Skål på olika sätt

Min bror kom och hälsade på i smedjan, vi drack öl och han smidde en eldgaffel. Det märktes att han är snickare (fast mest personalvetare nu för tiden) för han hade en god blick för proportioner, träffsäker med hammarn och självgående rent generellt. Har inga bilder på gaffeln tyvärr, får ta ett kort vid tillfälle. 

Vi stålskodde även två vandringsstavar som sedan skulle med honom och en kompis upp på fjället. En himla rolig kväll med öl och smide. Karlsson kom ut och vi grillade högrevshamburgare i ässjan, detta fungerade utmärkt. Min bror lyfte särskilt fram det utmärkta med att kunna knapersteka bacon på 1 sekund. Blästerluft är the shit! 
Skål på ett sätt, med öl alltså. 

En annan skål är den jag arbetar på, plåten hade en diameter på 2900mm och var för tung för att jag skulle kunna hantera den rimligt med en hand, för stor för att värma i ässjan, och på alla sätt ett åbäke som jag inte fick till. 

Hade en känsla som jag tack vare min långa terapi kunde identifiera, det var panik! Eller stark stress. Tack vare denna insikt kunde jag vidta lämpliga åtgärder. Nåja. Jag åt lunch. Sedan kom jag fram till att jag måste säga till Smeden att jag måste ta det lugnt ett par veckor. 
Sedan fortsatte jag att jobba med skålen. Motstånd kan man lika gärna nöta ner, när det gäller sådana här saker, eller som Pratchett säger: "do the work that is in front of you". 

Jag stirrade mig blind på skålen. Då kom Peder. Jag blev jätteglad och bad honom om råd. Han tittade på skålen och tummade på dess kant och sa sen "Vad skicklig du är. Här är det en raksträcka, annars är den perfekt." 

LÄTTNADEN SOM SKÖLJDE ÖVER MIG! Säger Peder att den är perfekt - förutom den lilla raksträckan - ja då är jag klar. Han är mig helt överlägsen, jag böjer mig tveklöst för hans smidesauktoritet, skålen är bra nog! 
Fixade raksträckan, åkte hem, nej jag skoja bara, jobbade hårt i några timmar till. 

Alltså, Peder! Nästa gång han kommer till smedjan ska jag försöka tajma det med en riktigt god fika som han ska få. 

Maskinhuset i Gränges

Har varit på ett hjärtskärande grant ställe. Det är nog den vackraste byggnad jag har sett, både till det yttre och det inre. Jag önskar så jämra mycket att jag hade kunnat få upplevt det när det var i fullt bruk. Vid ett av de stora hjulen för hissvajrarna står det "25-9-88 Ny lina". I ett hål i väggen ser man hur vajern har slirat och slipat upp spår i väggen. Suck. När det gäller sådant är jag nostalgisk och vemodig. Började nästan böla när vi hittade ett värmeskåp för lunchådor, med fack perfekt anpassade till den gamla typen av lunchlåda i aluminium. Något i mitt medvetande vänder sig emot att så mycket har hänt på ett ställe som involverat så många människor och så mycket pengar, oljud, grejer, lukter och allmän energi, nu är allt tomt, tyst och luktlöst.

Vid entren sitter varje år två oerhört uttråkade ungdomar.
Förra året var konsten som ställdes ut i lokalen underbar. I år var den sorglig. Men Karlsson lät mig fota ett par porträtt av honom för första gången någonsin, så jag var glad ändå.

Dräll-jobba lördag

Smeden har gjort ett skitsnyggt räcke! Hjälpte till att hålla i när hon skulle kolla hur det tedde sig på plats. I övrigt hasade jag runt i flip flops och planterade saker idag. 

Karma, eller kosmisk balans, eller något annat skit frågetecken?

Hann gotta mig åt att ha tusen spänn in på en tentakelskål ett par dagar. Så fick jag en p-bot idag, på tusen kronor. Det finns tydligen en regel om att man måste flytta sin bil en gång per dygn i Örebro. Har parkerat på samma gator ett helt år utan att veta detta, eller påverkats av det. Följer datumparkeringen minutiöst så därför hade jag förutsatt att jag kunde ha bilen parkerad fram till parkeringsförbudet natten mellan torsdag och fredag.
Men kommunen hade satt dit en förbudsskylt på onsdagen.

Jag ringde och frågade hur de tyckte att jag skulle känna till 24-timmarsregeln när den inte står utskriven någonstans. De sa att det var mitt ansvar att känna till den.

Och där tar det egentligen stopp, oavsett vad jag har för argument. Jag var dock inte ensam, en hel skock med arga och förvirrade bilister myllrade runt och stirrade på sina gula lappar.

Jag var mest ledsen, eftersom tusen kronor är svinmycket pengar för mig och de måste betalas inom nio dagar, och man kan inte be om uppskov.

Jag har jobbat gratis i wadköpingsmedjan, jag smidde en grill och levererade den och gick 1000 kronor back, men ok, det var som en födelsedagspresent, men sedan ringdes det till mig och jag fick en ganska sur förfrågan, "när ska du skaffa bort grillen?"

Jag jobbade som ett jävla djur för att få klart grillen, till en kännbar ekonomisk förlust, sedan blev det på något mystiskt sätt även mitt ansvar att över ett avstånd på 60 mil avyttra den.

Ledsen, helt enkelt, och lite förtvivlad över p-boten. Det går över och jag har väl lärt mig något också.


En bra sak då, en herre kom hem till mig med tigerkaka och köpte sedermera en skål för fem hundra spänn, tror jag i varje fall, jag försökte vägra att ta emot pengarna så herrn gav dem till Smeden och sa "ge dom här till Hanna sen". Det var en vänlighet vars tumavtryck skapade en djupare krevass än de andra, småtarvliga och tråkiga tjuvypen. När min motståndskraft har byggts upp igen och jag har kommit förbi de ledsna och bittra tankarna så är det vänligheten som kommer att stanna kvar.



Mitt hat gentemot Örebro har dock flammat upp igen efter att ha legat på rekordlåga nivåer under de senaste fyra månaderna.




Låsbygeln. Och en svetsfog som blev rätt ok.

Ledsen men med stuns i

Nejdå, inte så illa, men humöret blev en smula naggat i kanten av ett telefonsamtal som gick ut på att en person hade varit i den butik där jag har saker till salu.

"Det var jättemånga saker kvar! Och dina ljusstakar stod på golvet! Hur många saker hade du gjort?" 

"Eh, tja, lite olika saker"

"Ja för det var jättemånga saker kvar! Jag frågade affärsinnehavaren och han sa att det gick bra, men det var väldigt många av dina saker kvar..."


Detta gjorde mig ledsen och nedslagen, såklart. Det kom lite för tätt inpå den jobbiga saken med att jag inte har sålt en endaste pinal i Wadköping heller. 
Personligen så ser jag detta som en del i en process av att hitta sin marknad. Det gör mig faktiskt inte jättemycket om jag inte säljer något vare sig i Wadköping eller på andra ställen, eller.... 
Jo, självklart gör det mig något, jag vill självklart tjäna pengar så att jag kan bli fri från bidragsberoende. Detta är den absolut viktigaste punkten för mig, att bli självförsörjande. Samtidigt så kommer det att ta ett tag innan jag blir det eftersom jag måste komma på vad jag ska producera och vart jag ska sälja det. Och det finns bara ett sätt att komma fram till det och det är ju givetvis att försöka många olika tillvägagångssätt. 
Det mest centrala tillvägagångssättet till att vara självförsörjande och rent generellt överlevande i största allmänhet är att styra upp mitt liv, vilket jag har gjort genom hårt arbete varje dag i flera år så vad fan... Jag tycker ändå att jag kan bjussa mig själv på att vara en smula vänlig mot mig själv och bara tycka att jag knegar på så gott jag kan. 

Men idag skämdes jag och blev ledsen och kände mig värdelös eftersom ingen vill köpa mina grejer, nej, det stämmer inte riktigt, jag blev ledsen och skämdes eftersom det blev som att jag hade misslyckats i någon annans ögon.

Den här har jag nitat ihop idag. Jag tycker att den blev fin. Och den är såld. Detta säger mig något viktigt om både mig själv och vilken typ av marknadsplats som passar mig. 

Själen dog, sedan uppstånden

Dog understimuleringsdöden under jobbhelgen, träffade dessutom en annan smedlärling som hade gjort väldigt regelbundna och symmetriska armringar trots att hon bara smedat sig sen i höstas. Så från magnifik i fredags till sur och krum underpresterande tant i söndags. 

Fick sedan en förfrågan om vad jag tar för en tentakelskål. Jag nämnde mitt pris. "Oj, det var billigt, hur stor skål kan du göra för 1000 spänn?" blev gensvaret. GLATT!!!!!!

Självkänsla något återupprättad. 

Jobbade med en låsbygel till en ladugårdsdörr idag, på bilden ovanför har jag just kluvit upp ett hål varmt, ja som ni ser. Det är som bekant roligt att klyva och försänka varmt, oklart varför, kanske därför att det är mer dynamiskt än att göra maskinellt. Järnet ger med sig på ett tillfredsställande sätt och biten som man klyver bort får alldeles släta sidor, och landar på golvet som en glödande het karamell. 

Glödgade några bilspetsar också och sedan skulle jag gå hem men från höften gjorde jag en trädgårdsspade. Hittade en bit rostig plåt i skrotcontainern, och slipade till den på frihand i bredbandsslipen. Den antog en perfekt form som var skön för ögat. Värmde och formade den i ett sänke och över hornet. Klämde till en tentakel jag hade liggande, bank bank bank i fjäderhammaren, slipade lite, kapade upp en slits och stoppade in bladet. Det blev jättebra! Fin, elegant! Självkänsla yttermer återupprättad. Jag tänker förutsätta att övning gav den färdighet som krävdes att snida ihop en elegant trädgårdsspade på knappt 30 minuter, det vore jättetråkigt att tänka sig att det bara var ren och skär tur.
Uamejen så jävla präktigt resonerat. Jag har problem med dialektiken värdelös/megalomani. Men å ena sidan tycker jag att det finns en poäng med att ständigt utvärdera sig själv. 

Visade min lilla spade för Smeden och hon sa "åh, Hanna, vad fin" vilket gladde mig ända in i djupet av min neurotiska själ. Oavsett vad så är det nog ändå hennes åsikt som räknas allra mest för mig, av helt naturliga skäl. 

Glödgade delarna innan jag gick, så att allt det metallrena förlorar sin vassa glans och blir antracitgrått. Får det svalna av sig själv blir det heller inte någon ythärdning vilket gör att det går lättare att borra i materialet. I morgon ska jag borra och nita och fota. 

Jag som aldrig varit någon höjdare på att måla, rita eller skissa känner en sådan extremt stor tillfredsställelse när jag plötsligt kan göra former som är symmetriska i tre dimensioner med bara ögonmått och handlag. Tror jobbet i smedjan är nyttigt för mitt spatiala handikapp. 

lugn fredag

På dagordningen var att smida en låsanordning, men när jag kom till smedjan sa Smeden att låset inte behövde vara klart förrän nästa vecka, och att det var trädgårdsskötsel på schemat. Det blev en underbar dag. Först var vi sura och talträngda och sa mest "käft" till varandra. Sedan lagade vi mat och planterade rosor och gjorde en fin sittbänk och jag sanerade mina stackars chiliplantor från löss. 

Ja, just, jag vaknade och klädde mig och insåg att jag är fulländad. Osäkert om det är solglasögon, hormoner eller åldern som spelar in. Men nu har det skett, hur som helst! Cyklade i vanlig ordning som en blådåre, det var sol och jag hade två små basilikaplantor i cykelkorgen, en till odlingarna och en ska Smedens bror få i utbyte mot några krukor. Har drivit upp basilikan själv hemma på fönsterkarmen med växtlampa, detta skänker hopp inför vintern. Kanske kan man odla även då. 

Fick Elin Unnes bok Herbariet av Smedens bror strax efter midsommar och jag känner lite motvilligt ett intresse för blomster och örter bubbla upp. Jag kan inte börja hålla på att göra avkok på ringblommor, nej, nej, det går inte, då måste jag samtidigt gå med i ett kriminellt gäng. 
Men faktum är ju att jag behöver en hobby. Varför inte en hobby som går att äta/smörja in sig i. 

Kände en stor glädje inför vår nya bänk och släpljuset som faller in över smedjan från slätta på kvällarna. Hade bara mina chiliplantor inte varit fulla av löss - ja då hade allt varit tipptopp! 

Pust, flämt, osv!

Har lagt märke till ett återkommande mönster som säkert är supervanligt att man hamnar i, och kanske inte ens något som det är lönt att jobba jättemycket med, men ändock något jag önskade att jag hade mer kontroll över. Och det är när många små saker händer som man måste arbeta runt, och plötsligt inser man att man hamnat i en situation som man aldrig hade sagt jag till om man hade fått veta hur det skulle bli. 
Men det är skitsvårt att hantera eftersom alla de små detaljerna som måste ändras var och en för sig inte är ett dugg problematiska. 

En annan sak är HVARFOR tar man inte tag i saker medan det fortfarande är god tid? Det är sällan en behaglig upplevelse att slita som en galärslav och ha ångest över att det till slut visar sig att det inte kommer att gå... Ändå... Och då står man där utan chans till inkomst med en massa värdelöst material och en skeppa uppeldat kol. 


En tredje sak är att jag borde sluta att lyfta saker som en idiot, nästan få ryggskott, klara mig igenom dagen, vakna dagen därpå, känna mig lättad över att ryggen inte gör ont, sedan åka tillbaks till Gruvan och sedan göra om samma sak igen. 


Detta är kombinerat med en fjärde sak, nämligen den att jag kan inte tillåta mig själv att göra saker med förlust, jag måste se till att ta rimligt betalt, och nyckeln till detta är att tänka efter före.
Allt detta gjorde jag med babelfisken, jag tänkte efter före och satte ett rimligt pris, vilket kunden betalade utan att knota. Detta stärkte mig och mitt självförtroende, och kanske ännu viktigare, det gjorde att jag kunde jobba med babelfisken utan stress och ångest över pengar. Arbetsglädje uppstod!


Och om jag då lyckas ta rimligt betalt kommer jag att ha råd att gå till naprapat med ryggen = får ej ryggskott = kan jobba = kan tjäna pengar = kan skapa framtid åt mig = glädje. 


Jag tror också att folk betalar vad det kostar om jag lyckas utstråla att det jag gör är värt pengarna. Så blir det personlig utveckling och positiv spiral av det hela! Ska bara komma ihåg allt det här nu. 



I övrigt har jag gjort en grill åt min lillebror i dagarna, som blev bra trots att det blev lite snabba ryck och oförutsedda händelser som att det knappt gick att svetsa i oljefatet, vet inte varför faktiskt, men jag fick ihop at och den bör vara fullständig funktionsduglig. 
Den var något av ett åbäke att hantera (tills Smeden frågade om jag ville ha hjälp, jag sa Nej som Tjurig Småunge, varpå hon sa Men Skärp Dig och sedan gick det oerhört mycket lättare) och jag fick åla mig som en muräna för att bemästra alla ben som slängde hit och dit. Har dessutom munnen full med nit på bilden. Inte mitt livs mest fagra ögonblick. 
Men glatt att jag kan vara djävulskt snabb och effektiv när det gäller. levererade grillen till min broder idag (med en lätt skräck för att korven ska ha en bismak av bitumen och för att hans fest ska bli förstörd och alla ska dö av förgiftning). 


(fast jag eldade upp halva båtbyggarns skräphög i tunnan i cirka sju timmar i tisdags och sandpapprade dess inre och luktade på röken med uppspärrade näsborrar för att detektera minsta doftspår av olja eller färg)

(eller att benen går av)

(nej rund 20 går fan inte av...)

(eller att alla ska hata den)

(eller ifrågasätta varför jag gjorde si eller så)

(jajajajajjaja jag ser era kritiska blickar!!!!!!!! Säger bara smaka på smedarmen som smidde hela grejen på tre dagar ((varav en gick åt till att elda ur tunnan)) för 800 spänn!!! Va!!!) 

Godkveld.  

Babelfisk del 3

Just det, glömde att lägga ut en bild på den färdiga babelfisken, borstad bortom all sans och vett och sedan borstad igen, fast med en mässingsborste för att den skulle få en gulaktig ton. Sedan lackad med klarlack. 

Köparen bad om att jag skulle lägga i en liten lapp med siffran 42 på, men jag gjorde en liten plåtbricka istället eftersom det var ett roligt projekt och jag fick beröm och trevliga ord och allt. 

De senaste dagarna har jag varit fullständigt uppe i ett nytt och brådskande projekt nämligen göra en grill till min bror. Kom hem för en timme sedan, då var den äntligen klar. Uamejjen!!! Ska blogga om grillen sen, men nu ska jag sova, upp i morgon bitti och göra något mystiskt med Smeden i Eskilstuna, tror jag. Godkveld!

Vernissage

Det var en jättefin utställning, lagom många föremål, och de var fint arrangerade. Glädjen smolkades något av att jag upplevde konkurrensen som överväldigande, men jag var i varje fall snygg! Iförd en hatt jag fått av Smeden, från Karlskrona hattfabrik. 

Babelfisk del 2

Detta hände alltså i går, antar jag, eftersom idag är idag och bevisligen blev den klar idag, sååå....

Ja, just det, jag lade den att svalna och dagen därpå började jag med att slipa bort lite skägg från den. 

Sedan gjorde jag något som jag inte så ofta gör, nämligen prövade en grej innan jag skulle göra den på riktigt. Prövade att göra ett öga, och jag hade faktiskt ett dorn jag själv tillverkat för länge sedan som passade bra. Kommer inte ihåg varför jag tillverkade det där dornet, men mest troligt för att göra just ett öga, eller mittenpartiet av en blomma typ prästkrage. Pupillen försänkte jag med ett annat dorn. Det såg bra ut. 

Smidde sedan öppningen så bra den bara kunde bli för att skapa goda förutsättningar för nästa moment.

Här har jag vinkelslipat loss lite runt fiskens främre del, hvarfor, kommer inte ihåg, men jag tror att jag gjorde det därför att jag var nervös för att börja med nästa moment på öppnar-delen. Då kan det vara skönt att koppla av med lite grovjobb innan finliret.

Här har jag nog spenderat 20 minuter på att fila på smågrejer. Ja, jag filade på öppnar-delen eftersom den inte var tillfredsställande symmetrisk, samt småduttade lite på fenorna.

Mera småfilande här och där, på området längst bak på fenorna och övergången till öppnar-delen. Som ni ser är öppnardelens centrum förskjutet till vänster, det kliar i hela mig när jag ser det på bilden! Jag såg det ju då också jag ville kompensera för det i samband med att jag försänkte den lilla klacken eller vad man ska kalla det. Jag ville även knuffa på det lite tjockare partiet på ringen strax till höger om fiskens stjärt när jag försänkte klacken.

Nu har det hänt grejer! Klacken är försänkt, asymmetrierna har jag rätat upp med hjälp av försänkningen och öppnardelen är faktiskt mer eller mindre helt symmetrisk, men eftersom materialet har vrängts lite så faller en del i lite mer skugga, det är därför det ser lite skevt ut strax över 2:ans översta krök. Det blir så när man slår något över hornet, som ju är formad som en strut.
Men jag tog beslutet att inte försöka kompensera för den lilla vrängningen eftersom jag tyckte att helheten såg utmärkt ut och det skulle bara bli sämre om jag gav mig på det igen.
Just i det här momentet såg jag klart och tydligt: "det här kommer att se bra ut". Vilken glädje!
Det händer absolut inte med allt jag gör, sist det hände så tydligt var när jag gjorde min första manet. Jag hade gjort klockan och bunten med tentakler, satte klockan på tentaklerna och KLONG! Jag såg att det skulle bli bra, det var komplett, fullbordat!

Äta lunch innan sommarpratare. Denna dag utan en man som heter Ove. Tråkigt. Nästan exakt samma mat som igår, men den goda cole slaw:en utbytt mot för gammal brieost.

Äntligen kunde jag kapa loss fisken och göra dess tratt-mun! En befrielse! Det innebär nämligen att jag kunde lägga in den i elden med munnen först och hålla den med tång i öppnar-delen som därmed i princip inte behövde hettas upp och därmed inte riskerade att tappa formen eller brinna upp. 

Och sen - ögat. En svettig passus, skarpt läge. Men det blev utmärkt, utmärkt försänkt, utmärkt placerat, jättenöjd. Jag älskar hur järnet sväller ut när man försänker, jag placerade medvetet försänkningen så att järnet över ögat skulle svälla ut en smula och skapa en liten ögonbrynsbåge eller vad man ska kalla det. På bilden ovan ser ni att fiskens övre sida är helt platt, och nedan har den fått en liten kurva som enligt mig gör stor skillnad. Älskar dess trattiga lilla mun och stirrande öga! Hohohoho! Skaparglädje! 

Tycker också det är så roligt att en person får en idé, förklarar den för mig och sedan kan jag smida den personens idé. Det är skumt! Kul! Jag har ätit en chokladpralin! Kanske är lite överpeppad på grund av socker men hörrni, håll med om att det är en spexig del av att vara människa. Jag hade aldrig kommit på att jag skulle smida en sådan här fisk själv och det hade ju varit synd och skam om den aldrig blivit smidd, så fin som den blev. 

Här har jag slipat om fiskens mun eftersom jag insåg att det inte alls passade att ha en del på fisken synligt handsmidd, med synliga hammarslag. Jag har slipat fiskens kanter i omgångar under hela processen och efter hand i samband med att jag ändå värmt den för att kunna göra någon annan del i processen så har jag försiktigt arbetat bort spåren av slipskivan. Munnen smidde jag dock med eftertyck för hand och det blev som sagt inte bra. Så jag slipade om munnen och bearbetade den sedan väldigt försiktigt med en hammare med mjukt rundad ban för att sudda ut slipmärkena.

Sedan varmhögg jag de resterande inre linjerna. 

Färdig! Så gott som i varje fall, idag har jag borstat den och lackat den, nu hänger den på tork i väntan på att skickas iväg. Jag är väldigt nöjd med den, jag kommer att skicka iväg den utan minsta ångest över någon detalj som jag egentligen hade velat räta till. För mig är den perfekt! 

Och i morgon ska jagGÅ PÅVERNISSAGE VAVAVAVA!!! MAN KAN SÄGA ATT JAG SKA GÅ PÅ MITT FÖRSTA VERNISSAGE MED MIG SJÄLV SOM UTSTÄLLARE! Jag är faktiskt så himla, jämra glad över att jag fick vara med, det känns betydelsefullt. Ooohhhh. Där ebbade den sista sockerinducerade energin ut och jag ska söka vila. Godnatt! 

Ja, just det, nedlagd tid, två timmar och tjugo minuter i renodlad arbetstid, fast i själva verket med allt fluff inräknat säkert snarare uppemot fyra timmar. Nåja, intressant!