Ljusstakar

Som jag tidigare nämnt började jag lite håglöst att "göra nått, kanske en spade" men kom inte längre än till att göra en kon. Som sagt är det en återkommande form inom smidet och kan fungera såväl till att fästa ett träskaft i som att ha ett ljus i. Så när det nu inte blev några spadar och jag fick möjlighet att vara med på ett litet hörn på en julmarknad, kunde jag lika gärna göra ett par ljusstakar. 

Foten kan vara något av ett elände, det tycker jag fortfarande även om jag nu för tiden oftast får till det rätt bra utan att behöva sura och fråga Smeden om hjälp. Sist jag gjorde ett par ljusstakar gick den första lätt, nästan av sig själv. Den andra trilskades något förjordat och jag riktade den till hjärnblödningens gräns. Man tittar på den, ser att där är den skev. Så rättar man till det bara för att upptäcka att den nu är skev där istället. Så rättar man till det och så ser man att... Så där kan man hålla på i flera timmar.  

Men till slut så. En klassisk smidesljustake, ta-daa! En ganska elegant form ändå, tycker jag. Min första eller möjligtvis andra ljusstake, helt godtagbart. 

Kommer ihåg marknaden som jag tillverkade ljusstakarna till, det var första gången jag skulle sälja något jag tillverkat. Hade jobbat i flera månader med att mödosamt göra några få saker jag kunde sälja med gott samvete, några nyckelringar, några ampelhängare, några krokar och så mina ljusstakar. Min vän Noomi köpte den ena ljusstaken. Den andra köpte ett par och jag kommer fortfarande ihåg vad jag sa till dem. Jag sa:
"Shit vad det här känns konstigt, det känns som om jag borde ge er pengar för att frakta bort eländet."

Vrider mig fortfarande av skam när jag tänker på det där. Dels var det ju jädrigt taskigt sagt, av mig själv, om mig själv. Sedan kan det ju inte heller ha skapat någon bra vibb hos de som köpte den av mig. Hoppas inte de tänker på det där varje gång de ser den. Det var ju trots allt en helt okej, till och med fin ljusstake.

En måhända smal men ändå användbar terapeutisk term som kan användas för att beskriva sådana närmast automatiska, negativa självomdömen är "Bandidos". Man tänker sig att hjärnan är som kroppens busschaufför. Hjärnan tuffar på, växlar, svänger lite, håller koll på andra trafikanter. Funderar på vad den ska äta till lunch, vad den ska göra när den kommer hem, stannar vid nån hållplats... Ibland är passagerarna skötsamma, betalar som de ska, sitter tyst och snällt på bussens säten. Men ibland beter dom sig som arslen, trakasserar medpassagerarna, brölar, spottar snus och står framme vid chauffören och skriker ÖJJ BRUDEN FAN VA DÅLIGT DU KÖR. SATAN VILKEN OREN HY DU HAR. VILKA TJOCKA GLASÖGON. VA FET DU ÄR!
Och så vidare.
Det var alltså Bandidos som skrek UUU VILKEN FUL LJUSSTAKE DU HAR GJORT. Ibland lyckas man lägga märke till att det är Bandidos som håller på att bråka i bussen och inte alls Hjärnan som faktiskt har gjort fel. Men ibland tolkar man det Bandidos säger som sanningar och beter sig därefter.