Stukad

Räckets inre struktur utgörs av solstrålar. Jag ville att de skulle se ut som strålar och inte bara som streck, så i ena änden ska de stukas och i den andra änden smalnas av. Här är några stukade pinnar, tio stycken för att vara mer exakt. Detta innebär att jag köpte för lite fyrkant 15 eftersom det sammanlagda antalet strålar är 14, så det blir till att åka till stålshoppen endera dagen och införskaffa lite till. 

Det är lite småstruligt att jobba i verkstan nu eftersom två farbröder river innanmätet av den. Det är mycket som behövs bäras runt, stuvas undan och köras på tippen i samband med detta. Längre fram i vinter ska även ässjan rivas och byggas om. Det ska bli mycket spännande att se hur det blir efteråt. 

Lättad

Hela dagen igår riktade jag stolpar till räcket. I vanliga fall brukar jag/man bearbeta material för att sedan rikta det kallt. Men det går ju inte med fyrkant 25, annat än kanske små korrigeringar, annars är det för grovt för att man ska kunna påverka det särskilt. Inte på ett meningsfullt sätt i varje fall. Jag borde alltså ha riktat dem i samband med att jag bearbetade dem och utnyttjat värmen som ändå var där. Nu fick jag värma materialet igen. Dels för att vrida det rätt (av någon anledning vrider det sig nästan alltid, antar att man driver det åt något håll på något vänster) och sedan då för att rikta det. Och jag ville att det skulle bli rakt så inuti helvete. Det här räcket ska bli något jag kan vara stolt över, om jag så ska dö på kuppen!!! (örfilar mig själv i ansiktet!!!) 

Ja, jo, detta var alltså igår, och dagen slutade väl ganska mycket med att jag la mina stolpar åt sidan i vanmakt och frustration. Jag kände att jag inte kunde göra så mycket mer i det dåvarande sinnestillståndet och tröttheten som medföljde efter några timmars asande och bankande.
Det var med en viss ruelse jag klev in i Gruvan idag, tände upp och sedan närmade mig de arma materialen igen. Men något fantastiskt hade hänt under natten! De såg bättre ut än vad jag mindes! En stunds arbete rätade ut den sista böjen och den sista vridningen.
Sen bad jag Smeden att titta på dem. Hon visste inte vilken vånda jag hade haft, så hon kanske inte riktigt tyckte att min oerhört spända pose med händerna för munnen var befogad. 
Smeden tittade på dem som man gör, över kanten på städet med ena ögat stängt. Hon ställde undan den första stolpen efter någon sekunds granskning. Sedan samma med nästa, och nästa och så den sista. OMG, tänkte jag, allt är värdelöst, jag måste kasta mig ut för Kilsberget (ett mycket platt berg så jag skulle max bli en smula mörbultad). 
"Ja nä men det såg bra ut" sa hon obekymrat. 

Cyril bjöd på smörgåstårta. EN OERHÖRT TILLFREDSSTÄLLANDE DAG. 

morot och fortsatt elände

Vaknade en morgon med en fullständigt tvingande längtan efter att smida en ortoceratit. Cyklade till gruvan och smidde den på ett frenetiskt sätt innan arbetet med räckena åter skulle ta vid. Utvecklade ett synnerligen effektivt sätt att smida fyra tentakler på en värmning. 

Sen uppvisade det sabla fossilet en remarkabel likhet med en jämra morot. Röv. Är nu uppfylld av en brinnande längtan efter att smida en ny ortoceratit, fast en mycket liten den här gången, så den ryms i en handflata. 

Men jag kommer att bli vansinnig om inte processen med räckena tar ett rejält kliv framåt snart. Jag vaknar med ett ryck varje morgon och undrar hur fan det här ska gå. Det kommer nog inte att gå. Eller gå, under. Jag rör mig med snigelns hastighet framåt över en newtonsk tidsaxel. I bakvattnen ligger enorma högar av outnyttjad tid, stora svarta drösar av minuter och timmar och dagar som det bara har hattats runt på. I morgon fyller jag 35, och jag är fortfarande en ekonomiskt haltande knäppgök som bölande och trind rumlar runt i någons slags patologisk adolescens, hjälplös och inkompetent. 

MEN SCHÄP DA!

Ja, ok, jag känner ändå att det är precis det jag har gjort sedan mitten av sommaren, varje morgon faktiskt, har den första uppgiften för dagen varit att örfila bort en kvävande känsla av meningslöshet. Tycker jag att det är härligt att vältra mig i detta armod? Nej, självklart inte, jag skulle i allt väsentligt föredra att känna mig energisk och handlingskraftig. Har jag en endaste morgon valt att stanna kvar i sängen och dra täcket över huvudet? Nej, sannerligen inte, jag har masat mig upp varenda morgon och fyllt dagen med verkstadsjobb, personlig hygien, närbelägen rumslig hygien, samvaro med person, resor och studier. Detta har visat sig vara en god strategi för att minska på känslorna av meningslöshet, ibland har dagarna bjudit på positiva överraskningar, och jag förutsätter att förr eller senare kommer humöret att följa med på päschonlig utveckling och positiv spiral med rehabilitering på sig själv. Hoppas det i alla fall!

Se här, en bild på orto-moroten och en hängare. Röv. 

Borre

Jag slafsar vidare med att löda med mässing. Det hade nog gått bättre om jag hade vågat byta munstycke själv, men det vågar jag inte pga rädd för att sprängas till döds eller brinna upp. Så det blir inte så elegant, men jag tycker ändå att det ser så fint ut, det klabbiga bronset. 

Intressant nog skickade Ölänningen en länk till ett youtubeklipp där en annan smed visade upp vad han hade gjort. Däribland en halv sjöborre. Därtill en enormt fin och skithäftig dito, plus en massa annat enormt fint och häftigt. https://www.youtube.com/watch?v=OT-z47FjcAk

Annars så jobbar jag på med räcket och grinden.
Idag gjorde jag också en liten spade som ska lottas ut som förstapris i en tipsrunda i morgon, när ett gäng byggarbetare ska ha företagsevent i smedjan. Den omplåstrade tummen råkade jag för övrigt elda upp en smula med ett glödande sjöborre-ben. 

Och sist men inte minst: en låsbygel jag gjorde strax innan sommaren har nu satts upp på ladugården utanför Gruvan, jag ser den varje dag och känner mig förnöjd över att den fyller sin funktion. Detta är i sanning ett oerhört varierande jobb.

Grind

Vad som hänt med den.
Parallellt jobbar jag på räcket, men det innebär i nuläget nästan uteslutande att bearbeta material och det är inge vidare fotogeniskt.

Grinden ska till en kennel, därav det täta avståndet mellan pinnarna. De är till för att stänga ute små trängtande valp-nosar. Nu är alla svetsfogar lagda, och eftersom jag fortfarande är rätt kass på att svetsa så återstår ett migränframkallande slipande med frakking rundfil och nålfil kommande dagar. Uamejjen :( Min enda tröst är tanken på att få vara med och montera den och därmed ha möjlighet att gulla med valpar. Små valpar som intet ont anande kommer att studsa runt mig med glada miner, utan att förstå att jag på ett kraftfullt sätt kommer att begränsa deras frihet. Naiiijjj det var ingen uppmuntrande tanke!!! Bööl. Godnatt :(

Tävling och äggkopp

Det kom på tal häromdagen, om det var något som jag i början av min smidesfrenesi aldrig trodde att jag skulle bemästra men som nu är lätt. Och det finns en sak som jag alldeles nyligen till min förvåning upptäckte att jag plötsligt kan göra, och det är cirklar. 

På en smidesträff deltog jag i ett antal tävlingar, räckning, stukning och vahettere... breddning. Alla dessa var jag nog sämst på om jag hade haft stockar nog att kolla resultaten. Den fjärde tävlingen gick ut på att man skulle stirra på en kon på avstånd och sedan smida en ring som skulle komma så nära centrum-centrum ett streck på konen. Jag smidde en ring och den blev rund. Detta skänkte mig en stor tillfredsställelse. Sedan blev det också så att jag vann tävlingen, och kände både triumf och skam när jag svassade fram genom en uppsjö av yrkesverksamma smeder för att ta emot diplom. 

"Det var ju mest på tur" sa jag sedan till de som gratulerade mig. De flesta inskärpte att ja, visst var det tur, men också känsla. Jag high-five:ade mig hela vägen tillbaks till min sittplats, en jämra glad händelse faktiskt. 

Nästa cirkel tillblev någon vecka efteråt när jag smidde en äggkopp åt Smedens bror. Den blev till liksom av sig självt, och därtill passade den utmärkt ihop med den lilla kopp jag gjort, varuti själva ägget då skulle dväljas. Ja, självklart passade de ihop, jag gjorde dem så att de skulle passa ihop, men ni förstår, eller inte, det har varit en lång dag och mitt ordförråd är inte vad det har varit. Intressant hur som helst, att den tyckes bli till av sig självt, när det i själva verket var tre fyra års övning som koncentrerades på ett antal minuter. Jag tillåter mig själv att gotta mig åt detta, och det får jag lov att göra, allt som kan bryta igenom den mentala bilden av mig själv som en sörja som långsamt drar fram genom tillvaron, repellerar alla jag stöter på, är av godo. Oj, oj, lång och obegriplig mening! 

Så här blev äggkoppen till sist. Lite slingrig men inga sugkoppar, någon måtta får det vara.