Tentakler

Jag vet faktiskt inte riktigt hur tentakeln kom in i mitt liv och varför den har fått en sådan framträdande plats. Det är ett svårmotiverat intresse. Eller kanske inte? Såsom kroppsdel betraktad är tentakeln faktiskt svårslaget intressant. Och den sitter oftast på intressanta djur, och inte alltför sällan så sitter tentakler också på intressanta monster. Tentakeln har också en något diffus särställning i det som jag antar är min kulturella referensram, en referensram som är förhärskande i den grupp av människor som klär sig i svart, lyssnar på Fields of the Nephilim och läser H.P Lovecraft. Det var alltså med en känsla av fascination och vördnad som jag tog den guidade turen "Spirit Collection Tour" på naturvetenskapliga museet i London för att få se världens enda preparerade jättebläckfisk. Guiden som jobbade som konservator på museet visade in oss i en enorm sal. Strax innanför dörren började glastanken med jättebläckfisken. Först låg dess fångstarmar, sedan gick man längs dem orimligt länge innan man nådde kroppen. Sugkopparna var skålade och fyllda av vassa, trekantiga tänder. Klart att jag ville smida tentakler, KLART jag ville! 

Det största problemet var ju just sugkopparna. Först försänkte jag bara direkt på tentakeln, men då blev det ju bara hål, inte ett dugg likt en sugkopp. Sedan hittade jag en smed på instagram som gjort sugkoppar genom att bygga upp en liten svetspärla och sedan försänka den. Sagt och gjort, bara att börja öva. Som vanligt med en halvt uppeldad vänstertumme

Ytterligare en orsak till att jag ville lära mig att göra tentakler är att jag har en bekant som tidigt då jag började smida sa att han ville ha något med tentakler. Detta är då givetvis en bekant som har samma svårbegripliga men varma känslor för tentakler som undertecknad. Här nedan har vi ytterligare en svartklädd och luguber tentakelaffectionista i form av min vän Tallhage som fick en (något otymplig...) nyckelring med smidda tentakler.

Som ofta för mig kom idén om att smida något ganska långt innan jag skaffat mig den kunskap som behövdes för att kunna genomföra idén. I detta fallet var det främst svetsen som jag i början inte kunde hantera. Men nu har jag listat ut hur man gör en tentakel att vara nöjd med, och ska så småningom börja tillverka något tentakelartat till min bekant som jag nämnde ovan.

Blommor och bläckfisk. Det var för övrigt något av ett elände att försänka svetspärlorna i tentakelns mest krökta del. När väl svetspärlorna är försänkta kan man inte göra så mycket med tentakelns form, eftersom sugkopparna då trycks ihop eller dras ut. Jag fick hålla i dornet med en tång och spänna fast tentakeln i skruvstycket och sedan göra försänkningen med tungan mitt i mun. Men det gick bra, jag är nöjd! 

Och om du tycker att mitt tentakelintresse verkar skumt, så vill jag bara säga att jag är helt normal, jag lovar. En mening jag upprepar ganska ofta, så sent som i söndags då jag verkligen ville inskärpa att det ÄR HELT NORMALT att vilja inreda sin nya lägenhet som Sigmund Freuds mottagning. 

Jag har dock ingen som helst förståelse för det härna "shabby chick" om vi nu ska tala inredning. Snacka om crazy banana band att vilja leva så. Det vilar något djupt ondskefullt och skrämmande med att ha sådana därna bokstäver i sitt hem, som bildar ord som "LYCKA" och "VÄLKOMMEN".