Lättad

Hela dagen igår riktade jag stolpar till räcket. I vanliga fall brukar jag/man bearbeta material för att sedan rikta det kallt. Men det går ju inte med fyrkant 25, annat än kanske små korrigeringar, annars är det för grovt för att man ska kunna påverka det särskilt. Inte på ett meningsfullt sätt i varje fall. Jag borde alltså ha riktat dem i samband med att jag bearbetade dem och utnyttjat värmen som ändå var där. Nu fick jag värma materialet igen. Dels för att vrida det rätt (av någon anledning vrider det sig nästan alltid, antar att man driver det åt något håll på något vänster) och sedan då för att rikta det. Och jag ville att det skulle bli rakt så inuti helvete. Det här räcket ska bli något jag kan vara stolt över, om jag så ska dö på kuppen!!! (örfilar mig själv i ansiktet!!!) 

Ja, jo, detta var alltså igår, och dagen slutade väl ganska mycket med att jag la mina stolpar åt sidan i vanmakt och frustration. Jag kände att jag inte kunde göra så mycket mer i det dåvarande sinnestillståndet och tröttheten som medföljde efter några timmars asande och bankande.
Det var med en viss ruelse jag klev in i Gruvan idag, tände upp och sedan närmade mig de arma materialen igen. Men något fantastiskt hade hänt under natten! De såg bättre ut än vad jag mindes! En stunds arbete rätade ut den sista böjen och den sista vridningen.
Sen bad jag Smeden att titta på dem. Hon visste inte vilken vånda jag hade haft, så hon kanske inte riktigt tyckte att min oerhört spända pose med händerna för munnen var befogad. 
Smeden tittade på dem som man gör, över kanten på städet med ena ögat stängt. Hon ställde undan den första stolpen efter någon sekunds granskning. Sedan samma med nästa, och nästa och så den sista. OMG, tänkte jag, allt är värdelöst, jag måste kasta mig ut för Kilsberget (ett mycket platt berg så jag skulle max bli en smula mörbultad). 
"Ja nä men det såg bra ut" sa hon obekymrat. 

Cyril bjöd på smörgåstårta. EN OERHÖRT TILLFREDSSTÄLLANDE DAG.