Kultivera sitt vansinne

Onsdagar är vanligtvis den dag då jag vandrar på stadens gator som en hel och ren individ. Detta på grund av att jag på onsdagarna tillsammans med andra knäppgökar undervisas i hur man gör för att öhhhm.... Vara.... mer normal. Eller åtminstone lite mindre galen. Detta verkar fungera utmärkt då det var åratal sedan jag högg mig själv med gafflar eller vankade runt i cirklar i trapphus om nätterna och grät ljudlöst i timme efter timme eller sågade i hälsenorna med lägenhetsnycklar. Trösterikt nog tappade jag aldrig helt greppet om det som är själva essensen i min personlighet ens under de värsta episoderna av galenskap - jag har tex ett ärr strax över högra knät som vid en närmre granskning läses "RÖV". Faktiskt med små kryss som prickar över Ö-et, en jämra uttrycksfull detalj om du frågar mig. 

Men förutom att lära mig om hur man blir ett normalt flickeflarn har jag idag även hunnit med en kortare trädgårdstjänst vid Gruvan. Det verkar som om jag blir lycklig av att göra saker mot naturen, sätta den i krukor och äta dess avkommor, sådant. Idag gjorde jag fint i krukorna utanför Gruvans dörr. 

Drog även runt på jord på min lilla röda vagn som slutligen efter tjugo meters surmulna protester bröt av sig ett hjul. Som tur är kan jag svetsa nu! 

Ortoceratiteh

Som man säger i småland. Hade ett socialt utbyte med Fraggmannen via talrör när han kom på att en ortoceratit vore det naturliga att ge sig på efter tentakler och anemoner. Han hade givetvis rätt och jag har knappt kunnat bärga mig. Men nu är det faktiskt precis det jag måste göra, eftersom jag har ett beställningsjobb att ta hand om. 
Men mellan varven har sagda beställning behövt svalna och då har jag med en vild, ohälsosam fröjd smidit till en strut och några tentakler, samt en liten fångstarm. 

HUHAHAHAHUHA!! AHHRRR!! HOHAHA!!

Och så vidare. Starka känslor, helt enkelt. 

Med beställningsjobbet går det långsamt framåt. Jag undrar när jag ska lära mig att se upp när tankar i stil med "men det där är ju bara att ...." dyker upp. För det är sällan "bara att". Vem hade till exempel kunnat veta att det inte är standard att ha rör med dimensioner med halvmillimetrar? 

Jag behövde alltså ett rör som kunde löpa obehindrat över en rundstav, men som inte fick glappa. Om röret var en millimter för stort så glappade det för mycket, det hade kanske gått ändå men jag stod inte ut med det, det hade bara blivit ett hafsverk och jag får en fadd smak i munnen av hafsverk. Så jag fick ta ett rör 

När jag säger "ta" ett rör så gick det egentligen till såhär:

Hänkade Smeden till Stålshopen, stod med sänkt huvud och undvek allas blickar i fem minuter, gick sedan fram till den trevligaste snubben och viskade

"Kan du hjälpa mäj"

"Jag vill ha ett rör med innerdiametern 20.... Eller 25..."

"Hjälp mäj"

Sen FICK jag röret av den snälle snubben. Hade det i knät som ett marsvin hela vägen hem. 

Alltså hade jag en rundstav med samma diameter som rörets innermått och det gick inte på. Jag kunde inte slipa insidan av röret eftersom funktionen var avhängig passformen. Av samma anledning kunde jag inte slipa eller smida ner rundstaven. Så då glödgade jag rundstaven och Smeden visade mig en dittills okänd maskin med en stålborste och med den så borstade jag av slaggen. När man värmer järnet oxiderar det och slagg bildas på ytan, som man kan borsta bort. Så på så vis kunde jag minska på ämnets diameter med typ ett atomlager i taget... Kändes det som. 

Sedan spenderade jag resten av dagen med att glödga och borsta i omgångar.

Så slog sig ämnet och när jag riktade ämnet gjorde hammarslagen att röret hakade upp sig. Så då fick jag fila på det. Och då kom järnet i dagen = linoljebränning fäster inte = glödga igen = slå sig = rikta = fila = glödga och så vidare ända tills klockan blev 21:30 och jag satte mig på cykeln och det var som att sjunka ner i den bekvämaste av fåtöljer. Det sade mig att jag hade haft en lång dag med hårt arbete i Gruvan. Glatt!

Såhär i efterhand kanske det hade varit ett bättre beslut att försöka hitta någon som hade ett rör med 255 eller 205 i innerdiameter. Vet inte om det finns faktiskt? Nånstans måste det ju finnas. Men man vet aldrig i förväg hur lång tid saker tar, om man inte har gjort dem innan. Eller inte gjort något liknande innan. 

Men till slut så, presto! 

Fashon

Handskar i bomull och getnappa i storlek 8 för halva priset, KATCHING!
Har slitit lite för länge på det sista paret från en bunt handskar jag fick av min ömma moder i julas, så detta fynd var mycket välkommet.
Alla handskar går samma öde till mötes i Gruvan, de förvandlas långsamt till ett par stela, brunsvarta förkrympta klo-händer med hål svedda på fingrarnas ryggar, och med spruckna sömmar vid tummarna.

Man vet att det är dags att byta handskar när man tar på sig dem och ser brännblåsor och sår genom hålen. "Now there's your problem" brukar jag säga till mig själv med väsande röst.
Men handskar är dyrt, ett par av de som figurerar på bilden kostar 80-90 spänn och man eldar upp dem på nån vecka.
Brukar anekdotiskt berätta om två gyllene tillfällen jag sumpade fullständigt - hittade tegeras montagehandskar för knappt 20 spänn paret och KÖPTE BARA TVÅ TRE PAR.
Börjar nästan gråta när jag tänker på det!

I början hade jag supertjocka asbestfodrade monster med kragar långt upp över handleden men nu vill jag ha exakt såna som jag hittade idag - med kardborreband vid handleden, storlek 8 och utan syntetmaterial. Fashon.

Omskalning och fortsatt cirkulerande

Det här jämra bloggverktyget skalar om alla bilder så att kvalitén blir usel och det driver mig till vansinne. Har någon en lösning på detta så tar jag tacksammast emot tips. 
Eller är det kanske bara när man läser på sin mobil som det ser eländigt ut? 


I övrigt fortsätter jag med grillstativet. Den unge Öländske älskaren hjälpte mig med att rikta den, och sedan svetsade jag ihop den. 
Här börjar eländet igen. Svetsen gör så att materialet slår sig, så då blev cirkeln skev igen, både som en banan och som en oval om ni förstår. Knäar lite inför alla variablerna som tycks mig helt omöjliga att kontrollera. Både Smeden och Ölänningen förklarade att den här typen av uppgift kräver att man har övat så länge att man utvecklat en känsla för vad man måste göra, det går inte riktigt att tänka sig till det. 
Jag såg att det var precis så det var när jag iakttog Ölänningen rikta rundeln, svårt att beskriva men jag såg att han liksom testade materialets motstånd med fingrarna. Och jag försökte förutsäga vart han skulle placera nästa slag men det gick inte. 
Smeden förklarade att man lär sig att se och få en känsla för vart materialet börjar skeva iväg och att man ibland måste sabba det man gjort hittills för att komma åt felet. 
Undrar när kommer att ha tillägnat mig den känslan? Fem, tio år? Gnöööööl.... 

Tänkte att det bara var att rulla lite i rullbocken. Hur svårt kan det vara att göra en cirkel. 
Nu fick jag en sprängande huvudvärk, fortsättning följer! 

Bortskämd, konstutbyte

Tre stycken avier sammanföll och jag kände mig oerhört bortskämd. Två av försändelserna var jag dessutom inte beredd på och de hade inga avsändare, ett glatt inslag i vardagen. 

Den tredje försändelsen visste jag var i antågande, samt vad den innehöll. Lokaliserade den direkt, trind och silvertejpad på sin hylla, när jag svassade förbi postutlämningen på jakt efter broccoli och youghurt. Yughort. Youghourt. Goggart!!! *

Försändelsen var så utförligt tejpad att postutlämnaren undrade om den innehöll något som med våld behövde hållas kvar där inne. Jag sa att jag skulle öppna den med tillförsikt. Cyklade sen hem med en cykelkorg till bredden fylld av presenter, till ett värdelöst fetto!! Vavavava! Det är något som inte stämmer med den här ekvationen, värdelösa fetton får med all säkerhet sällan tre paket på en och samma dag! Lägger till detta till min empiri. 

Den vältejpade tuben hamnade hos mig på grund av något slags, ja vad fan ska man säga... Något slags intresse för ett halvobskyrt humorprogram på P3, samt animerade samtal om tejp. Jag skulle kunna säga oerhört mycket mer om tejp, men jag tyglar mig. Sammanfattar istället med att Tejparn fick en öppnare jag smidde till honom, och i utbyte fick jag ett foto som Tejparn tagit. Ett underbart foto som, är underbart och ... Ja, jag älskar allt med det helt enkelt och ska rama in det fint och hänga upp det på ett bra ställe. 
Byteshandel = HURRA! 

* Goggarten gäckar mig men jag är hemskt bra på att stava till Cthulhu 

En värdelös, manlig lök

Hund, hus och verkstadsvakt i helgen. Detta innebär i praktiken obegränsade möjligheter att jobba. Jag har väl egentligen alltid obegränsade möjligheter att jobba, men det är ändå något särskilt när man vet att man kan sprida ut sig skändligt över hela verkstan, få göra precis som man vill, få möjlighet att göra fel utan att skämmas, testa dumma grejer. Och att man kan låta ansiktsdragen vara precis så sura och ledsna som de är.
... Fast jag kan göra allt det där i vanliga fall också.... Okej, men när jag är ensam så behöver jag inte hantera mig själv och mina reaktioner i förhållande till andra, och det känns vilsamt.

Pga. tillfälligt dåligt självförtroende så bjussade jag mig själv på att bara lalla runt.... Eh, nej fan ta mej fan heller att jag bara lallade runt. I lördags jobbade jag från 12 till 24 med att bland annat komma fram till hur man bäst smider en typ av flasköppnare, alltså hur man gör det så snabbt och snyggt som möjligt. Tänkte lägga upp ett gäng på etsy, om inte annat så för att projekt kan behöva ha ett mål.

Plus att jag vill tjäna pengar. Gillar pengar.

Gjorde även två nya sjögurkor, en hemlig inredningsdetalj samt cirka 2000 svetspunkter.



När jag stod och svetsade kom det in en farbror. När jag flippade upp svetshjälmen ryckte han till och sa överraskat "är du en tjej?"
Jag svarade nej, han måste ha sett fel, alla vet ju att tjejer inte kan svetsa.
Stirrade på mig själv i spegeln häromveckan och fick en chock över att min nacke hade blivit så bred. Fast sen drog jag slutsatsen att den nog såg ut som den alltid har gjort. Men det är något som ligger och frasar i medvetandet och jag vet inte riktigt vad jag känner när Limbo klappar om mig och säger "du börjar bli riktigt muskulös". Bli glad? Ledsen? Glad, ledsen, glad, ledsen? Glad/ledsen?
När jag köpte mina nya arbetsbyxor trodde försäljaren att jag jobbade som dagisfröken. Glad? Arg? Glad, arg glad, arg, glad, arg? Glad/arg/glad/arg?


Vill vara både en mesig liten plutt-tjej och en hantverkare med skyddskläder. Ja jävlar, vilken tur att jag har fått läsa så mycket dialektik. Har alltid tyckt att dialektik är ett meningslöst begrepp, men ja, jo, jag fattar grejen.

Kan väl också fatta att jag passerar för snubbe när jag har svetshjälm. Har på mig så många lager kläder att jag blir fyrkantig. Linne, långärmad t-shirt, kortärmad t-shirt, luvtröja och ullväst.

Hade en kortare period där jag ifrågasatte rimligheten i att gilla skelett när man snart ska fylla 35, men kom fram till att skelett var coolt när jag var tonåring och är FORTFARANDE jävlitt coolt så jag tänker fortsätta att bära mina vantar med stolthet även framledes.

migrän, cirklar på olika sätt

Ska göra ett stativ åt en grill. Lider för närvarande av ett ohyggligt dåligt verkstadssjälvförtroende, och har fastnat i något slags katastroftänkande. Värsta scenariot är att något helt enkelt inte ska gå att lösa rent tekniskt, och jag måste höra av mig till vem jag nu ska göra saker åt och säga att det inte går.
Att jag sa ja men det gick inte, dubbelfail. Ångest.

Därför var det extra viktigt att inte ta bilen utan att cykla. Man blir hungrig av att jobba i smedjan så då äter man mycket. Och jag är som bekant kraftigt överviktig, ja ett fläskberg faktiskt, så om jag inte cyklar så får jag..... Ångest.
Hur kan man förresten vara trind när man cyklar en och en halv mil om dagen samt står och hamrar flera timmar om dagen samt nästan aldrig sitter ner? Det är en gåta. Så jag räknade alla kalorier jag åt varje dag i flera veckor och enligt de beräkningarna borde jag vara slank som en kopparödla. Men jag är tjock!!! Varför är jag tjock!!!????
Med dessa glada och vänliga tankar om mig själv tejpade jag fast paketet med grillgallret på cykeln och trampade iväg. Jag kunde inte ha hörluren på höger öra för där inne jäser sedan ett par veckor en inflammation som blir värre av att stängas in. Detta är ett problem när man jobbar i en verkstad och måste ha hörselkåpor. Men jag ser framtiden an med ljusa förhoppningar om att snart bli döv på sagda öra, då kan jag fylla igen det med cement och på så vis slippa de ständiga inflammationerna.
Ja, så att. Fet, gnällig och sjuk person cyklar som torrt skinn. Försöker njuta av diverse saker, tex vårsol och vatten.

Spenderade dagen med att försöka göra en cirkel. Fick migrän. Stod sedan på verkstadsbordet, pressade händerna mot huvudet och tittade ner på hur Den unge Öländske älskaren bit för bit jagade undan alla ojämnheter från min skeva, fula rundel. Tills den blev en perfekt cirkel. Mitt garnityr sänkte sig vällustigt ned i symmetrins överdådiga bubbelpool samtidigt som hjärnan frättes något av den klorhaltiga självförebråelsen.


Sedan cyklade jag hem, kräktes och spolade huvudet i varmt vatten i en timme. Migränen lämnade min kropp i samma takt som mitt högra öra fylldes av var.

Jämförelsevis räknar jag ändå denna dag till en av de bättre.

CARPE DIEM!

Brallan

Jag har längtat efter ett par arbetsbyxor jättelänge. Av praktiska orsaker mest, men också för att folk som ser mig på väg hem från smedjan ska förstå att jag inte är en hemlös missbrukare utan en helt normal hantverkare. 

Jag förstår att ingen bryr sig egentligen, men jag har skämts lite när jag smutsig och illaluktande i trasiga kläder dammsugit affärernas snål-lådor i jakt på bedagad mat för halva priset. 

En fördel med detta har varit att de flesta tiggare som sitter utanför affärerna har tittat deltagande på mig när jag närmat mig och sedan nickat, liksom en busschaufför till en annan.

Tjej-arbetsbrallor, i rätt storlek och jättebilliga, glatt!

Elände

Ägnat hela dagen åt att göra nya handtag. Delmomenten gick ganska bra. Men helheten blev inte bra. Och det tog sanslöst lång tid. Två, tre arbetsdagar för att få fram två stycken knappt acceptabla handtag, det är helt värdelöst ur ekonomiskt perspektiv.

Hade innan det spenderat tre, fyra arbetsdagar på att göra åtta stycken grillpinnar och åtta stycken hålla-fasti-grejer-slå-ner-i-marken-okänt-tingest. De blev knappt acceptabla de heller. Hasade runt i smedjan och stirrade hatiskt på mina handtag.
"Hur är det idag?" frågade Smeden försiktigt.
"LESSEN" svarade jag.
"Aj aj aj, vad ska vi göra åt det?" sa Smeden.
"CHOKLA" sa jag.
"Men du fick ju en chokladkaka igår, som jag la på din plats?"
"RAMLADE PÅ DEN MED HUVUDET FÖRST"

Smeden kom på att vi hade kvar vår kvinno-dags-choklad, vilken hon hämtade och öppnade åt mig och sen la på min plats. Men dagen fortsatte i samma tragiska stil, bland annat råkade jag sätta eld på min vänstra tutte. Smeden fick valla mig till bords och där fick jag chili och öl. Sedan hjälpte hon mig med det sista på handtagen. Jag bölade om att jag aldrig kommer att kunna få lönsamhet i en verksamhet, att jag skulle driva mig själv till ruinens brant. Plus att jag skulle elda upp all hennes kol så att hon också hamnade på ruinens brant. Plus att hon skulle vara tvungen att köpa choklad till mig ständigt för att jag skulle vara ledsen pga. drivit oss båda till ruinens brant. Då kommer jag att bli jättetjock och bara få ligga med väldigt tjocka personer = jätteledsen.
"Nejdå" sa smeden men jag hörde på hennes röst att hon var oroad.

För att trösta mig själv stämplade jag anemonen och glödgade den. När man filar på järnet eller som i detta fall, spände fast det svinhårt i skruvstycket, så får det blanka områden. Då måste man glödga det för att ytan ska bli homogen. Är man en idiot så behöver man glödga ca. 90 ggr för att man ständigt kommer på något nytt som måste fixas, ett litet tag med filen på något grad och så är det kört, naken metall i dagen, ner i glöden igen.
Men den var grann i sin körsbärsröda färg.

Var hemma lagom till 22, ägnade mig åt underhåll av ansikte, varenda por i nyllet var igensatt av sot.
Litografin i bakgrunden är gjord av Olle Bonnier som dog idag. Hörde det i kåporna i verkstan på eftermiddagen och blev ledsen. Jag har läst mig till att han var en viktig figur för den abstrakta konstens utveckling i Sverige och var en av få konstnärer som uppbar statlig inkomstgaranti.
Jag är inte jätteförtjust i abstrakt konst men en dag när jag tittade på den här tavlan så såg jag plötsligt en figur som strävade i någon slags vortex. Och så la jag märke till en text i skrivstil över hela tavlans nedre del: "we all create space membranes just by moving". Så sa det kla-klong i mitt inre rum när kuggarna fann sitt läge och en kärlek uppstod. En jämra fin sak med konst.
Och vad säger man i det här läget som sekulär?
"Olle, tack för konsten, hoppas att din död blev en ok upplevelse"

Ps. detta är ej en ledsen min pga. Olle. Det är någon slags skämtsamt stirrande blick, möjligen sprungen ur en svårdefinierad selfie-skam

Anemon

Gjorde sjögurkor vid något tillfälle, i sensomras eller möjligtvis höstas. En av sjögurkorna svetsade jag fast i en skål. Såg oerhört obscent ut. Men jag gillar den, tycker faktiskt på riktigt att den är fin. Men förstår att man ej vill köpa något som ser ut som en blandning mellan en penis, en sjögurka och en elefantsnabel. 
Träffades en kväll när jag skulle sova av några partiklar av rå kreativitet, vilka passerar rakt igenom jorden med jämna mellanrum likt neutrino. Om någon inte lyckas stoppa huvudet i vägen, vilket i detta fallet var precis vad som hände. PING!!!!! (Ja, med fem utropstecken)
Så visste jag på mindre än en sekund precis vad jag skulle göra. 
Skulle stuka den överblivna sjögurkan i fjäderhammaren, dorna upp ett hål i dess övre del.  

Skulle smida ut många små tentakler, i varierande storlek. 
Skulle borra upp ett hål i ett plattjärn med samma diameter som det dornade hålet i sjögurkans topp. 
Skulle trycka in de små tentaklerna i hålet i plattjärnet tills det var fullt. Då skulle jag svetsa ihop de små tentaklerna. 

 Skulle svetsa på ett skaft

Skulle borra ett hål genom hela sjögurkans kropp. Skulle borra upp hålet större längst upp. 
Skulle trä igenom skaftet med tentakelklasen när den var varm och sedan dunka sjögurkan i skruvstycket så att tentakelklasen skulle forma sig efter det dornade hålet, det sista lilla som krävdes för att få det att sluta tätt och se bra ut. Så att det skulle se ut som om delarna satt ihop naturligt, inga luftspalter eller svetsfogar skulle sticka upp över kanten. 

Skulle fixera pinnen med tentakelklasen med ett hårt grepp och sedan sätta en svetspunkt. Kapa av pinnen, svetsa igen och sedan slipa. 

Alla moment radade upp sig för mig på knappt en sekund alltså, sedan hade jag JÄVLITT svårt att sova. Dagen efter genomförde jag det hela och blev jättenöjd. Jätte, jätte jättenöjd. Vissa saker man gör kan man se att de har någon slags kvalité. eller i varje fall ett löfte om framtida kvalité och gångbarhet. Eller nåt i varje fall. Man tycker att den är fin, man älskar den, man har gjort något som man inte har sett någon annan göra. 

P.    S 

Sådär blev för övrigt sjögurkeskålen. Inte alltför tokigt ändå. 

För den goda viljan

En herre jag känner har en vän som är bilmekaniker. Dessa två har vid ett flertal gånger lagat min bil och aldrig tagit en krona betalt för arbetet, bara för reservdelarna. Att kunna lämna bort sin bil till någon med uppmaningen "gör" och vifta avvärjande med händerna är en enorm lättnad. Jag är extremt tacksam. Även att jag är fattig som en lus så brukar jag försöka truga på dem mer pengar men de säger alltid nej. Då försöker jag ge dem sprit. Men de säger att de har all sprit de behöver. Då försöker jag muta dem med kött. Men de har frysen full av älg. Då frågar jag desperat vad de vill ha?!?! 
Ingenting, säger de. 

Men nu ville de faktiskt ha någonting. Bilmekanikern har köpt någon slags lada, eller uthus, och herrn jag känner sa att jag kunde väl smida ett par handtag i allmogestil till ladan som en överraskning. 
Sagt och gjort. Har inte gjort något liknande innan. Men blev så jämra styv i korken för det gick så himla bra. Sen visade det sig att det inte alls gick bra och jag fick göra om allt från början. Men innan den ödmjukande insikten så hade mitt ego fullt spelrum och jag fotade alla moment och författade i huvudet meningar som "se här hur jag lyckats smida ut bägge fästena till exakt 65 mm" osv. Högmod före fall etc. 

Utgå från plattjärn och göra ansättningar i fjäderhammaren. Ansättning är så vitt jag kan tolka en omedelbar förtunning av materialet, som på bilden. Klumpen längst ut är plattjärnets ursprungliga storlek, och sedan kommer ansättningen tvärt och materialets bredd halveras. 

Själva handtaget vred jag. Ser avancerat ut men man värmer bara, spänner fast i skruvstycket och sedan tar man en stor skiftnyckel och vrider om. Det svåra är att få vridningen hyfsat jämn, beroende på vilken temperatur järnet har så vrids det olika lätt. 

Penade ut det som ska bli handtagets fäste. Eller bredda, kanske man säger. Gillar att göra det, har lärt mig att kompensera för ojämnheter genom att fösa runt på materialet. Om lövet, kan vi kalla det, har för lite material på ena sidan så att det uppstår en midja, då kan jag fösa över material från andra sidan där det kanske finns lite mer. Som när man tummar runt på lera. Jag har också övat upp träffsäkerheten och det innebär att man kan få till en rätt fin och regelbunden form bara genom att fösa runt på material, även om formen man hade att utgå ifrån inte var så regelbunden. 

Så här fint fick jag till det utan att slipa ett endaste dugg. EXTREM tillfredsställelse!!
Och som tidigare nämnt så mätte bägge löven 65 på sin bredaste punkt vilket jag snitsade till lite på känn. Det ena var 75 långt och det andra 80. Men ok ok ok. Ändå! 

S    T    O    L    T

Sen fick jag som sagt skrota mitt fina handtag och börja om från början. Inte för att jag råkat elda upp det eller så, fick bara vänliga tips av en smed som är extremt mycket skickligare än vad jag är och jag insåg att mitt handtag var undermåligt. Trots att det var så fint. 
Men nu ska jag göra nya handtag som är fina OCH dugliga, har redan förberett för att kunna sätta igång med en gång i morgon. Måste hinna klart med dem i morgon nämligen. 

Kvinnodan

Detta gjorde mig på mycket glatt humör!

Så gick det

Känner mig 

Nej, fel sätt att inleda på. 

Jag ska göra en öppnare, en tentakelöppnare. 

Det var underbart att försänka svetspunkterna. Stora som gröna ärtor, trinda och feta. Punkterna får naturligt en liten fördjupning där jag kan haka i dornet. Jag får svar från städet och det räcker med två slag, svetspunkten väller ut som smörkräm. Kan göra allt själv. Ingen behöver hålla i. Är så böjlig att jag kan sätta upp vänsterfoten på kubben och vila ämnets ena ände längs ljumsken och upp över låret, sedan böja eller räta på knäna. Håller fast ämnet med magfettet och kan även vända det medelst ett spastiskt samarbete mellan lår och magfett. Detta kan jag göra. Sugkoppar kan jag göra. Kan distribuera svetspunkter med millimeterprecision. Detta har jag övat på. Hornet är runt och ämnet är runt. All kraft i hammarslaget ska centreras och balanseras på en punkt som är en knapp millimeter. Tror jag har övat i hundratals timmar. Jag tror att jag har övat i över tusen timmar, i huvudet och i verkstan. Detta kan jag göra. 

Jag kunde inte gå på kalas. 

Jag kunde gå dit men jag kunde inte vara kvar. 

Inte prata med någon sen, inte prata med den som väntade, inte gråta, marschera med stolt hållning ända till nordstan och hinna köpa "det är något som inte stämmer". Sedan äta räksmörgås och dricka ett glas vin på restaurang. Det kan jag göra. Det gillade jag att göra. Jag läste ut hela boken på ett par timmar. Sedan vågade jag höra av mig, en kort redogörelse bara, för någon som satt stand by och hade jour om jag behövde ringa, om kalaset blev för jobbigt. Ett pekfinger av empati och kärlek. Jag längtade efter hela handen. Jag känner mig blytungt ensam. Jag spyr av den frasen. Jag vämjs av allt pratande, allt vrängande, allt hävdande. Jag vill vara ifred, jag vill ge upp. Jag vill sluta att kämpa. Det kan jag göra. Nu ger jag upp och slutar att kämpa. Jag vägrar att befatta mig med framtiden. Nu ska jag ta hand om min mentala trafikolycka, jag bryr mig inte om vem som kollar på. Livsuppehållande åtgärder för ett presens. Livet är fult, jag känner mig djupt eländig, ja utmattad. Ett eländes sugkoppsgeni.