Så gick det

Känner mig 

Nej, fel sätt att inleda på. 

Jag ska göra en öppnare, en tentakelöppnare. 

Det var underbart att försänka svetspunkterna. Stora som gröna ärtor, trinda och feta. Punkterna får naturligt en liten fördjupning där jag kan haka i dornet. Jag får svar från städet och det räcker med två slag, svetspunkten väller ut som smörkräm. Kan göra allt själv. Ingen behöver hålla i. Är så böjlig att jag kan sätta upp vänsterfoten på kubben och vila ämnets ena ände längs ljumsken och upp över låret, sedan böja eller räta på knäna. Håller fast ämnet med magfettet och kan även vända det medelst ett spastiskt samarbete mellan lår och magfett. Detta kan jag göra. Sugkoppar kan jag göra. Kan distribuera svetspunkter med millimeterprecision. Detta har jag övat på. Hornet är runt och ämnet är runt. All kraft i hammarslaget ska centreras och balanseras på en punkt som är en knapp millimeter. Tror jag har övat i hundratals timmar. Jag tror att jag har övat i över tusen timmar, i huvudet och i verkstan. Detta kan jag göra. 

Jag kunde inte gå på kalas. 

Jag kunde gå dit men jag kunde inte vara kvar. 

Inte prata med någon sen, inte prata med den som väntade, inte gråta, marschera med stolt hållning ända till nordstan och hinna köpa "det är något som inte stämmer". Sedan äta räksmörgås och dricka ett glas vin på restaurang. Det kan jag göra. Det gillade jag att göra. Jag läste ut hela boken på ett par timmar. Sedan vågade jag höra av mig, en kort redogörelse bara, för någon som satt stand by och hade jour om jag behövde ringa, om kalaset blev för jobbigt. Ett pekfinger av empati och kärlek. Jag längtade efter hela handen. Jag känner mig blytungt ensam. Jag spyr av den frasen. Jag vämjs av allt pratande, allt vrängande, allt hävdande. Jag vill vara ifred, jag vill ge upp. Jag vill sluta att kämpa. Det kan jag göra. Nu ger jag upp och slutar att kämpa. Jag vägrar att befatta mig med framtiden. Nu ska jag ta hand om min mentala trafikolycka, jag bryr mig inte om vem som kollar på. Livsuppehållande åtgärder för ett presens. Livet är fult, jag känner mig djupt eländig, ja utmattad. Ett eländes sugkoppsgeni.