banan, skulptur

Igår blev jag klar med solens kropp, det gick bra tycker jag. Trots att det var en flack kurva vi talar om. Fast en ganska komprimerad sådan. 
Det var nästan det sista smidesmomentet. Nu är det så gott som bara svets och slip kvar. Det kan gå. Sedan kommen inprovningen. Den kan gå hur som helst. Men tänk om det sitter bra. Då ska jag fira på något sätt. Kanske köpa mig något fint. Nej, just det, jag blir utförsäkrad snart. Ok. Då kan jag iaf kosta på mig att låta förkylningen som jag med våld, panik och stresshormoner har hållit stången att slutligen få brisera. Nej, nej, jag ska inte vara sån, det är så jobbigt att vara nära människor som är sådana. Om räcket sitter bra vid inprovningen, då ska jag köpa praliner till mig själv. 
Och sitter det bra även vid monteringen, då ska jag ge mig själv en rask klapp på axeln. Om det sitter bra, och SER bra ut, då ska jag ...... få ta ledigt. En hel vecka. Får då också jäsa av oförblommerad stolthet närhelst jag vill. Ta sovmorgnar. Sköta min personliga hygien. Kanske laga mat. Sån skit. 

Vi ska göra en skulptur tillsammans. Det blev så att vi valde att bygga på min idé, och min skiss. Jag är nollställd och bortkopplad mentalt nu så jag kände inget särskilt för detta. Men någonstans glöder ett gryn av stolthet. Det ska hur som helst bli spännande att se hur det blir. 

Nedan modell i hönsnät. 

Bryt ihop och gå vidare

Vad som hänt de senaste veckorna: jag har bearbetat mängder av material till räckena och sedan ägnat mig åt att rikta detsamma. Att rikta är något av smidets ryggrad. Lika viktigt som att forma järnet och kunna behärska symmetrier. Det är väl två sidor av samma mynt, att dels forma och dels räta. Ja, detta har jag väl tjatat om en massa, och också övat på en massa såklart. Ända sedan jag började vara i verkstan. Därför har jag drabbats av något av en kris när det var dags att göra överliggaren. Eller handledaren. Jag tror att man kan säga bägge, och intressant nog är ju både överliggare och handledare något som återfinns i den akademiska världen såväl som på ett räcke. 

Hur som helst. Överliggaren gjordes i ...... 40x12 vill jag minnas att det är. Jag hade beställt fyra meter och fick biten i två tvåmeterslängder som jag kapade upp till meterlånga bitar. Två av dessa bitar skulle bearbetas, riktas och sedan förses med varsin 45-gradig vinkel vid en given punkt. 

De två andra skulle bearbetas, smalnas av och riktas. Avsmalningen skulle göras på så vis att den skulle harmoniera mot det kommande handtaget och så skulle de vara likadana på bägge bitarna. Jag skriver hela tiden "räcket" men det är ju i själva verket två räcken, en vid var sida trappen. De ska vara likadana och då JAEVLAR ska de vara likadana. Ingenting annat duger, eftersom olikheter räckena emellan skulle synas så smärtsamt väl eftersom de står sida vid sidan och kan betraktas ur alla möjliga tänkbara vinklar, ständigt i relation till varandra. Det är kanske att kokettera, men de här räckena ska göras så bra jag bara kan göra dem om jag så ska dö på kuppen. 

Nåja. Det är inte helt sant. Men hur som helst. Eller jo, det är sant, för hade jag ansträngt mig mer än vad jag gör nu så hade jag nog dött, eller nä, inte dött, men förmodligen kreverat så kraftfullt att det inte hade blivit några räcken. 

Ja, alltså smalnas av proportionerligt till varandra och mot det kommande handtaget. Järn är ju plastiskt på ett sätt som kan jämföras med lera. När man klämmer åt materialet på ett håll så väller det ut på det andra hållet. Så när man smider ner ett plattjärn så blir det ett jävla flyttande på materia, fram och tillbaks. När något är jämntjockt på ena sidan så är det för tjockt på den andra, så då tunnar man ut det bara för att konstatera att det nu har svällt ut på andra sidan igen. Och så håller man på tills man får invärtes blödningar. 

Till slut har jag framför mig två stycken material som jag är nöjd med. Jag är mycket nöjd. Jag ser på dem och ser med mina ögon att de är bra, fina. Sedan börjar jag rikta dem. Eftersom de är så långa får även små skevheter effekt på helheten. Men skevheterna är samtidigt så små att man nästan inte kan få syn på dem genom att bara titta som man brukar göra, över städet och längs städet. Man måste hitta skevheten genom att känna och peta och titta på andra sätt, efter en kant som höjer sig lite mer än den andra.

Så hittar man en skevhet, och rätar ut den, Men den är så liten att man tar i för mycket, så har man plötsligt en ny skevhet åt andra hållet. Så håller man på tills man får ebola. 

Till slut har jag framför mig två bearbetade och riktade bitar material. Jag ser och känner att de är raka och symmetriska. 

Så börjar jag forma handtaget på den ena. Lite, lite, lite åt gången. Jag har ritat ut handtaget på min ritning på golvet och lagt ut alla bitar så att handtaget ska se harmoniskt ut gentemot det övriga räcket, det ska se bra ut i relation till trappstegen och det ska vara på en bra höjd och kännas naturligt att hålla i. Okej. Har tänkt på allt och så samlas all tankeverksamhet och kanaliseras ut genom hjärnan, genom handen, ut i hammaren och in i järnet som formar sig. 

Okej. Stirrar på det. Böjer på det två millimeter. Stirrar på det. Böjer, stirrar, böjer, stirrar. Böjer, stirrar, rätar ut, böjer på ett annat ställe, böjer, rätar ut, flyttar värmen, böjer, rätar, stirrar, stirrar. OKEJ. OKEJ, OKEJ, OKEJ, OKEJ, det är ett handtag nu. Jag lägger ut det på min ritning på golvet, lägger ut solstrålarna och ser för första gången att det här kommer att bli ett räcke. Jag har tänkt ut en tanke i min hjärna, designat ett räcke till ett specifikt hus med en specifik idé om vad jag tycker är skönt för ögat. Jag har spenderat timmar med att göra ritning i skala, räkna ut hur många meter jag behöver av vad, jag har berört varenda millimeter av det materialet med min hammare och nu ser jag att det kommer att bli ett räcke. Och inte bara det, det kommer att bli ett fint räcke, jag känner det i mina tänder. Om jag bara örfilar mig själv, struntar i att jag har kärlekskval, ont i ryggen och i höger knä, att jag är ett psykfall och ett fetto och mosar mig igenom detta, då kommer det att bli bra. 

Okej. Börjar på nästa handtag. Lägger det första på marken och har det som mall när jag bit för bit gör det nya. Stirrar, böjer, rätar ut, stirrar, stirrar, stirrar, böjer, det blir fel, rätar ut, stirrar, vänder på det i huvudet, stirrar, flyttar värmen, böjer. Böjer, rätar, stirrar, värmer, slår, böjer. 

Det brinner upp. 

Jag vänder mig om och ser en kvast av gnistor bryta igenom den glödande högen av koks. 

Det går inte att rädda. Så jag måste kapa av den bit som brunnit, en decimeter ungefär. 

Och nu är inte bitarna lika långa längre, och inte likadant avsmalnande. Jag måste smida om den här biten så att den blir likadan som den första. Men nu kan jag inte ha dem jämte varandra och jämföra, för den första biten är ihopkrusidullad. Så jag måste mäta varje 50 millimeter med skjutmått och jämföra. Men varje gång jag får måttet att stämma på ena sidan, så är den andra för tjock och då måste jag tunna ut den och då sväller den andra sidan och då måste jag tunna ut den och då sväller den andra sidan ut så då måste jag tunna ut den. 

Till slut har jag en bit framför mig. Jag ser med mina ögon att den inte är bra. Den är klumpig och utan elegans. Men det är det bästa jag kan åstadkomma. Så nu riktar jag den. Den är så lång att varje liten skevhet spelar roll. Men skevheterna är så små att de knappt syns. Man måste peta sig fram till vart de är någonstans. Så riktar man dem för mycket så de slår sig åt andra hållet. Men det syns inte. Så får man synbortfall och högt blodtryck, man tröttnar på livet och slutar äta. 

Men tillslut. Två handtag. De är hjälpligt likadana. Jag lägger dem bredvid varandra. 

De är skeva. 

De är likadana i en ledd men de är katastrofalt skeva i den andra ledden. Jag måste rikta i skruvstycke med största skiftnyckeln, millimeter för millimeter.

Då slår de sig åt andra hållet. 

Då måste jag rikta det. 

Då slår de sig åt andra hållet. 

Så håller det på i ungefär en och en halv vecka. Jag börjar nästa gråta ungefär fem gånger per dag. Jag går ner i Båtbyggarns omklädningsrum och gömmer mig bland hans reflexoveraller och stirrar ut i mörkret. Jag slutar laga mat. Jag äter bara kokta ägg och proteinbars. Jag jobbar till nio på kvällen och cyklar hem och sedan drabbas jag av en liten kollaps i all enkelhet, kroppslig och mental. Jag känner mig positivt inställd till denna och välkomnar den in i mitt liv. Varsågod! Kliv på, jag har bullat upp. Ska det gå åt helvete så får det gå åt helvete med musik. 

Jag är ledig ett par dagar och när jag väl kan börja äta igen, så äter jag choklad. 

Och nu är överliggarna klara. 

Så gott som. Peppar, peppar. Den ena behöver riktas en smula, men den på bilden nedan följer som ni ser den vita linjen med en helt odiskutabel överensstämmelse. 

Flickpingis

Har nyligen förstått att man kan se statistik för sin etsy-sida och vart trafiken där kommer ifrån. Undrade varför några besökare verkar ha kommit från den mystiska sidan flickpingis.se och surfade ditt för att utreda. Hittade detta inlägg och blev oerhört mallig.
http://flickpingis.se/?p=11884


I övrigt händer inte så mycket mer rafflande än slipa, svetsa, grovbearbeta och hantera rivning och ombyggnation i Gruvan. Men på torsdag blir det eventuellt ett besök på kenneln där vi ska prova ut grinden, dvs hälsa på stora drivor av valpar (hoppas jag på). 

Tills dess, en bild på smedens hund. I förgrunden, själva hunden, i bakgrunden en målning av hunden som är i färd med att täckas över med gips. 

Stukad

Räckets inre struktur utgörs av solstrålar. Jag ville att de skulle se ut som strålar och inte bara som streck, så i ena änden ska de stukas och i den andra änden smalnas av. Här är några stukade pinnar, tio stycken för att vara mer exakt. Detta innebär att jag köpte för lite fyrkant 15 eftersom det sammanlagda antalet strålar är 14, så det blir till att åka till stålshoppen endera dagen och införskaffa lite till. 

Det är lite småstruligt att jobba i verkstan nu eftersom två farbröder river innanmätet av den. Det är mycket som behövs bäras runt, stuvas undan och köras på tippen i samband med detta. Längre fram i vinter ska även ässjan rivas och byggas om. Det ska bli mycket spännande att se hur det blir efteråt. 

Lättad

Hela dagen igår riktade jag stolpar till räcket. I vanliga fall brukar jag/man bearbeta material för att sedan rikta det kallt. Men det går ju inte med fyrkant 25, annat än kanske små korrigeringar, annars är det för grovt för att man ska kunna påverka det särskilt. Inte på ett meningsfullt sätt i varje fall. Jag borde alltså ha riktat dem i samband med att jag bearbetade dem och utnyttjat värmen som ändå var där. Nu fick jag värma materialet igen. Dels för att vrida det rätt (av någon anledning vrider det sig nästan alltid, antar att man driver det åt något håll på något vänster) och sedan då för att rikta det. Och jag ville att det skulle bli rakt så inuti helvete. Det här räcket ska bli något jag kan vara stolt över, om jag så ska dö på kuppen!!! (örfilar mig själv i ansiktet!!!) 

Ja, jo, detta var alltså igår, och dagen slutade väl ganska mycket med att jag la mina stolpar åt sidan i vanmakt och frustration. Jag kände att jag inte kunde göra så mycket mer i det dåvarande sinnestillståndet och tröttheten som medföljde efter några timmars asande och bankande.
Det var med en viss ruelse jag klev in i Gruvan idag, tände upp och sedan närmade mig de arma materialen igen. Men något fantastiskt hade hänt under natten! De såg bättre ut än vad jag mindes! En stunds arbete rätade ut den sista böjen och den sista vridningen.
Sen bad jag Smeden att titta på dem. Hon visste inte vilken vånda jag hade haft, så hon kanske inte riktigt tyckte att min oerhört spända pose med händerna för munnen var befogad. 
Smeden tittade på dem som man gör, över kanten på städet med ena ögat stängt. Hon ställde undan den första stolpen efter någon sekunds granskning. Sedan samma med nästa, och nästa och så den sista. OMG, tänkte jag, allt är värdelöst, jag måste kasta mig ut för Kilsberget (ett mycket platt berg så jag skulle max bli en smula mörbultad). 
"Ja nä men det såg bra ut" sa hon obekymrat. 

Cyril bjöd på smörgåstårta. EN OERHÖRT TILLFREDSSTÄLLANDE DAG. 

morot och fortsatt elände

Vaknade en morgon med en fullständigt tvingande längtan efter att smida en ortoceratit. Cyklade till gruvan och smidde den på ett frenetiskt sätt innan arbetet med räckena åter skulle ta vid. Utvecklade ett synnerligen effektivt sätt att smida fyra tentakler på en värmning. 

Sen uppvisade det sabla fossilet en remarkabel likhet med en jämra morot. Röv. Är nu uppfylld av en brinnande längtan efter att smida en ny ortoceratit, fast en mycket liten den här gången, så den ryms i en handflata. 

Men jag kommer att bli vansinnig om inte processen med räckena tar ett rejält kliv framåt snart. Jag vaknar med ett ryck varje morgon och undrar hur fan det här ska gå. Det kommer nog inte att gå. Eller gå, under. Jag rör mig med snigelns hastighet framåt över en newtonsk tidsaxel. I bakvattnen ligger enorma högar av outnyttjad tid, stora svarta drösar av minuter och timmar och dagar som det bara har hattats runt på. I morgon fyller jag 35, och jag är fortfarande en ekonomiskt haltande knäppgök som bölande och trind rumlar runt i någons slags patologisk adolescens, hjälplös och inkompetent. 

MEN SCHÄP DA!

Ja, ok, jag känner ändå att det är precis det jag har gjort sedan mitten av sommaren, varje morgon faktiskt, har den första uppgiften för dagen varit att örfila bort en kvävande känsla av meningslöshet. Tycker jag att det är härligt att vältra mig i detta armod? Nej, självklart inte, jag skulle i allt väsentligt föredra att känna mig energisk och handlingskraftig. Har jag en endaste morgon valt att stanna kvar i sängen och dra täcket över huvudet? Nej, sannerligen inte, jag har masat mig upp varenda morgon och fyllt dagen med verkstadsjobb, personlig hygien, närbelägen rumslig hygien, samvaro med person, resor och studier. Detta har visat sig vara en god strategi för att minska på känslorna av meningslöshet, ibland har dagarna bjudit på positiva överraskningar, och jag förutsätter att förr eller senare kommer humöret att följa med på päschonlig utveckling och positiv spiral med rehabilitering på sig själv. Hoppas det i alla fall!

Se här, en bild på orto-moroten och en hängare. Röv. 

Borre

Jag slafsar vidare med att löda med mässing. Det hade nog gått bättre om jag hade vågat byta munstycke själv, men det vågar jag inte pga rädd för att sprängas till döds eller brinna upp. Så det blir inte så elegant, men jag tycker ändå att det ser så fint ut, det klabbiga bronset. 

Intressant nog skickade Ölänningen en länk till ett youtubeklipp där en annan smed visade upp vad han hade gjort. Däribland en halv sjöborre. Därtill en enormt fin och skithäftig dito, plus en massa annat enormt fint och häftigt. https://www.youtube.com/watch?v=OT-z47FjcAk

Annars så jobbar jag på med räcket och grinden.
Idag gjorde jag också en liten spade som ska lottas ut som förstapris i en tipsrunda i morgon, när ett gäng byggarbetare ska ha företagsevent i smedjan. Den omplåstrade tummen råkade jag för övrigt elda upp en smula med ett glödande sjöborre-ben. 

Och sist men inte minst: en låsbygel jag gjorde strax innan sommaren har nu satts upp på ladugården utanför Gruvan, jag ser den varje dag och känner mig förnöjd över att den fyller sin funktion. Detta är i sanning ett oerhört varierande jobb.

Grind

Vad som hänt med den.
Parallellt jobbar jag på räcket, men det innebär i nuläget nästan uteslutande att bearbeta material och det är inge vidare fotogeniskt.

Grinden ska till en kennel, därav det täta avståndet mellan pinnarna. De är till för att stänga ute små trängtande valp-nosar. Nu är alla svetsfogar lagda, och eftersom jag fortfarande är rätt kass på att svetsa så återstår ett migränframkallande slipande med frakking rundfil och nålfil kommande dagar. Uamejjen :( Min enda tröst är tanken på att få vara med och montera den och därmed ha möjlighet att gulla med valpar. Små valpar som intet ont anande kommer att studsa runt mig med glada miner, utan att förstå att jag på ett kraftfullt sätt kommer att begränsa deras frihet. Naiiijjj det var ingen uppmuntrande tanke!!! Bööl. Godnatt :(

Tävling och äggkopp

Det kom på tal häromdagen, om det var något som jag i början av min smidesfrenesi aldrig trodde att jag skulle bemästra men som nu är lätt. Och det finns en sak som jag alldeles nyligen till min förvåning upptäckte att jag plötsligt kan göra, och det är cirklar. 

På en smidesträff deltog jag i ett antal tävlingar, räckning, stukning och vahettere... breddning. Alla dessa var jag nog sämst på om jag hade haft stockar nog att kolla resultaten. Den fjärde tävlingen gick ut på att man skulle stirra på en kon på avstånd och sedan smida en ring som skulle komma så nära centrum-centrum ett streck på konen. Jag smidde en ring och den blev rund. Detta skänkte mig en stor tillfredsställelse. Sedan blev det också så att jag vann tävlingen, och kände både triumf och skam när jag svassade fram genom en uppsjö av yrkesverksamma smeder för att ta emot diplom. 

"Det var ju mest på tur" sa jag sedan till de som gratulerade mig. De flesta inskärpte att ja, visst var det tur, men också känsla. Jag high-five:ade mig hela vägen tillbaks till min sittplats, en jämra glad händelse faktiskt. 

Nästa cirkel tillblev någon vecka efteråt när jag smidde en äggkopp åt Smedens bror. Den blev till liksom av sig självt, och därtill passade den utmärkt ihop med den lilla kopp jag gjort, varuti själva ägget då skulle dväljas. Ja, självklart passade de ihop, jag gjorde dem så att de skulle passa ihop, men ni förstår, eller inte, det har varit en lång dag och mitt ordförråd är inte vad det har varit. Intressant hur som helst, att den tyckes bli till av sig självt, när det i själva verket var tre fyra års övning som koncentrerades på ett antal minuter. Jag tillåter mig själv att gotta mig åt detta, och det får jag lov att göra, allt som kan bryta igenom den mentala bilden av mig själv som en sörja som långsamt drar fram genom tillvaron, repellerar alla jag stöter på, är av godo. Oj, oj, lång och obegriplig mening! 

Så här blev äggkoppen till sist. Lite slingrig men inga sugkoppar, någon måtta får det vara. 

Slå sa

Slår mig själv på vänster pekfingertopp med hammaren idag, knallar in i köket för att tejpa ihop det. Där sitter Karlsson och undrar varför jag inte ligger på golvet och gråter av smärta och blodförlust? Han säger att han skulle ha gjort det. "Åratal av självskadebeteenden" säger jag iskallt och kastar upproriskt med håret. Nä men galghumor å sido, om inte det härdade mig så blir man ganska härdad efter ett par år i verkstadsmiljö. Häromdagen hamrade jag också mig själv med relativt full kraft rakt på vänstra pekfingerled, det är sådant som händer och man är mest glad över att det inte gick sönder något viktigt. Men momentet där man tar av sig handsken är alltid läskigt. 

Har idag ägnat mig åt att på hundra olika sätt försöka spänna fast grinden så att den inte ska slå sig så mycket när jag svetsade ihop den. Bordet är inte plant så det har visat sig vara något av ett eländigt projekt. Hoppas vi kan få ett riktigt svetsbord någon gång. 

Karlsson har roat sig med att filma och fota mig och de andra idag också, vår förhoppning är att vi ska kunna filma när den (för närvarande trasiga) pressen pressar ihop en hög med riskakor och sedan spela det baklänges i slow motion. 

trägen håller på

Det är onekligen bra för mig just nu att ha ett mastigt projekt, eller egentligen två, att studsa alla existentiella grubblerier mot, 

- Livet är förgängligt!!!! 

- Här är en grind jag ska svetsa. 

- Jag har bara några få bra år kvar nu!!!!

- Grinden ska sättas ihop av många bitar. 

- Jag kommer aldrig att klara mig själv ekonomiskt!!!!

- 1080-200-50-24

- Jag kommer att dö fattig!!!

- Den här stolpen måste riktas varmt. 

- Ingen som jag gillar gillar mig tillbaks!!! 

- Jag ska kapa av den här jävligt rakt.

Jag är så glad att jag dricker kaffe, det är en underbar dryck som skänker mening och inramning till dagarna. Uuuuu vad gott. Idag hittade jag dessutom laktosfri grädde i kylskåpet, som la sordin på den värsta mentala turbulensen som sprang ur att behöva göra om samma moment tre gånger pga olika typer av misstag eller missbedömningar. Notera även den flacka jämra kurvan som ligger och vräker sig illvilligt i bildens högra överdel.

köttet har legat av sej

Idag har jag bearbetat stolpar till Uffes räcke. Gör detta med en tung hammare med rejäl ban för att det ska bli slätt och fint. Men huden ger med sig i stora sjok och högerarmen är inte vad den har varit så det får bli att ta lite i taget. Man måste ta i rätt ordentligt för att göra åverkan på fyrkant 25. Ju tjockare materialet är ju svårare är det att värma upp det ordentligt i ässjan och det är svårare att bearbeta eftersom det är mer massa som gör motstånd mot hammarslagen. Eller vad man ska säga. Har en kroppslig kunskap om detta men jag vet inte hur man uttrycker det verbalt i enlighet till de fysiska lagarna. 

På tal om fysiska lagar. Kolla vad helt jävla stört det blir om man pressar ett fyrkantsrör. 

Här är för övrigt en skära jag har gjort åt farbror Per. Det är en gammal sparkmede. 

Sedermera även stansad, härdad och till viss del skärpt. Tanken var att vi skulle göra skärans egg till en familjeangelägenhet och slipa den tillsammans under en familjehögtid, men jag drabbades av en lågfrekvent men pockande feber med halsont.

Under pressure

Ölänningen har tagit med sig en press till gruvan. Man kan pressa allt möjligt, vingummin, pipleksaker, tennisbollar. Detta är förhoppningsvis bara början.

Skäror, hängare, måla på golven

Nu har jag jobbat undan allt, inför räckesjobbet. Parallellt med det, eller lite framför, ska jag göra en grind. Grinden är ju enklare eftersom den är fyrkantig och därtill bara behöver passa framför ett dörrhål, inte ens i själva dörrhålet. Räcket måste passa perfekt vid två givna punkter, och hjälpligt på en tredje. 

Har fått lektioner i hur man ritar upp på golvet idag och sådant, fick även en lektion i friktion och dermatologi när mitt högra handgrepp nu kantas av enorma blåsor pga. jobba med handslägga ett par timmar. Ja de ser inte så enorma ut på bilden men.. De är stora, det kan jag försäkra er om, uamejjen. 

I övrigt hemsöks jag fortfarande av en viss letargi som jag ej finner någon direkt orsak till, men jag misstänker att det är dvärgbandmask pga intensivt blåbärsätande under sommaren. Eller borrelia för den delen, eller helt enkelt lite gammal vanlig aids. Med det sagt, godnatt! 

En knubbis

Efter en semester och en mild sväng av överansträngning så var jag tillbaks i smedjan. Satte omedelbart igång med att serieproducera 1000 saker som är tänkta att skapa inkomst på Etsy. Det är lite knivigt det där, ibland händer ingenting på någon månad och sedan plötsligt ramlar ett par beställningar in på ett par dagar bara. Men nu hade jag lovat mig själv att inte ha något till försäljning som inte var 100% klart och redo att skeppas ut. 

Men lite hann jag roa mig också. Hur roar man sig som smedhalva och knäppgök, jo med mässingslod. Jag till och med vågade byta munstycke på gassvetsen. Men när jag skulle använda det var jag ovan vid hur gasblandningen blev, jag nojjade ur och bytte tillbaks till det vanliga munstycket. Så det blev lite som att skjuta småfåglar med kanon, men jag lyckades i varje fall att täcka en skarv helt med lod. Poängen är väl att man ska kunna löda fast saker vid varandra och på så vis inte behöva svetsa, detta för att kunna uppleva stor tillfredsställelse när gamla farbröder vänder på ens grejer och INTE hittar en svetsfog de kan oja sig över. Men mässingslod är också väldigt fint. 

Det var allt för idag, bäst att börja varligt. Tjo! 

Ta sönder saker i gruvan

Igår slängde Smeden till mig en skum krok och sa "gör en till likadan". Detta är alltid läskigt eftersom att göra kopior av saker eller flera likadana av något är något som man bara måste kunna. Det gick ganska bra, men strax innan jag var nöjd fick vi släcka ner och åka iväg och mäta på en grej. Sen målade jag räcken och glömde kroken. Smeden hittade den och trodde att jag var klar men hade slarvat med att rikta den. När jag sa att jag inte hade varit klar och att jag också tänkt korta den lite för långa krok-delen sa hon att jag var en duktig lärling. 

Hoppas hon kommer ihåg det nu när hon kommer och jag måste berätta att jag har tagit sönder pelarborren från Arboga. 

Och ett skruvstycke. 

Skrekk.

:(

Samlade betraktelser över olika grejer

En betraktelse är att jag snart ska beställa material till Ulfs räcken. Smeden menade att det kan vara dags att gå in i arbets-läge, det vill säga sänka huvudet och börja mala sig igenom alla momenten steg för steg. Om man plötsligt drabbas av en outsäglig lust att smida något blötdjur så får man nöja sig med en snabb skiss och sedan åter till räcket. 

En lätt oro inför detta. Men smeden har gett mig rådet att ta det steg för steg, sålunda blir första steget beställa material, kapa och sedan bearbeta. Detta känns överskådligt även om det alltid är en jämra pärs rent mentalt att navigera alla grynnor och skär på stålshoppen. 

En annan betraktelse är att de bästa kunderna själva är hantverkare eller konstnärer. De har inte alltid särdeles mycket pengar, men det gnäller ALDRIG om priserna och uppvisar nästan alltid vänlighet och tålmodighet inför diverse felmarginaler. Har väl gnällt om det förut, men minnet smakar fortfarande beskt: när en dam i en porsche cayenne skällde ut mig då jag ville ha lite mer pengar för en odlingslåda jag snickrat själv samt målat i omgångar med linoljefärg. Det handlade om sjutti spänn mer har jag för mig, 270 istället för 200. JA ÄNTE BITTER! Jo, ok, lite bitter. 

Har lyssnat på många sommarpratare i år som vanligt och får alltid resonera väldigt mycket med mig själv när det är entrepenörer som håller i programmet. Jag fylls nämligen av cyniska och dömande tankar. Jag är givetvis avundsjuk på deras ekonomiska situation och känner mindervärde när jag jämför mig med dem. Men jag ställer mig också genuint tveksam inför deras värderingar, beteenden och intressen.

Ibland är de engagerade i sociala eller kulturella projekt, där de bidrar med pengar. När de pratar om kultur får jag samma känsla som när pensionärer pratar om internet. Eller när politiker diskuterar ungdomskultur, jag far illa i hela kroppen. Blä. Vad jag menar är att det finns någonting som kulturarbetare är avundsjuka på som entrepenören har och och det är pengar, och förmågan att skapa pengar. Entrepenören i sin tur är avundsjuk på kulturarbetaren som kan skapa genuin kultur och meningsfulla avtryck på ett annat sätt än pengar. 

Har sett detta från åskådarbänken, välklädda och förmögna personer blir osäkra och hukar sig inför en smutsig smed i trasiga kläder, och ett måttband blir plötsligt en maktfaktor. 

Olika typer av status. Undrar vad som hade hänt med mina värderingar om jag hade supermycket pengar? Hade jag också börjat gnälla om svenska skatteregler? Vet inte, men jag hoppas inte.

Dagens sommarpratare mildrade i varje fall inte cyniska tankar man kan få om näringslivet. Jaja, inget är svart eller vitt har jag fått lära mig, så om det finns någon entrepenör där ute som är intresserad så har jag ett omfattande kulturellt kapital, vi kan byta grejer med varann! 

Skål, mera

Färdig med den lite mindre skålen. Jag blev mycket nöjd. Var först tveksam till att använda 4mm-plåt men det var en bra balans mellan smidbarhet och utseende. Alltså det gick relativt lätt att bearbeta, men det såg inte för klent ut. Den stora skålen gjorde jag av 6mm-plåt och det behövdes nog för den storleken men var något av ett arsle att driva ut. 

Skulle skicka skålen i fredags, men på Öa fanns ingen skrivare. Så jag roade mig med att fota den på tusen olika sätt, låta den rosta lätt av upprepade bad och sedan slipade jag den med sand.
Stod stilla i havet och väntade på att solen skulle orka upp strax över trädtoppen för att belysa skålen på precis rätt sätt. Det var mycket rofyllt förutom att folk hela tiden störde min zen genom att mana mig till diverse olika måltider. 

Kollade en eventuell plats att ställa ut/sälja grejer. 
Men jag vet inte. Argumentet "det kan väl vara mysigt" har jag inte riktigt råd med, rent tidsmässigt. Bättre att vara noggrann och välja ett ställe som jag tror är bra, även om tanken på att drälla runt i ett cafe/konsthall på en skärgårdsö på sommarn känns trevlig. Men jag tror inte att turister som besöker Karlskrona skärgård är så särdeles intresserade av Cthulhu. 

Även om de borde vara det. 

Skål på olika sätt

Min bror kom och hälsade på i smedjan, vi drack öl och han smidde en eldgaffel. Det märktes att han är snickare (fast mest personalvetare nu för tiden) för han hade en god blick för proportioner, träffsäker med hammarn och självgående rent generellt. Har inga bilder på gaffeln tyvärr, får ta ett kort vid tillfälle. 

Vi stålskodde även två vandringsstavar som sedan skulle med honom och en kompis upp på fjället. En himla rolig kväll med öl och smide. Karlsson kom ut och vi grillade högrevshamburgare i ässjan, detta fungerade utmärkt. Min bror lyfte särskilt fram det utmärkta med att kunna knapersteka bacon på 1 sekund. Blästerluft är the shit! 
Skål på ett sätt, med öl alltså. 

En annan skål är den jag arbetar på, plåten hade en diameter på 2900mm och var för tung för att jag skulle kunna hantera den rimligt med en hand, för stor för att värma i ässjan, och på alla sätt ett åbäke som jag inte fick till. 

Hade en känsla som jag tack vare min långa terapi kunde identifiera, det var panik! Eller stark stress. Tack vare denna insikt kunde jag vidta lämpliga åtgärder. Nåja. Jag åt lunch. Sedan kom jag fram till att jag måste säga till Smeden att jag måste ta det lugnt ett par veckor. 
Sedan fortsatte jag att jobba med skålen. Motstånd kan man lika gärna nöta ner, när det gäller sådana här saker, eller som Pratchett säger: "do the work that is in front of you". 

Jag stirrade mig blind på skålen. Då kom Peder. Jag blev jätteglad och bad honom om råd. Han tittade på skålen och tummade på dess kant och sa sen "Vad skicklig du är. Här är det en raksträcka, annars är den perfekt." 

LÄTTNADEN SOM SKÖLJDE ÖVER MIG! Säger Peder att den är perfekt - förutom den lilla raksträckan - ja då är jag klar. Han är mig helt överlägsen, jag böjer mig tveklöst för hans smidesauktoritet, skålen är bra nog! 
Fixade raksträckan, åkte hem, nej jag skoja bara, jobbade hårt i några timmar till. 

Alltså, Peder! Nästa gång han kommer till smedjan ska jag försöka tajma det med en riktigt god fika som han ska få. 

Maskinhuset i Gränges

Har varit på ett hjärtskärande grant ställe. Det är nog den vackraste byggnad jag har sett, både till det yttre och det inre. Jag önskar så jämra mycket att jag hade kunnat få upplevt det när det var i fullt bruk. Vid ett av de stora hjulen för hissvajrarna står det "25-9-88 Ny lina". I ett hål i väggen ser man hur vajern har slirat och slipat upp spår i väggen. Suck. När det gäller sådant är jag nostalgisk och vemodig. Började nästan böla när vi hittade ett värmeskåp för lunchådor, med fack perfekt anpassade till den gamla typen av lunchlåda i aluminium. Något i mitt medvetande vänder sig emot att så mycket har hänt på ett ställe som involverat så många människor och så mycket pengar, oljud, grejer, lukter och allmän energi, nu är allt tomt, tyst och luktlöst.

Vid entren sitter varje år två oerhört uttråkade ungdomar.
Förra året var konsten som ställdes ut i lokalen underbar. I år var den sorglig. Men Karlsson lät mig fota ett par porträtt av honom för första gången någonsin, så jag var glad ändå.