Ledsen men med stuns i

Nejdå, inte så illa, men humöret blev en smula naggat i kanten av ett telefonsamtal som gick ut på att en person hade varit i den butik där jag har saker till salu.

"Det var jättemånga saker kvar! Och dina ljusstakar stod på golvet! Hur många saker hade du gjort?" 

"Eh, tja, lite olika saker"

"Ja för det var jättemånga saker kvar! Jag frågade affärsinnehavaren och han sa att det gick bra, men det var väldigt många av dina saker kvar..."


Detta gjorde mig ledsen och nedslagen, såklart. Det kom lite för tätt inpå den jobbiga saken med att jag inte har sålt en endaste pinal i Wadköping heller. 
Personligen så ser jag detta som en del i en process av att hitta sin marknad. Det gör mig faktiskt inte jättemycket om jag inte säljer något vare sig i Wadköping eller på andra ställen, eller.... 
Jo, självklart gör det mig något, jag vill självklart tjäna pengar så att jag kan bli fri från bidragsberoende. Detta är den absolut viktigaste punkten för mig, att bli självförsörjande. Samtidigt så kommer det att ta ett tag innan jag blir det eftersom jag måste komma på vad jag ska producera och vart jag ska sälja det. Och det finns bara ett sätt att komma fram till det och det är ju givetvis att försöka många olika tillvägagångssätt. 
Det mest centrala tillvägagångssättet till att vara självförsörjande och rent generellt överlevande i största allmänhet är att styra upp mitt liv, vilket jag har gjort genom hårt arbete varje dag i flera år så vad fan... Jag tycker ändå att jag kan bjussa mig själv på att vara en smula vänlig mot mig själv och bara tycka att jag knegar på så gott jag kan. 

Men idag skämdes jag och blev ledsen och kände mig värdelös eftersom ingen vill köpa mina grejer, nej, det stämmer inte riktigt, jag blev ledsen och skämdes eftersom det blev som att jag hade misslyckats i någon annans ögon.

Den här har jag nitat ihop idag. Jag tycker att den blev fin. Och den är såld. Detta säger mig något viktigt om både mig själv och vilken typ av marknadsplats som passar mig.