Tävling och äggkopp

Det kom på tal häromdagen, om det var något som jag i början av min smidesfrenesi aldrig trodde att jag skulle bemästra men som nu är lätt. Och det finns en sak som jag alldeles nyligen till min förvåning upptäckte att jag plötsligt kan göra, och det är cirklar. 

På en smidesträff deltog jag i ett antal tävlingar, räckning, stukning och vahettere... breddning. Alla dessa var jag nog sämst på om jag hade haft stockar nog att kolla resultaten. Den fjärde tävlingen gick ut på att man skulle stirra på en kon på avstånd och sedan smida en ring som skulle komma så nära centrum-centrum ett streck på konen. Jag smidde en ring och den blev rund. Detta skänkte mig en stor tillfredsställelse. Sedan blev det också så att jag vann tävlingen, och kände både triumf och skam när jag svassade fram genom en uppsjö av yrkesverksamma smeder för att ta emot diplom. 

"Det var ju mest på tur" sa jag sedan till de som gratulerade mig. De flesta inskärpte att ja, visst var det tur, men också känsla. Jag high-five:ade mig hela vägen tillbaks till min sittplats, en jämra glad händelse faktiskt. 

Nästa cirkel tillblev någon vecka efteråt när jag smidde en äggkopp åt Smedens bror. Den blev till liksom av sig självt, och därtill passade den utmärkt ihop med den lilla kopp jag gjort, varuti själva ägget då skulle dväljas. Ja, självklart passade de ihop, jag gjorde dem så att de skulle passa ihop, men ni förstår, eller inte, det har varit en lång dag och mitt ordförråd är inte vad det har varit. Intressant hur som helst, att den tyckes bli till av sig självt, när det i själva verket var tre fyra års övning som koncentrerades på ett antal minuter. Jag tillåter mig själv att gotta mig åt detta, och det får jag lov att göra, allt som kan bryta igenom den mentala bilden av mig själv som en sörja som långsamt drar fram genom tillvaron, repellerar alla jag stöter på, är av godo. Oj, oj, lång och obegriplig mening! 

Så här blev äggkoppen till sist. Lite slingrig men inga sugkoppar, någon måtta får det vara.