Gruvan

Det har varit fortsatt smidesfattigt den senaste veckan, jag har nämligen drabbats av någon slags dödsförkylning och har mest legat till sängs sen i onsdags. Midsommar tillbringades nesligen också till sängs. I söndags följde jag dock med Limbo upp till Grängesberg för att hälsa på och fira en födelsedag. Bergslagen är ju nedlusat med gamla gruvor av olika slag, mellan Örebro och Grängesberg hittar man åtminstone en tre stycken i nära anslutning till väg 50. Den här gången passade vi på att svänga förbi en av de gruvor som vi inte varit och tittat på tidigare. I just den gruvan har det mig veteligen brutits mest järnmalm, men också zink och bly. Den har varit nedlagd i många år. 

"Gruvan" är ju som jag säkert sagt innan ett kärleksfullt smeknamn på smedjan. Kan gärna uttalas med brett dalmål i klagande ordalag - "nä men nu ska man iväg och slava i Gruuuuuvan". 
Men jag älskar alla Gruuuvor, älskar att byggnaderna är så stora att man nästan förväntar sig att de ska suga en till sig som en jätteplanet suger åt sig rymdskrot. Känns alltid som om gravitationen och akustiken förvrängs på sådana ställen. Ljudet av ens fotsteg absorberas av de orimligt stora byggnaderna och de jättelika, tomma grusplanerna. 
... Ljudet av ilsket skällande vakthundar störde mig dock i mina existentiella och romantiska flummerier om folkhemmet och apokalypsen. Men vi hade faktiskt, lite oväntat och oväntat vänligt, fått tillstånd att gå inom det stängslade området. 

Urban Exploration blev ju hippt på början av 2000-talet, och sedan dess har det blivit svårare att få tillgång till sådana ställen som det här. Innan UE-trenden blev folk oftast mest smickrade om man frågade om man fick kolla runt och kanske ta lite bilder. På sin höjd tyckte de att man var en smula suspekt. Nu är de mer aviga efter att de upprepade gånger fått sopa upp kvarlevorna efter någon creddig hipster som ska hänga ut genom fönsterrutorna på översta våningen i en fallfärdig gruvort i jakt på det perfekta fotot. *

Jag undrar om den här fascinationen för övergivna platser, apokalyps och allmänt elände är signifikant för oss som växt upp på 80-talet? Eller är vi gruvälskande dysterkvistar jämnt spridda över generationerna? Rent allmänt tror jag dock att 80-talisterna kan vara lätt skadade av att växa upp med den växande insikten om att någonting jävligt dåligt var på gång - och att det var mänskligheten som låg bakom eländet.

Jaja - om vi ska sluta på en mer gladlynt not - här är min första lilla chilifrukt!

* Eh ja, ungefär som jag själv då.