik. Detta återkommer ofta inom smidet, samma tekniker och moment kan ha många olika slutstationer beroende på vad man tillverkar. 

Först breddade jag järnet med hammarens pen, den spetsiga delen av hammaren. Sedan så slipade jag till kanterna så att det blev en jämn och fin solfjäderform.

Sen gäller det att börja rulla ihop "solfjädern". Först skålar man solfjädern med hjälp av ett sänke, en liten skålformad grej man fäster i städet. Sedan när solfjädern är lagom skålformad slutar man det sista över städet, och med hjälp av städets horn.

Jag gjorde en strut i varje ände av det fyrkantiga ämnet, också något som återkommer inom smidet. Har man två ändar på ämnet kan man lika gärna gör en sak i varje ände liksom - när man ändå har rutinen inne för ett moment.
Det blev aldrig någon trädgårdsspade, det blev faktiskt två ljusstakar vart det led. Men det dröjde ett bra tag.

Då börjar vi...

... med att motivera det kanhända något flåshurtiga bloggnamnet Järn & Hjärna. Jag kommer inte riktigt ihåg vem som kom på det först, men jag tror att det var Smeden... Eller kanske någon i min familj? Namnet uppkom under en diskussion gällande hur jag skulle kunna kombinera min högskoleexamen i beteendevetenskap och järnsmidet. Två helt olika ämnen, men som för mig står nära varandra. Beteendevetenskapen är ett brett ämne och kan komma till användning varthelst människor befinner sig och ägnar sig åt saker och smedjan är i allra högsta grad ett ställe där människor befinner sig och ägnar sig åt saker.

De senaste åren har jag spenderat många timmar i smedjan och många, många timmar med att jobba ihärdigt och enträget med att bygga upp ett liv värt att leva. Man kan nog säga att jag har jobbat likvärdigt hårt med järnet som med hjärnan, så får det bli. Järn och hjärna.

Tängerna på bilden var det första jag gjorde när jag gick kvällskurs hos Smeden. Jag kom först med någon ide om att göra små pilliga nycklar, men Smeden tyckte att jag skulle börja med något mera hands-on eller vad di kallart. "Ja då vill jag göra en tång" sa jag. Det blev sedermera tre tänger och en första viktig lektion i hur man blir bra på att smida ett föremål - metodik, noggrannhet och repetition. Och tålamod såklart. Men där har jag det väl förspänt, kan vara ohyggligt tålmodig och envis när det gäller. Smeden tror att det är för att jag är uppväxt med två taxar och en fjordning.