Limpan åker hem, jag grinar i olika intervall samt gör klart krokar med extra allt

En lärdom av att ha haft Limpan hemma hos mig är att jag är för blödig för att ha en hund. Han la sig nedanför min säng och skulle sova där istället för i sin korg va (grinar) så då fick han självklart sova i min säng. Det var ju trots allt sista natten. Han la sig mitt på täcket vilket resulterade i att jag fick sova hela natten med bara halva kroppen täckt. (grinar.) Sedan spenderade jag hela morgonen med att gulla ihjäl honom, borsta hans päls och leka med det kvaddade näbbdjuret. Sen åkte vi och köpte en ny leksak och hundgodis (grinar). 
Dagen gick och när tiden närmade sig tills dess då hans matte skulle hämta honom så gick vi ut på promenad (grina) och lekte med den nya leksaken (grina) och sedan när vi kom tillbaks så stod hans matte där (grinar) och jag sa hej och sen började jag grina (grinar).
"Jag är ledsen!" sa jag som en femåring. Och grinade. Det var en smula genant. Men vad fan ska jag göra, jag är sådan härn. Sen grät jag mer och sedan sansade jag mig och sopade lite och sedan spelade smeden the garden med Neubauten och då började jag grina igen. 
Det är tomt utan Limpan här hemma, jag saknar honom. Trots att han var helt värdelös som laptopunderlägg. Det var lärorikt och jättebra att ha Limpan hos mig men det lutar lite åt att jag önskar att han aldrig kommit i min väg, på samma sätt som jag önskar att jag aldrig lyssnat på radionovellen Mary av Aris Fioretos eller sett filmen Donnie Darko. 
Jag stack in fingrarna i Limpans bilåkar-bur och klappade honom lite på örat, han slickade mig på handen och sedan åkte han. Fy fan. (grinar)
Fast det är inte riktigt samma sak med Limpan eftersom jag kanske kan få vara hundvakt åt honom ibland, nån helg sådär. Så jag ångrar inte alls att jag råkade på honom, jag är bara så ledsen och när jag är ledsen då är jag Ledsen. Som Limbo en gång sa: om hans känsla är som en femkrona så är min känsla som en badboll. Så nu har jag en badboll av sorg i bröstet. 

Emellan episoderna av gråtande färdigställde jag krokarna till Verkstadssnubben. Ett par kom in i smedjan och tyckte att den kallnitade modellen var jättefin, jätte jätte jättefin sa hon till och med. Hon frågade vad de kostade. "120 kronor styck" sa jag. Smeden sa då att de borde passa på att beställa ett gäng innan hon skällde ut mig för att jag sätter för låga priser. 
Jag fick väldigt mycket beröm för dem hur som hur. Det var ett glatt inslag i den annars så sorgesamma dagen. 

Jag tog helt ensam det konstnärliga beslutet att den ena varianten passade bäst att vara på högkant, och den andra passade bäst att vara på det andra hållet. 

I och med att jag och Verkstadssnubben är bekanta så gjorde jag även tre nyckelringar åt honom. Jag kan inte lägga mig för billigt även om jag gör jobb åt folk jag känner, material och kol kostar helt enkelt för mycket och jag vill kunna kompensera Smeden för det. Men jag kan göra lite extra grejer och skicka med, det är alltid kul.
Verkstadssnubben kör någon slags minilastbil eller vad man ska säga att det är, en moped fast liksom inbyggd? Hur som helst så kallar han dem för "UFO":n så då gjorde jag ett par UFO-nyckelringar åt honom.
Jag fick inte till ytfinishen såsom jag ville, så tillslut så flejmade jag dem med gassvetsen. Titta på anlöpningsfärgerna på den nedersta kopparbrickan, så himla fina! Synd att de inte står sig.