Anfrätta hjärtan

Små hjärtan, krångligare än vad jag trodde att göra. Det är alltid lättare att göra unika föremål, mycket svårare att göra många likadana. Med samma logik är det ju lättare att göra ett osymmetriskt hjärta, men jag gillar när det är symmetriskt och har en typ av småsurt sinnelag som inte gillar att komma undan för lätt.

Dels måste man se till att man viker på mitten, så att skänklarna blir lika långa. De små krusidullerna vill man ju också ha lika stora och lika mycket ihoprullade.

 Ibland brinner ju saker upp också, som hjärtat till vänster. Mycket frustrerande om man har lagt ner mycket tid och energi på att göra ett föremål, som sedan kan bli helt förstört av att det får ligga i ässjan bara några sekunder för länge. Man kanske tappar fokus en kort stund och så ser man i ögonvrån något som ligger och sprakar som ett tomtebloss i glödbädden.
Jag tycker den psykologiska processen i det här läget är intressant - man kan som sagt ha jobbat med ett föremål i timmar, dagar, och så plötsligt är allt förstört. Då är det bara att ta ett djupt andetag, stirra upp i taket en liten stund och sedan gå och kapa upp en ny bit järn och börja om från början.
Detta inskärper ibland någon slags existentiell njutning inom mig, märkligt kanske. Men å andra sidan har jag ännu inte eldat upp något riktigt dyrt:)
Här kan man ju med fördel tillämpa DBT-verktyget "göra saft av citroner", en metod som kan hjälpa en att hantera livets motgångar. Det är visserligen tråkigt och ekonomiskt ogynnsamt att börja om från början med ett föremål. Å andra sidan är just repetition grundläggande för att man ska bli skicklig.

Oouamejja vad präktigt det lät! Men det är ju sant.