En av terapeuterna skulle sluta. Vi kallar honom Cyril. Detta var olyckligt eftersom Cyril är en mycket värdefull person både för patienterna och de andra terapeuterna. Än mer olyckligt är det att en bidragande orsak till flytten är att Cyril och hans man inte får adoptera ett barn. I Sverige är det lagligt för samkönade par att adoptera ett barn, men de länder som Sverige har adoptionsavtal med är i allmänhet strikt religiösa och tillåter inte adoption till samkönade äktenskap. I praktiken är det alltså så gott som omöjligt för svenska homosexuella par att adoptera.
Cyril och hans make har fört en ganska lång och slitsam kamp för att påverka detta faktum på politisk väg. Men nu var de utmattade, och sorgen började frostnypas av bitterhet.
Cyrils enda sätt att få komma i närheten av att vara pappa var att flytta till samma stad som hans syskon bodde i. Syskonet hade just adopterat ett barn från Sydafrika (vill jag minnas) och Cyril ville bo nära för att kunna få vara morbror åt detta barn.
Jag känner nu inte Cyril så noga och har givetvis aldrig träffat hans make, men det jag har fått mig till livs av Cyrils person säger mig att han skulle bli en utmärkt far. Det är svårt att se det rimliga i att en religion hellre ser att barn förblir i en ogynnsam och utsatt situation snarare än att de ska få ett varaktigt och tryggt hem med två pappor eller två mammor. Men jag tycker just inte att religioner är rimliga. Jag kan inte heller tänka mig vad två män som vill adoptera ett barn får höra av samhället. Men jag tänker att det förmodligen kan vara lika jävla illa som det jag får höra i smedjan ibland och säkert än värre.
Det var gräsligt att höra Cyril berätta detta och se att han var ledsen. JÄVLA DUMMA RÖVRELIGION!!! Nej nej nej, så ska man inte tänka. Andas djupt. Det är såhär det är. Precis såhär är det. Det finns en anledning till att det är såhär. ATT NÅN STÖRD JÄVLA RÖVPERSON HITTADE PÅ NÅN JÄVLA RÖVGUD SOM EJ FINNS. Nej, det där hjälper inte, tvärtom, man blir ännu argare av att döma andra, nu är det såhär det är, precis såhär är det och det finns en anledning till det som är giltig, även om jag inte tycker om den.
Så jag gjorde det jag kunde, nämligen gjorde ett par hängen, eller vad man ska kalla dem.
Det verkade som om han blev glad. Han sa att de var tunga men eleganta och mjuka och varma att hålla i handen. Han uttalade sig i berömmande ordalag om det konstnärliga uttrycket och avslutade med: "de är rejäla, på samma sätt som du är en rejäl person. Sådana personer har blivit sällsynta."
Hur reagerar man på ett sådant omdöme...?
Jag blev i varje fall jätteglad. Kan inte se något som helst dåligt med att vara en rejäl person som kan göra andra till synes genuint glada med något de säger är vackert formgiven konst.
Va ente jag som sa det! Det var han som sa det. Jag bara suger i mig, och varför inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar