Elände

Ägnat hela dagen åt att göra nya handtag. Delmomenten gick ganska bra. Men helheten blev inte bra. Och det tog sanslöst lång tid. Två, tre arbetsdagar för att få fram två stycken knappt acceptabla handtag, det är helt värdelöst ur ekonomiskt perspektiv.

Hade innan det spenderat tre, fyra arbetsdagar på att göra åtta stycken grillpinnar och åtta stycken hålla-fasti-grejer-slå-ner-i-marken-okänt-tingest. De blev knappt acceptabla de heller. Hasade runt i smedjan och stirrade hatiskt på mina handtag.
"Hur är det idag?" frågade Smeden försiktigt.
"LESSEN" svarade jag.
"Aj aj aj, vad ska vi göra åt det?" sa Smeden.
"CHOKLA" sa jag.
"Men du fick ju en chokladkaka igår, som jag la på din plats?"
"RAMLADE PÅ DEN MED HUVUDET FÖRST"

Smeden kom på att vi hade kvar vår kvinno-dags-choklad, vilken hon hämtade och öppnade åt mig och sen la på min plats. Men dagen fortsatte i samma tragiska stil, bland annat råkade jag sätta eld på min vänstra tutte. Smeden fick valla mig till bords och där fick jag chili och öl. Sedan hjälpte hon mig med det sista på handtagen. Jag bölade om att jag aldrig kommer att kunna få lönsamhet i en verksamhet, att jag skulle driva mig själv till ruinens brant. Plus att jag skulle elda upp all hennes kol så att hon också hamnade på ruinens brant. Plus att hon skulle vara tvungen att köpa choklad till mig ständigt för att jag skulle vara ledsen pga. drivit oss båda till ruinens brant. Då kommer jag att bli jättetjock och bara få ligga med väldigt tjocka personer = jätteledsen.
"Nejdå" sa smeden men jag hörde på hennes röst att hon var oroad.

För att trösta mig själv stämplade jag anemonen och glödgade den. När man filar på järnet eller som i detta fall, spände fast det svinhårt i skruvstycket, så får det blanka områden. Då måste man glödga det för att ytan ska bli homogen. Är man en idiot så behöver man glödga ca. 90 ggr för att man ständigt kommer på något nytt som måste fixas, ett litet tag med filen på något grad och så är det kört, naken metall i dagen, ner i glöden igen.
Men den var grann i sin körsbärsröda färg.

Var hemma lagom till 22, ägnade mig åt underhåll av ansikte, varenda por i nyllet var igensatt av sot.
Litografin i bakgrunden är gjord av Olle Bonnier som dog idag. Hörde det i kåporna i verkstan på eftermiddagen och blev ledsen. Jag har läst mig till att han var en viktig figur för den abstrakta konstens utveckling i Sverige och var en av få konstnärer som uppbar statlig inkomstgaranti.
Jag är inte jätteförtjust i abstrakt konst men en dag när jag tittade på den här tavlan så såg jag plötsligt en figur som strävade i någon slags vortex. Och så la jag märke till en text i skrivstil över hela tavlans nedre del: "we all create space membranes just by moving". Så sa det kla-klong i mitt inre rum när kuggarna fann sitt läge och en kärlek uppstod. En jämra fin sak med konst.
Och vad säger man i det här läget som sekulär?
"Olle, tack för konsten, hoppas att din död blev en ok upplevelse"

Ps. detta är ej en ledsen min pga. Olle. Det är någon slags skämtsamt stirrande blick, möjligen sprungen ur en svårdefinierad selfie-skam