Babelfisk del 1

En av de roligaste sakerna med att jobba i verkstad är att man får de mest skiljda beställningar. Häromveckan linoljebrände jag supertraditionella kantjärn till ett gammalt timrat hus, i går påbörjade jag en beställning på en flasköppnare i form av en babelfisk. Babelfisken är en liten men för handlingen inte obetydlig karaktär i Liftarens Guide till Galaxen, en av mina favoritböcker.

Som vanligt är det lite klurigt att veta hur lång tid saker tar att göra och vad som är en rimlig summa att ta betalt. Så jag tänkte passa på att dokumentera lite mer i detalj vad jag gjorde och hur lång tid det tog. Jag har ju aldrig gjort just en babelfisk innan men jag behärskar alla moment och kan sätta ihop dem i huvudet innan, tja... Det är väl så man vet att man kan göra något, eller nä, ibland kan man ju inte göra något och då måste man först komma på hur man gör det så att säga? 

Nåja. 

Det här kan nog bli ganska långdraget, men jag ska nog sätta ihop stillbilderna till en film sen och lägga ut på instagram så kolla där om ni vill slippa långa redogörelser för alla stegen. 

Steg ett. Hitta lämpligt material. 

Kommer ej ihåg vad det var, gick på ögonmått vad jag tror skulle passa, men typ 5x50 kanske. 

Rita ut proportioner grovt. För att veta hur tappen ska kapas men även för att försäkra sig om att allt ska få plats och se bra ut rent storleksmässigt.

Kapa. Inse att jag återigen begått samma misstag - inte mäta noggrant. Jag kan nog få till det ganska så exakt bara med ögonmått men kritans spets är för tjock och när man kapar kan man inte använda ögonmått på samma sätt eftersom man måste koncentrera sig på själva kapandet och att undvika att få hugg och såga itu sitt eget huve.

Göra om och använda skjutmått och rits istället för krita, fick bättre och smalare linje. Nu blev tappen ordentligt centrerad. Också rita ut fenorna ungefärligt. Om man bortser från misstaget jag gjorde med den första tappen så tog denna operation ca 15 minuter.

Ja, okej, kapa och slipa till fenorna och tappen, sammanlagt 20 minuter.

Lunch 12:39 tillsammans med en man som heter Ove. 20 minuter. Diska till de inledande tonerna till dagens sommarpratare. Vem var det? En skådespelare vill jag minnas. Dricka kaffet på stående fot parallellt med att jobba vidare.

Klyva upp ett hål, 20 minuter. Något jag funderade mycket på var i vilken ordning jag skulle göra vad. Man vill inte spara ett kritiskt moment till alltför sent i processen, för blir det fel har man investerat mycket tid i något som då bara är att slänga. Men man kan heller inte göra vissa saker tidigt för att de rent fysiskt då blir i vägen för andra moment. Att vidga öppnar-delen i det här läget skulle göra det svårt att komma åt att göra fenorna. Öppnar-delen blir också tunn i förhållande till det andra materialet och hettas då upp snabbare vilket är en stor nackdel och borgar för att något ska brinna upp.
Att klyva - 20 minuter.

Det här momentet kom som något av en överraskning - det tog bara 10 minuter att skissa upp fiskens detaljer. Jag har blivit mycket bättre på att skissa och reproducera linjer och proportioner. Glatt!

Vad faen har jag gjort här? Ja, jo, jag har huggit alla linjer jag skissade upp i steget innan kallt. Det är inte snällt mot mejslarna men jag har en ful-mejsel för sådana här tillfällen. Senare ska jag hugga alla linjer varmt och nu har jag alltså grunda och svaga men fullt synliga kallhuggna linjer att gå efter.
Kallhugga inre linjer - 15 minuter.

Sedan gjorde jag fenorna. Syns inte så bra på bilden men jag försänkte dem varmt med ett dorn, bit för bit. Den övre fenan var inte så besvärlig eftersom den var friliggande, bara fena. Men den undre är överlappad av fiskens bukfena som jag var tvungen att försänka runt. Jag hade alltså ett gäng dorn av olika storlekar och dimensioner som jag satte mot järnet och slog på med hammaren, på så sätt skapar man en nivåskillnad i materialet. Jag ville vara noggrann och tålmodig eftersom ett alltför stort fel skulle ta lång tid att reparera.

Sista momentet för idag, slå upp klyvningen och förbereda för öppnar-delen. Jag fick flytta runt på en del material för att kompensera för en del av klyvningen som kom för nära kanten. Om man klyver för nära en kant så blir materialet tunt där, det blir varmare och det flyttar sig lättare än på den sidan klyvningen som är tjockare. Ett litet fel blir alltså större och större. Men det kan gå att rädda om man skuffar över material från den sida om klyvningen som blir tjockare till den del av klyvningen som alltså blev för tunn. 

Jag la sedan materialet att svalna tills dagen efter, det blev lite skägg av klyvningen som skulle behöva filas bort och det är lättare att fila järn som fått svalna självt jämfört med att kyla i vatten för då skapas en viss ythärdning.
Godkveld! 

Ja just det, så sammanlagt i ren och skär arbetstid - 2 timmar. Och då räknar jag helt bort all tid som går åt till att jämföra olika dimensioner och bedöma vilken som passar bäst, räknar bort tiden det tar att tända upp, byta slipskivor på vinkelslipen, vässa mejslar, stålborsta bort oxid och glödskal, och framför allt - räknar bort tiden man bara står och stirrar på något och funderar intensivt på hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt. Det är ju också en ytterst konkret del av jobbet men intern dårå och dessutom svår att klocka. 

Godnatt!

Retusch, usch och kautshuk

Singeling!
Idag har jag som synes skissat klart räcket till morbror Ulf, jag har slipat ett räcke, jag har målat samma räcke, jag har sökt min broder i en grill och fest-fråga och jag har åkt hem. Check check check! Nu ska jag snart gotta mig med att kolla på hudvårdsartiklar till mitt orena fejs. 

Arbetade mig även bortom listan och laddade upp ett gäng bilder för utskrift på den lokala fotobutiken. Bilderna ska skickas ner till Örtagården sedan, och hänga där som informationsmaterial. Jag sa till butiksägaren att jag egentligen inte gillar att lyfta fram att jag är tjej och smed, men att det kanske skulle bli en bild där jag smider i klänning eftersom 1. jag faktiskt smider i klänning, och 2. det skapar onekligen positiv uppmärksamhet och det gynnar mig. Affärsinnehavaren sa att hon förstod vad jag menade men att all reklam är bra reklam. Tummenupp. 

Eld och glöd säljer också, så ett foto på det också. Tyvärr verkar min kamera inte riktigt gilla det där med att fota rakt mot öppen låga så fokus var inte optimalt. 

Och så en klänningsbild. Har smitt i denna klänning ett flertal gånger utan att den fått en enda liten glödloppa på sig. 

Men så till en sak som förmodligen inte säljer - nämligen självskadebeteenden, så jag retuscherade helt fräckt bort alla ärr på fotot. Jag tycker inte att de på något sätt är vanprydande, jag är tvärtemot stolt över dem. De är som en T-shirt med text som jag aldrig behöver ta av mig, något polemiskt i stil med TA DEJ I RÖVEN. Det kanske låter konstigt, men för mig är det mycket begripligt, och rättvist. Men man säljer nog inga blompinnar på det (tror jag). 

Och så till usch - eller tja, vad man ska kalla det, ibland blir jag ansatt som en sjuk buffel av en trånande ... öh... köttätare, av ovan nämnd anledning tror jag, att jag är tjej och smed. Detta får mig att känna en mild panik. Jag har utvecklat en slags undvikande dans där jag alltid ser till att ha ett städ mellan mig och ansättaren, för det hjälper inte att brösta upp sig och se arg ut, då blir de bara än mer närgångna. Uamejjen :( Jag vet inte vad som är värst, den sorten eller den andra sorten som tvärtom blir rädda och osäkra av mig i egenskapen tjej och smed. Den bästa sorten är den som inte bryr sig så mycket alls, lyckligtvis är den gruppen ändå den förhärskande. 

OH MY FRAG

Fattade inte riktigt hur få som blev uttagna😨😮😀😰!!!!!

http://www.orebro.se/42151.html

smygloda med mässing

Jag hattar runt och har ingen direkt styrsel. Började därför dagen med att skriva en lista. Bockade av den under dagen och som ni ser är jag nu på punkt 7, BELÖNING.  
Har också en innestående belöning sedan förra veckan wadköping anemon stipendie allt det där. Väntade dock för länge med punkt 7 så nu är jag så jävla trött att jag ej orkar gotta mig åt belöningen!!! 

Tog också examen från min knäppkurs i onsdags, jag har alltså gjort många bra saker på sistone som alla skapat potentiella belöningsscenarier men jag har ej kommit dit än alltså. Eller, i och för sig belönade jag mig i torsdags -  nej det gjorde jag inte, i torsdags tröstade jag mig själv pga. gråtande och elände och sådant, en skopa chokladlakrits och del 1 av dokumentären om Ra och Thor Heyerdahl. Den var underbar när man väl vant sig vid det sävliga tempot. Jag ser fram emot nästa gång jag blir ledsen och utarmad, för då blir det en till skopa chokladlakrits och del 2 av dokumentären. 

Punkt nummer 2, göra två skålar till örtagården i Blekinge skärgård. Är det inte knäppt att de blev exakt lika stora? Ja, visst utgick jag från två plåtrundlar med samma diameter, men ändå? De är fortfarande skålade för hand och jag jämförde dem bara med ögonmått när de stod bredvid varandra.  

Slipar kanterna efteråt för jag tycket att det är fint när de är försiktigtvis metallrena. Borstade sedan kanterna med en mässingsborste så de blev en aning rökt-böcklings-gula och sedan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Begick jag förmodligen en handling som skulle få alla svartsmeder där ute att hämta tjäran och fjädrarna, klenade nämligen vårdslöst in mina handsmidda skålar i en kemisk sörja med oljekomponenter.
Nåja, de blev jättefina, ska lägga upp bild på hur ytbehandlingen blev sedan. Är ingen svartsmed som tur är så jag kan bete mig hur jag vill, använda svets till och med. 

Blev väldigt glad och nöjd över hur glödskalen lossnade och skapade ljusa fläckar!
Sedan kom jag till slutet av min lista och tänkte att jag skulle cykla hem och ta en tidig eftermiddag (klockan var 17:05). Men jag kunde inte låta bli att i lönndom pröva mässingslod. FNISS!!!
Mässingslodet är som långa och smala pinnar täckta av en yta. De går att svetsa med i pinnsvets, men om man knackar bort ytskiktet kan man smälta ner lodet med hjälp av gassvetsen. Det är lite som att smälta ner glas på järnet, det bildades först små kulor som mest åkte runt. Men om man eldade på ordentligt så fastnade lodet på järnet. Sen råkade jag elda upp lodet, då blev det en gul-vit grynig massa som förmodligen var fruktansvärt giftigt. Hade dock gasmask så ingen skada skedd (i mina luftrör direkt i vart fall). 
Gjorde sedan ett försök till och då lyckades jag bra. Det blir väldigt fint, ska visa bild sen. Men jag har fått för mig att det är dyrt och dumt och dåligt i största allmänhet så jag ska inte göra det så mycket. Men lite till, bara loda liiiiiite till, kanske i morgon. Grejen nedan är för övrigt ungefär 4 centimter lång. 

Såg för övrigt väldigt smedig ut idag med en klassisk rutig skjorta. Här har jag just begått samma skändliga handling mot min senaste handkultivator, nämligen helt respektlöst påfört kemisk sörja med oljekomponent. Nu ska jag belöna mig själv blixtsnabbt genom att beställa två böcker om maneter, sedan gå ut och parkera om bilen och sedan bums i säng, kliva upp tidigt, göra läxa, cykla till psykolog, prata om midsommartrauma, vänskap, kärlek, sån skit som jag känner nu efter 3 års kraftfullt intensiv terapi. Oj, kan knappt skriva "sån skit" längre eftersom det är en värdering och dessutom raljerande. Man får ej säga sådana saker, då tittar de på en med en sorgsen och ömsint blick. "Kan du säga det där lite mer beskrivande?" säger de sen och då måste man omformulera sig, tex "vänskap, kärlek och dylikt på samma tema som jag tycker är svårt att närma mig på ett tillitsfullt sätt." 

"Det där var mycket bättre!" säger de då uppmuntrande. 

Ibland känns det som om jag har blivit utsatt för en långsam och vänlig hjärntvätt. Men ja vafan, det kan det väl vara värt!  

ett lätt vansinne

Ibland upplever jag det som överväldigande ångestfyllt att lämna ifrån sig en sak jag gjort och sedan ta betalt för den. Det blir nån jämra skam över det, inte bara att jag kanske inte är helt belåten med det rent hantverksmässiga, utan att jag... är.... till besvär eller nåt sånt? 

Jag lägger mig alltid för lågt prismässig och vill liksom be om ursäkt för att kunden vill köpa något jag har gjort. Hm..... Detta verkar orimligt. 

"Jag vill köpa tio blompinnar"

"Vill du verkligen köpa tio blompinnar? De är inte så bra, och alldeles för dyra. Formgivningen är amatörmässig och jag har misslyckats med att få färgsättningen att bli exakt perfekt. Ja, okej då, men då får du betala max 50 kr styck"

Ja, då blir man ju inte så jävla sugen på att köpa blompinnar. Eller betala ett rimligt pris för dem. 

Så detta ska jag försöka ändra på, funderar på att skapa något slags professionellt Smed-alter-ego att ikläda mig när det kommer till prissättning och kundkontakt. Ja jävlar i det, jag HAR ju skapat ett smed-alter-ego i eftermiddag när jag tänker närmre på det, nämligen "Hanna Gutke". Ja, Hanna Gutke säljer fan inte grejer för underpris, det hör man ju på namnet! Hurra! 

Ovanstående beteendemönster uppfattar jag som nästan uteslutande negativt, men det finns ett annat beteendemönster som är närbesläktat, och det är den inre, lätt maniska och fradgatuggande drivkraften av "jag vet att jag kan bättre". Detta uppfattar jag som mest positivt, så länge kontrollmekanismen "det där är så bra det behöver vara" fungerar. 

Ska göra en liten trädgårdsspade till Ogräsbetvingaren i Norr när jag hamnade i diskussion med mig själv huruvida jag skulle göra den så bra den behövde vara, eller om jag skulle göra den så bra den bara kunde bli. "Nej, gör det inte din jämra stolle" sa jag till mig själv under tiden jag klöv handtaget så att vahettere spad-delen får vila mellan två järnläppar istället för att nitas mot blott en. Ett par timmars extra arbete men i detta fallet är jag övertygad om att det blir värt det, ja hehehe.... eller inte värt det.... rent ekonomiskt... Men värt det för mig själv rent mentalt! 

Dessutom är hon en knäppgök av samma kaliber som jag, och man ska värna om de sina. 

 

UUUAAAMEJJEN göra kopia av gammal nyckel

Är satt på att göra en kopia av en nyckel. När jag säger "satt på" menar jag mer att Smeden frågar "har du lust att göra det här?" varpå jag säger "ja, självklart!"

Jag är oftast allmänt tålmodig, men att långsamt fila fram mönstret driver mig till vansinne. Det är som om jag utvecklat en allergi mot att fila saker, två tag och sedan fylls hela jag av en hysterisk frustration. Jag vill bara slita mitt hår och skrika, rulla runt och tala i tungor och så vidare. Jag finner detta intressant. Efter ett par timmars filande när jag varje minut fick lägga band på mig själv för att inte begå harakiri med pelarborren kom Smeden förbi. "Ska det vara såhär?!" frågade jag. 

Nej, det skulle inte riktigt vara så, Smeden föreslog en lite tjockare kapskiva till vinkelslipen och vips, tre timmars jobb tar plötsligt 3 sekunder. Fast man får vara lätt på handen och såga rakt. 

Parallellt med slipandet påbörjade jag en ny liten handkultivator åt ogräsets betvingare i Norr, detta gång använder jag rostfritt fjäderstål. Som ni kanske ser, helt sonika en sådan därn fjädringsgrunka från en bil. 

Slägga och stipendie

Idag har det varit en rätt hektisk dag. Först insåg jag att min kylskåp hade gått sönder över natten. 

Sedan ringde någon från konstfrämjandet och berättade att mina anemoner blivit uttagna att tävla om, eller vad man ska säga, Wadköpingstipendiet. Eller rättare sagt så ringde de och sa att ett av mina tre bidrag hade fått vara med, så då utgick jag från att det var maneterna. De har renderat mest positiva omdömen, och det är de jag själv tycker är bäst. Men det var anemonerna som fått vara med.

Undrar om det berodde på den kassa jävla lackfärgen och att jag fick bränna av den i sista sekund. 

Hm. 

Hm, hm hm. 

Men jag har alltså två saker jag gjort som blivit uttagna till att vara med och tävla om Wadköpingstipendiet. HURRA!! 

Är alltså en alltför klatschig färgläggning till smidets nackdel? Tål att tänkas på. Jag kanske gjorde det för halvdant, antingen psykotiska neonfärger ELLER naturtroget, men inte halvdant? 

Det är alltså dessa två som fick vara med. De ska ställas ut i Wadköping under hela sommaren. Och jag har, som jag har förstått det, chans att vinna ett stipendie på några tusen kronor. 

Ja, så först konstatera att kylskåpet gått sönder, åt en ljummen brie och en kopp kaffe till frukost, sedan möte på arbetsförmedlingen. 

Min arbetsförmedlare är en underbar, fantastisk person. Min nya försäkringshandläggare var en smula skrämmande. Hon verkade tycka att jag gått upp i arbetstid för snabbt, om jag hade klarat av en sådan upptrappning så borde jag klara av ett vanligt jobb. Detta var min tolkning av vad hon sa, jag var dock så stressad att jag kan ha missuppfattat. Men som jag tror att det blev, så ska jag få vara kvar hos Lina till årsskiftet. Detta är väldigt, väldigt skönt! Jag inser att jag har betat av 2/3 av vägen till att jag ska få ett drägligt och hållbart liv. Jag vill hemskt gärna ha ett drägligt och hållbart liv, jag har fått upp en vittring om hur det kan vara och det verkar toppen. 

Annars har jag släggat åt Lina de här dagarna, en förvånansvärt rolig uppgift. Hon ska göra ett räcke till en trapp i Karlslund, där smedjan ligger. 

Först klyvna och sedan försänkta, Smeden har 
tänkt ut hur de ska vara och sedan hållt i 
klyvmejsel och dorn medan jag har släggat. 

Så vips, ett ormbunksblad! Det är alltså 
Smeden som är upphovsperson till de 
härna, jag har bara släggat.  

Det här är min arm, helt jävla sjukt vilka 
muskler jag har fått. Här i och för sig uppe i 
varv efter ett par timmars släggande, 
men ändå. 

Skämma bort mig själv

Idag har jag planterat mangold och smitt en tentakel, den största hittills. Utgick från en fyrkant 50 eller till och med 60. 
Men först gjorde jag i ordning en av mina odlingskorgar, fodrade den med jutesäckar som vi hämtar kol i. En tid i mitt liv var jutesäckar en bristvara, nu har jag all jute jag orkar äta och mer därtill. Vi slänger dem till och med. Jaja, fodrade som sagt en odlingskorg och sådde mangold. Kanske en smula sent på säsongen, men faktum är att det bara var 11 grader varmt ute idag. Kändes inte som sommar. 

När jag var klar med det fick jag smida en tentakel för mig själv. Egentligen borde jag ha bara legat och drönat. Jag ska jobba helg och förhoppningsvis hinna smida 20-25 blompinnar samtidigt som jag bekämpar tyska turister i Wadköpingsmedjan. Hur som helst. 

Svetsa på ett handtag. Alldeles för underdimensionerat, handtaget tenderar att värmas upp alltför snabbt i förhållande till klumpen. Och när jag sedermera skulle forma tentakelns böjning över hornet så var det handtaget som gav med sig istället.
Smidde ut den grovt i fjäderhammaren, på samma sätt som jag gjorde anemonerna. Sedan smidde jag den slät och regelbundet konisk för hand. Jag ville ha den rejält knubbig.

Har aldrig provat att göra så stora sugkoppar tidigare. Konstaterade att det inte riktigt funkar att bara bygga upp en stor pärla som jag vanligtvis gör, den kritiska punkten verkar infinna sig när svetspärlan är lika stor som en kikärta. Större än så går det inte att bygga pärlan utan att den börjar bli porig eller rinna omkring. Så nästa gång ska jag försöka rita en liten cirkel med svetsen istället för att bara hålla den stilla. 
Mätte ut vart sugkopparna skulle sitta för ovanlighetens skull. Jag svetsar bara på känn annars, vilket var exakt vad som hände här med efter två sugkoppar när jag tyckte att de hamnade för långt ifrån varandra annars. Vissa saker kan man lika gärna bara lära sig att göra på ögonmått. 

Att försänka var bitvis svårt eftersom materialet var tungt och svårmanövrerat. Mitt vanliga skrevgrepp var alltför klent. Jag spände fast den i skruvstycket och försänkte där, men man får inget bra svar, mycket av rörelseenergin slösas bort.. Det blir faktiskt bäst när man gör det över hornet, då har man städets tyngd som svarar upp mot slaget.
Tog med Hundinn ut på promenad och fotade tentakeln i Svartån, kommer att dra upp det fotot i "extra stort" och det kommer att se ut som skit om du läser på mobil, men just det kortet är taget med min D60 och förtjänar att bli klickat på. Om inte annat för att njuta av anblicken av Hundens fluffiga öronpäls! Det är jättejätteroligt att ha en bra kamera, kan riktigt gotta mig åt att få fota något länge och omsorgsfullt.

  

Elektroniskt vykort från Missouri

Så jämra coolt att Tentaclo nu står i någons hem i USA. Det är coolt att saker jag gör får stå i vem som helst hem, men så långt bort...!  En halv värld bort. 

tävla med blötdjur

Lämnade idag in sjöstjärna, anemoner och maneto till wadköpingstipendiet. Skrev ansökan klockan två på natten, den blev mycket vag och trevande. Detta berodde delvis på att jag hade spenderat goda tre timmar med att färglägga blötdjuren med humbrol. En väldigt bra färg som dock luktar vidrigt, som en blandning mellan avgaser och fuktig jordkällare. 

Sjöstjärnan fick bara en kall avrivning med röd metallisk. 

Maneto målade jag med samma mörkröda nyans längst upp under hatten, och längre ner med en rosa nyans med samma metalliska glans. Fyllde i de små försänkta hålen med en babyblå nyans, av någon anledning. Jag är inte jättebra på färger. Har en vän som däremot är en överdängare på färg, och hon sa tveklöst "metallisk neonrosa" när jag frågade vilken färg hon tyckte skulle passa på maneto.
Det finns inslag av rosa i obehandlat, glödgat järn (tycker jag ivartfall) så jag köpte hennes förslag omedelbart. Jag skulle egentligen vilja att maneto var galet färgglada i bjärta neonfärger. Helst av allt skulle jag vilja emaljera dem men det blir en framtida fråga. 

Anemonerna färglade jag i en mörkblå metallisk nyans. Men något hade hänt med klarlacket jag skulle lägga över, det blev asfult helt enkelt. Färgen blev matt och flockig. Klev sålunda upp efter fyra timmars sömn, åkte till Gruvan och plockade fram gasen och flejmade dem. Upptäckte ganska nyligen att det kan bli riktigt tjusigt om man bränner av färg. Inte så färgglatt dock, men flammigt och flagigt på ett sätt som jag gillar. Sedan drog jag på ett lager spraylack för att att ytan skulle bli slitstark, och så att de skulle bli lite glansiga. Nu passar anemonerna inte ihop så bra med de övriga delarna. Men det som händer det sker, som min farfar nog skulle ha sagt. 

Säger bara en sak - biltemas klarlack på sprayburk. Det är oslagbart. En grundbult i mitt konstutövande. 

Nu står mina blötdjur i en liten låda på Konstfrämjandets vind i Wadköping, håll tummarna för mig! Det vore jätteroligt att i vart fall bli uttagen att få vara med på utställningen, även om jag inte lyckas kratta åt mig några slantar. 

Fortsatt mollusk

Sedan sist: jobbat som blådåre med sortiment till Bredaviks Örtagård. Var nervös när jag skulle lämna mina saker men jag fick jättemycket beröm! Och ett löfte om att bli hjälpt till andra kontakter och sammanhang. Ovärderligt! Eftersom jag är en sämst entreprenör. Nej! Så har jag lärt mig på terapin att man inte får säga. "Jag tycker att det är svårt att marknadsföra mg själv". Så. 

På torsdag ska jag lämna in mina arbetsprover till wadköpingstipendiet. Jag var beredd på att lämna in min ortoceratit men hann smida en sjöstjärna idag. Den passar bättre ihop med mina två andra arbetsprover, några maneto och två anemoner. 

Var faktiskt Fraggmannen som kläckte idén med både ortoceratit och sjöstjärnan. Så om jag får stipendiet så får jag nog se till att dryssla honom med havreflarn eller något annat tacksamt. 

Jag hjälpte Smeden, helt behärskat och lugnt. Men i samma sekund som hon sa "nu är du fri en stund" så la jag i 11 växeln. Svetsade på handtag på fem bitar rund 20 jag hade gjort i ordning. Sedan hade jag alltid ett ämne i ässjan medan jag smidde ut ett annat i fjäderhammaren. Sedan kapade jag i lagom bitar och punktade ihop med svetsen. Bankade ner en bit rund åtta i mitten att ha att bygga runt. Jag ville att sjöstjärnan skulle vara högre i mitten på ovansidan och det är enklare att bygga runt en bit järn än att bara bygga på med svets. 

Sedan började jag lägga svets i tjocka strängar för att bygga upp armarnas form. Det är lite småbökigt för man måste lägga på mycket svets. Man slipar ju svetsfogarna sen för att få det slätt, och då måste det finnas mycket att ta av. Det måste också vara nog med strömstyrka för att svetsen och järnet ska smälta ihop bra så det inte blir synliga fogar. Men det ska gärna vara så låg strömstyrka att det inte smälter ihop för mycket för då kan man ju inte bygga upp så mycket material. Ja, detta är min upplevelse av svetsande, även om jag rent teoretiskt inte har en aning. 

Bygga upp armarna, och sedan slipa och glömma bort att ta bilder på processen. Så VIPS!

Färdigslipad. Däremot alltför många ojämnheter i svetsen för att kunna slipa helt slätt, då skulle armarna bli för smala närmast mitten. Så jag gick över det hela med kulhammare och det blev faktiskt bra. Ingen nackdel alls att den blev knögglig. 

Oooh aaah ca. 700 grader, så fint! 

Och sedan nån timmes böjande och fixande. 

Hinner inte sätta svetspunkter på dess undersida nu. Måste bli efter stipendiet. Tyvärr. 

Men jag är ändå nöjd med resultatet. Det är också intressant att jag har funderat på den här i flera veckor och steg för steg tänkt ut alla moment i arbetet. Så när jag väl satte igång gick det fort, tillfredsställande fort och därtill effektivt. Hade alltid ett ämne i ässjan medan jag arbetade med ett annat. Detta är i vanliga fall ett mycket säkert sätt att elda upp saker men jag lyckades ha kontroll över alla moment. Tjoho!

Nu ska jag söka whila. Godnatt.