Pest & fortsatt tentakleri

Efter att ha rumlat runt bland övergivna gruvor i Dalarna tog förkylningen om och jag blev sängliggande nästan en vecka till. Eller förkylning och förkylning, det var mer troligt någon slags pest. Det enda jag kunde göra var att ligga i sängen och äta dammsugare och halstabletter. Uuuu va tråkigt! Men nu är jag piggare igen och har fortsatt på K:s kräkla.

Struten längst ut är där träskaften sedermera ska fästas. Det krävs rätt mycket material för att få en lagom strut, så ämnet jag började med var ganska grovt, Rund 30 eller något. Smidde ner det i fjäderhammaren och rundade sedan.

Vid det här laget börjar jag bli en smula spattig - om något brinner upp eller går åt skogen är det många timmars jobb man måste ta igen. Så det blev mycket ritande och mätande och stirrande. Alltså stirrande - man tar ett litet steg bakåt och stirrar på sitt projekt med korslagda armar, minut efter minut medan hjärnan håller låda för sig själv. "Hallå, hallå, kommer det där att fungera?! Kommer den att bli för framtung? Hur ska jag komma åt att svetsa alla tentaklerna?"
Båtbyggarn verkar roas av att avbryta sådana härna stirrande sessioner genom att dyka upp ljudlöst bakom en och skrika "ÖJJ!" så man nästan dör av hjärtinfarkt, vilket skedde idag. Lika bra, en Stirrande Session blir i allmänhet okonstruktiv om den fortgår längre än ett par minuter.

Kapa materialet, sedan börja forma kräklans böj.
Insåg idag att jag hade drällt fyra hammare runt städet, en jättetung, en lite mindre tung och en ganska lätt och en kulhammare. Det var nog bara fyra - fem månader sedan jag började använda så många hammare, innan har jag alltid bara använt den ganska lätta som på bilden ligger nere till vänster. Den är min bästa, snällaste, gulligullhammare som jag alltid använder när det är något extra knivigt som måste göras. Men den är som sagt ganska lätt och min arm verkar ha blivit starkare.

Ja. Och nu är det dags att kapa tentaklerna till rätt längd och sedan slipa ner dem i ändarna inför momentet där allt ska svetsas ihop. Jag är rätt kraftigt nervös inför detta moment så här avbröt jag dagens övningar och gick ut och planterade en squash för att lunga nerverna.
UAMEJJA!!

Gruvan

Det har varit fortsatt smidesfattigt den senaste veckan, jag har nämligen drabbats av någon slags dödsförkylning och har mest legat till sängs sen i onsdags. Midsommar tillbringades nesligen också till sängs. I söndags följde jag dock med Limbo upp till Grängesberg för att hälsa på och fira en födelsedag. Bergslagen är ju nedlusat med gamla gruvor av olika slag, mellan Örebro och Grängesberg hittar man åtminstone en tre stycken i nära anslutning till väg 50. Den här gången passade vi på att svänga förbi en av de gruvor som vi inte varit och tittat på tidigare. I just den gruvan har det mig veteligen brutits mest järnmalm, men också zink och bly. Den har varit nedlagd i många år. 

"Gruvan" är ju som jag säkert sagt innan ett kärleksfullt smeknamn på smedjan. Kan gärna uttalas med brett dalmål i klagande ordalag - "nä men nu ska man iväg och slava i Gruuuuuvan". 
Men jag älskar alla Gruuuvor, älskar att byggnaderna är så stora att man nästan förväntar sig att de ska suga en till sig som en jätteplanet suger åt sig rymdskrot. Känns alltid som om gravitationen och akustiken förvrängs på sådana ställen. Ljudet av ens fotsteg absorberas av de orimligt stora byggnaderna och de jättelika, tomma grusplanerna. 
... Ljudet av ilsket skällande vakthundar störde mig dock i mina existentiella och romantiska flummerier om folkhemmet och apokalypsen. Men vi hade faktiskt, lite oväntat och oväntat vänligt, fått tillstånd att gå inom det stängslade området. 

Urban Exploration blev ju hippt på början av 2000-talet, och sedan dess har det blivit svårare att få tillgång till sådana ställen som det här. Innan UE-trenden blev folk oftast mest smickrade om man frågade om man fick kolla runt och kanske ta lite bilder. På sin höjd tyckte de att man var en smula suspekt. Nu är de mer aviga efter att de upprepade gånger fått sopa upp kvarlevorna efter någon creddig hipster som ska hänga ut genom fönsterrutorna på översta våningen i en fallfärdig gruvort i jakt på det perfekta fotot. *

Jag undrar om den här fascinationen för övergivna platser, apokalyps och allmänt elände är signifikant för oss som växt upp på 80-talet? Eller är vi gruvälskande dysterkvistar jämnt spridda över generationerna? Rent allmänt tror jag dock att 80-talisterna kan vara lätt skadade av att växa upp med den växande insikten om att någonting jävligt dåligt var på gång - och att det var mänskligheten som låg bakom eländet.

Jaja - om vi ska sluta på en mer gladlynt not - här är min första lilla chilifrukt!

* Eh ja, ungefär som jag själv då. 

Allmoge & The Old Ones

Om man vill bo i Örebro så måste man antingen vara svinrik, stå i kö aslänge eller känna rätt personer för att få tag på en lägenhet. Jag råkade känna en person som råkade känna rätt person, kan man sammanfatta saken med, så om en och en halv månad flyttar jag in i en underbar etta på Öster. Är tacksam över detta så gott som varje dag, känner mig otroligt lyckligt lottad. Som ett litet tack för hjälpen har jag gjort en liten hängare till "rätt person". 

Den kanske största utmaningen med den här hängaren var att hålla mig till att göra en sedvanlig hängare i allmogestil och inte börja göra en massa spexiga detaljer. Allting man gör måste ju inte vara något helt nytt, man kan upprepa gammalt utan att det är något fel med det. Det är ju gammalt och traditionellt av en anledning, att det är en elegant och funktionell stil. Jag gillar till exempel hur hjärtanen.... Hjärtana? Ja, ni förstår, jag gillar hur de dära i ändarna skapar ett hjärta både i och med järnets skänklar men också med tomrummet. Snyggt!
Tyvärr inte så snygga bilder eftersom jag inte hade med min systemkamera idag utan bara mobilkameran. 

Har också börjat småpyssla lite med en sak som Herr K länge har velat att jag ska göra, nämligen en kräkla med tentakler. Detta kan måhända låta besynnerligt men allting kommer att klarna inom sinom tid. Skickade över några bilder till Herr K idag för att han ska få möjlighet att påverka hur tentaklerna är positionerade. Ett roligt objekt att smida, jag är peppad! Men nu är det dags att koka en kopp kaffe och läsa Pratchett i sängen samt äta en halv dammsugare, godkväller!

Unless it's pouring down with rain

Smidet får stryka på foten lite nu, dels eftersom det är slut på kol och dels eftersom jag vill göra i ordning Gruvans Grönsaksplantering.
Häromdagen hade mördarsniglar gjort processen kort med ett par av mina kära squashplantor, blott över en natt transformerades de till små gröna, slemmiga slamsor. Förövarna hade somnat sött bland krukorna. Det blev deras sista måltid. Eller..... Nu är det själva måltider, till andra mördarsniglar. Blä.

Är man fattig får man fixa krukor av det man har, och är det något vi har mycket av så är det jutesäckar (vi hämtar stenkol i jutesäck). Sydde ihop dem i lagom storlek och fodrade med byggplast på insidan. Jag råkade driva upp en helvetisk mängd med tomater och har nu inte hjärta att slänga dem så det blir att försöka placera ut dem där det finns plats.

Ett avsvalningskärl för yxämnen har fått bli jordgubbsodling.

En av squash:arna som undslapp sniglarna. Späd och liten efter en kall vår:(

Fler tentakler

Okej, då har jag listat ut hur man smider en tentakel. Det är ju gott så, men sedan ligger tentakeln bara där och det är tråkigt. Så jag vill ju hitta ett användningsområde för dem. En klassiker inom smidet är som bekant den gamla hederliga kroken, så jag började där och gjorde en tentakelkrok. Det kändes lite roligare att göra en större modell med en platta istället för bara en krok att fästa direkt i väggen. Jag började med att kapa och slipa till en platta på 100x100mm. Sedan fasetterade jag kanterna och försänkte fyra borrhål, ett i vardera hörn. Sedan bestämde jag vart jag ville att tentaklerna skulle sitta, och borrade två hål på 12mm i diameter. 
Skrev även DEAD BUT DREAMING på baksidan av plattan med mina kära bokstavspunsar. En referens till Lovecraft, som med denna text refererar till en slags halv-existens som vare sig är liv eller död. Död men drömmande. Ett av mina favoritband Fields of the Nephilim använder sig också av den här referensen i en låttitel. 
Det finns någonting mycket tilltalande hos Lovecraft, en symbolvärld som är storslagen och vacker. Dessutom lämpar hans texter sig utmärkt som kulturella referenser, kanske hos en viss typ av människor (du vet den typen som klär sig i svart och gärna sitter i mörka hörn på dolska caféer...) 

Smidde ut tentaklerna från en rund 25. Byggde upp svetspärlorna och försänkte dem sedan. Ett pilligt och tidsödande jobb, man får valla in sin frustration och otålighet i en särskild liten fålla i hjärnan och sedan metodiskt bara kämpa på. I och med att tentaklen är rund så halkar den runt när man sätter dornet mot svetspärlan. Det adderas ju rätt mycket kraft på en yta stor som ett knappnålshuvud... Ett knappnålshuvud av plast, ni vet vilka jag menar. 

Ganska ofta så säger det FJUPP! Och så drösar den varma tentakeln i golvet. 

Dessa två tentakler har väl sammanlagt en 50 svetspärlor som ska försänkas individuellt, och varje försänkning kräver åtminstone två värmningar och minst sex hammarslag om man har tur och hamnar rätt från början. 

Dessutom måste man lägga tentakelns krökta del över hornet och det är ju koniskt, ja ni fattar..... En rund tentakel, en pytteliten träffyta, ett koniskt underlag, hammarn i ena handen, dornet i det andra, försöka hålla fast tentakeln med fettvalkarna på magen eller så använder man sig av det sk. "skrevgreppet". 

Sedan när tentakeln har fått alla sina sugkoppar ordentligt försänkta, är det dags att slipa ner en 12mm stor tapp som ryms i borrhålet. Även detta är pilligt, tidsödande, tråkigt och slitsamt. Man KAN ju borra ett hål på 25mm och sedan bara stoppa in tentakelns ände där och inte behöva slipa till en tapp alls, men det blir helt enkelt inte lika snyggt. Det verkar som om mitt sinne för det som är vackert är så tjurskalligt att det gärna lägger goda timmen eller timmarna på att slipa till de där jämra tapparna. Det tycker jag är rätt skönt, faktiskt! Jag gillar att jag ändå vill göra det så bra som jag mäktar med. 

Hängare i hörnen del III - och ett studiebesök

I helgen fick jag följa med Smeden på studiebesök i Dals Långed, där en av Sveriges ballaste smidesutbildningar finns. Som "av en händelse" var det samma helg som Skogsfesten ägde rum. Eftersom mitt mål för 2015 var att säga JA till livet så sa jag ju JAJJAMEN! när Smeden frågade om vi inte skulle gå på festivalen "när vi ändå var där". 
Smeden hade ju planerat detta med uppsåt, och jag var inte oerhört begeistrad av att åla runt i lera i någon skog och lyssna på hipstermusik. Men innerst inne visste jag ju att jag egentligen saknar att åla runt i lera lite... Och jag gillar ju att åka på utflykt och hänga med på nya och ibland lite läskiga grejer. 

Lokalerna på Dals Långed var verkligen sjukt imponerande, stora, moderna, väl utrustade, rena, kreativa, proffsiga. Om jag inte hade haft så mycket studieskulder..... Oh ljuva tanke.... 
Helgen avlöpte på ett tillfredsställande sätt, där fanns smeder från USA och Tyskland att samtala med på pinsamt haltande svenska "I hear you live in Arizona. Do jo lajk the däsert?"
"I understand there is moving rocks in the däsert. Do you know that?" 
"Why do you use guns so often in USA??" 
"Are you tajred of people asking silly kvestions about USA?"
Etc. 

Skammens röda hätta blandas med entusiasmens glada flåsande. 

På hemvägen stannade vi till i Fengersfors och åt en galet snaskig lunch. Där fanns också utställningar, ett bageri som vedeldad ugn och bara rent allmänt jättefina tegelbyggnader och fint fixade trädgårdar och en jättefin butik. Har ni vägarna förbi så besök et. http://www.notquite.se


För att avrunda projektet Hängare till Mamma&Hans: här kommer några bilder på de redskapshängare jag gjorde till deras kök, och så kapphängar-pinnen till farstun. 

En enkel lösning som inte är i vägen när den inte används. Ganska elegant också, om jag får säga det själv! Jag har ju som jag nämnt tidigare svårt för att stuka jämnt, oftast brukar materialet svälla över för mycket åt endera sidan. Stuka kallas den teknik man använder för att ansamla material, i det här fallet och i det flesta fall i ändarna på något. Kapphängaren var dock ganska tjock - rund 15  vill jag minnas - så jag lyckades hyfsat bra med att stuka ändarna så att de fick en fin trumpetform. 

Här är de två hängarna för köksredskap. Har för mig att dimensionen på materialet var rund 8, och den tycker jag är svår att stuka. Så jag gjorde faktiskt jiggar till dessa för att de skulle bli fina och få likadana ändar. Jag tog ett tjockt plattjärn och kapade bitar på ca 50x50mm. Sedan borrade jag hål i kvadraternas centrum och försänkte sedan rejält. Kvadraten träddes sedan på rundstavarna, värma värma och sedan banka och slå så att materialet svällde ut i jiggen. 
Så när bägge ändarna var fixade var jag tvungen att såga bort jiggen från rundstaven. Inte en perfekt lösning men ändå bättre än små stukade skeva och haltande tassar. 

Nu kvarstår faktiskt bara en enda sak - att smida S-krokar... Det passar ju inte superbra med S-krokar i rostfritt stål på en smidd hängare.
Har inte glömt detta Mamma&Hans, jag ska fixa, jag lovar! :)