Maskinhuset i Gränges

Har varit på ett hjärtskärande grant ställe. Det är nog den vackraste byggnad jag har sett, både till det yttre och det inre. Jag önskar så jämra mycket att jag hade kunnat få upplevt det när det var i fullt bruk. Vid ett av de stora hjulen för hissvajrarna står det "25-9-88 Ny lina". I ett hål i väggen ser man hur vajern har slirat och slipat upp spår i väggen. Suck. När det gäller sådant är jag nostalgisk och vemodig. Började nästan böla när vi hittade ett värmeskåp för lunchådor, med fack perfekt anpassade till den gamla typen av lunchlåda i aluminium. Något i mitt medvetande vänder sig emot att så mycket har hänt på ett ställe som involverat så många människor och så mycket pengar, oljud, grejer, lukter och allmän energi, nu är allt tomt, tyst och luktlöst.

Vid entren sitter varje år två oerhört uttråkade ungdomar.
Förra året var konsten som ställdes ut i lokalen underbar. I år var den sorglig. Men Karlsson lät mig fota ett par porträtt av honom för första gången någonsin, så jag var glad ändå.