Halsband

Efter alla bilder på nyckelringar kanske det har framgått att jag älskar bokstäver. Men om det inte har gjort det så säger jag det nu: jag älskar bokstäver! Ouamejja så mycket tid jag har lagt på att stirra på olika typsnitt. En gång i forntiden layoutade jag en skoltidning, det var en fröjd att göra överskrifter i fetstil courier, expanderat avstånd mellan bokstäverna och annat snyggt. Tillhör än i dag den typen av människor som inte kan se comic sans utan att rysa ända in i själen. 

En dag hittade jag en träback med gamla bokstavstyper i. Eftersom man inte ska trycka undan sin rätta natur började jag genast att skriva RÖV och JÄVLAR med stilrena klackade versaler.

Men det finns annat i livet än rövar, till exempel sorg, elände, besvikelser och orättvisor. Man brukar säga att bitterhet och lidande är en stor besvikelse kombinerat med ilska. Bitterhet och lidande är två envetna följeslagare som är svåra att komma undan. De sätter sig som en pollenallergi på luftvägarna och gör din vardag andfådd. 

Om man lyckas ta bort ilskan från besvikelsen får man kvar sorg. Och det är ju inte heller så roligt, att känna sorg. Men sorg är vad man brukar kalla för ett "rent" obehag, där lidande och bitterhet är "smutsiga" obehag. Det har med primära och sekundära känslor att göra. Sorgen är en primär känsla, och faktum är att sorg kommer och går, till skillnad från lidande. 

En metod för att kapa bort ilskan från besvikelsen är ...
Är.


Ääääärrrrr....... En metodföratt tabort ilskanfrånbesvikelsen är... ACCEPTANS. Ja, jag sa det!! Fy fan vad präktigt! Kommer ihåg att jag köpte en bok om frakking acceptans och blev uppretad så till den milda grad att jag använde boken som underlägg när jag sydde i läder. Mina sylar gjorde stor åverkan på bokjävulen. Jag var nöjd och tänkte bittra tankar om att "äntligen har en självhjälpsbok faktiskt hjälpt mig".
Men nåja, sedan dess har jag lärt mig den svåra vägen att acceptans inte är kapitulation, det är inte ett godkännande av livets orättvisor, det handlar om att säga till sig själva att jaha. Såhär är det. Precis såhär är det. Jajamen, såhär är det. Jag kanske inte gillar det eller tycker att det är okej, men precis såhär är det för mig just nu. Sen kommer sorgen och man gråter. Ibland ganska länge. Och sen plötsligt rullar man över puckeln och tar en kopp kaffe.
Acceptans är en svår övning, som man ofta har ett starkt inbyggt motstånd gentemot. Jag har fått lära mig att man kan tänka på acceptans som duschknapparna på badhuset - man trycker in dem men de åker sakta ut igen. Så då får man trycka igen, och igen, och igen. Sagt och gjort - jag gjorde ett halsband med en duschknapp och bokstaven A för att visualisera processen. Jag blir glad när jag tänker på att det i nuläget knallar omkring fyra personer på USÖ med mina A-halsband på sig.

Så kan man ju göra gulliga halsband till sina kompisar också, utan någon djupare innebörd:) Här har Noomi fått ett Johan-halsband med ett hjärta av koppar. Hon har det på sig ibland, det är alltid roligt och besynnerligt. Närhelst jag ser mina bokstavshalsband på folk måste jag behärska mig för att inte be om att få låna dem för att rätta till det ena eller det andra och fila till dem lite och linoljebränna om dem eller vaxa ett lager till eller släta till det där överdrivna hammarslaget eller .... göra ett nytt... Där bokstaven är 100% i vinkel med kanterna.... Sen örfilar jag mig själv mentalt och skriker MÄ SKÄÄP DA. (småländska för "men skärp dig.")