Nohab

Under utvecklingens gång stöter man på olika moment som känns en smula kusliga för en verkstadsnovis. Vinkelslipen var länge min nemesis. Bandslipmaskinen kändes också otäckt kraftfull och högljudd. Pelarborren från Arboga hotar att fånga upp en med sina trevande, viftande borrspån och suga in armen i en benknäckarpolka. Gassvetsen.... Oroar mig fortfarande en smula. Men om man är klok och noggrann är det ju ingen överhängande fara att man ska göra sig alltför illa på något av ovanstående. Det jag mentalt skyggar för är något slags övervåld in potentia. Kroppen vet, att om hjärnan slarvar kan det gå illa. Det är därför jag ryser lite på baksidan av låren nästan varje gång sekunderna innan jag ska kapa något med vinkelslipen. Det är kroppen som skriker till hjärnan via ryggmärgen att SKÄÄP DA NU SKA HO SÅGA.

I början var det fjäderhammaren som ingöt allra mest respekt. Den står som ett hukande mekaniskt monster i halvdunklet, grön och oljig.
En gång var jag i någon av Londons förorter och tatuerade mig tillsammans med KK (hon med katten - kattkvinnan). Tatueraren fattade galoppen omedelbart när jag sa att jag ville ha min tatuering liksom "mörkt grön fast inte mossigt grön utan mörkt grön fast... fräsch... och cool.."
Han visade mig en färg och sa: "dirty money."

Dirty money. Det är färgen jag vill ha.

Först kändes alltså fjäderhammaren rätt otäck. Sedan, efter ett tag, inser man den enorma, underbara nyttan man har av en dylik. Med ett stånkande, brakande flexande sparar den timmar av arbete åt en. Den är inget monstrum, den är snäll och har känslor.