Känner blandade känslor inför nålfilen som verktyg. När den åker fram vet man att tummar och pekfingrar kommer att börja ömma, tålamodet kommer att prövas och känslan av tekniskt nederlag infinner sig. Målet tänker jag är att bli så bra att man inte ska behöva fila något.
Men det går ju inte att helt smida ett pyttelitet ankare, där är det vinkelslip och fil som gäller. Och nu har jag tagit med mig min verkstadshobby hem.
Jag har fått ett litet städ i present! Alla smeder älskar av någon anledning små städ. Har sett flera smeder ha små städ som halsband. Det ser vasst och lite obekvämt ut. Men jag fattar grejen. Älskar mitt röda lilla städ.
Är också nöjd med hur ankaret ter sig och är mallig över att jag gjort det på frihand.
Gonatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar