Ortoceratiteh

Som man säger i småland. Hade ett socialt utbyte med Fraggmannen via talrör när han kom på att en ortoceratit vore det naturliga att ge sig på efter tentakler och anemoner. Han hade givetvis rätt och jag har knappt kunnat bärga mig. Men nu är det faktiskt precis det jag måste göra, eftersom jag har ett beställningsjobb att ta hand om. 
Men mellan varven har sagda beställning behövt svalna och då har jag med en vild, ohälsosam fröjd smidit till en strut och några tentakler, samt en liten fångstarm. 

HUHAHAHAHUHA!! AHHRRR!! HOHAHA!!

Och så vidare. Starka känslor, helt enkelt. 

Med beställningsjobbet går det långsamt framåt. Jag undrar när jag ska lära mig att se upp när tankar i stil med "men det där är ju bara att ...." dyker upp. För det är sällan "bara att". Vem hade till exempel kunnat veta att det inte är standard att ha rör med dimensioner med halvmillimetrar? 

Jag behövde alltså ett rör som kunde löpa obehindrat över en rundstav, men som inte fick glappa. Om röret var en millimter för stort så glappade det för mycket, det hade kanske gått ändå men jag stod inte ut med det, det hade bara blivit ett hafsverk och jag får en fadd smak i munnen av hafsverk. Så jag fick ta ett rör 

När jag säger "ta" ett rör så gick det egentligen till såhär:

Hänkade Smeden till Stålshopen, stod med sänkt huvud och undvek allas blickar i fem minuter, gick sedan fram till den trevligaste snubben och viskade

"Kan du hjälpa mäj"

"Jag vill ha ett rör med innerdiametern 20.... Eller 25..."

"Hjälp mäj"

Sen FICK jag röret av den snälle snubben. Hade det i knät som ett marsvin hela vägen hem. 

Alltså hade jag en rundstav med samma diameter som rörets innermått och det gick inte på. Jag kunde inte slipa insidan av röret eftersom funktionen var avhängig passformen. Av samma anledning kunde jag inte slipa eller smida ner rundstaven. Så då glödgade jag rundstaven och Smeden visade mig en dittills okänd maskin med en stålborste och med den så borstade jag av slaggen. När man värmer järnet oxiderar det och slagg bildas på ytan, som man kan borsta bort. Så på så vis kunde jag minska på ämnets diameter med typ ett atomlager i taget... Kändes det som. 

Sedan spenderade jag resten av dagen med att glödga och borsta i omgångar.

Så slog sig ämnet och när jag riktade ämnet gjorde hammarslagen att röret hakade upp sig. Så då fick jag fila på det. Och då kom järnet i dagen = linoljebränning fäster inte = glödga igen = slå sig = rikta = fila = glödga och så vidare ända tills klockan blev 21:30 och jag satte mig på cykeln och det var som att sjunka ner i den bekvämaste av fåtöljer. Det sade mig att jag hade haft en lång dag med hårt arbete i Gruvan. Glatt!

Såhär i efterhand kanske det hade varit ett bättre beslut att försöka hitta någon som hade ett rör med 255 eller 205 i innerdiameter. Vet inte om det finns faktiskt? Nånstans måste det ju finnas. Men man vet aldrig i förväg hur lång tid saker tar, om man inte har gjort dem innan. Eller inte gjort något liknande innan. 

Men till slut så, presto!