Böjelser

Köpte ett symbollexikon som jag sedermera gröpte ur och fyllde med choklad. En juleskänk åt båtbyggarn. Försökte gröpa ur den försiktigt, ville kunna använda de små bilderna till olika ändamål, tex smällkarameller jag traditionsenligt skapar i grupp på DBT-enheten under våra julavslutningar.
När jag gick igenom symbollexikonets inkråm i jakt på fina bilder så hittade jag en mängd små och halvt besynnerliga ..... kopparsnitt... som säkert heter något särskilt. De måste tillhöra någon slags genre. Kanske genren "GAH-LEN". Upphovsmannen Boschius verkar ha gjort rent obskyra mängder av de små bilderna, som verkar vara rebusar, med förnumstiga budskap.
Den här texten tycks betyda något i stil med "vågorna kan tumla runt med mig men de anfräter mig icke".
Antar att det förädlats till "I bend but I do not break". Vilket är fallet med järn.

Men vad gör säckpiporna där? Och hammarna ser mest ut som en stenhuggares verktyg.
Fint ändå, Boschius. Önskar så att jag visste mer om honom och hans konst. Han finns ej att finna på nätet i någon större utsträckning. Müsterich.

Vahettere.... Volontär

Ska kulturen finansiera sig själv? Dvs ska man stå gratis och smida för turister?

Jag vet inte. Kanske inte om turisterna är gamla tröttsamma ök till gubbar som försöker berätta för mig att jag håller hammaren fel. Han försökte bryta sig in mellan städen, kolhinken och vattenhinken som står uppställda som en barriär och ta hammaren ifrån mig.
"NEJ." sa jag högt och tornade upp mig över honom.

Rör du så dör du. Tor nummer nio finns i miljontals ex världen över. De serieproduceras i Kina nu för tiden. Men just den här är min Tor nummer nio. Förrförra sommaren hade jag med mig den överallt, med mig hem och med på resor. Jag var förtvivlad och grät, i Vansbro, på Trädgårdsgatan, i Värmland och i stora delar av södra Sverige. Jag tryckte den kalla banen mot kinderna och tårarna anfrätte mitt ansikte och mina glasögon men Tor, han är härdad. Och rostfri.

Gubben stelnade till och höll käften. Hans kompis skämdes för honom.
Sålde inte en enda pinal på hela dan.

På kvällen gick vi på konsert och jag lade koncepterna åt sidan till förmån för att klättra i byggställningar med smen.

Ibland händer något annat

Ibland lyckas man inte alls med att centrera klyvningen. Ibland går det att rädda upp men är materialet för ojämnt fördelat går det åt helvitti exponentiellt. Man framhärdar ändå. Den blev väl inte helt värdelös, men tillslut högg jag av han och började om från början.

Plötsligt händer det

Lyckas klyva ämnet exakt på mitten, vilket i sin tur är en bra förutsättning för att få till en fin rund form. Med fina, regelbundna väggar. Detta i sin tur gör det enklare att platta till rundeln på toppen och få allt att bli symmetrisk. När jag var klar med denna fylldes mitt garnityr av en äckligt självgod känsla av perfektighet!

Sen fylldes jag av vanmakt och hat inför min undermåliga telefon och dess värdelösa kamera, men nåja, dessa två känslor tog ut varann så jag hamnade i neutralläge. Sen drack jag kaffe.

Blomster

En hjuleskänk till en florist. Hade haft kronbladen liggandes en längre period. Skaftet är nog en del av ett gammalt vinställ? Det hela är ihopfogat på så vis att jag filade ner skaftet till en tapp med diametern 5. Sedan borrade jag motsvarande i kronbladen. Spände fast skaftet i skruvstycket och värmde tappen med gas.
Idag var nog första gången jag använde gasen utan att vara rädd. Noterade detta vederbörligt.
Tappen är ju liten så den blir varm snabbt men kallnar också snabbt. Så man måste vara snabb, värma tappen och sen på med kronbladen, se till att alla tre ligger rätt och sedan slå ner tappen med kulhammare så den väller ut och låser de tre plåtskivorna. De måste bli orubbligt fast annars blir man extremt uppretad och missnöjd.
Men tappen svalnar som sagt fort och där står man med en låga av brinnande acetylen och syrgas i ena handen och fippla med kronblad och hammare med andra handen. Plus är stel och liksom .... spattig.... efter allt kallhamrande. Slog för hårt så skaftet böjde sig och kronbladen satt löst. Men jag lyckades få rätsida på blomstret och det passerade min interna granskningsbyrå.

Den första blomman jag gjorde hade två lager plåt och den gav jag bort till en psykolog som förlorade sin syster och samma månad fick beskedet att hennes pappa låg för döden. Hade suttit och gråtit hos henne många gånger, men när jag gav henne blomman så var det hon som grät. Jag tror hon tog med den och visade för sin pappa innan han dog.

Inget till spillo

Ja, här ser vi prov på optimal .... utnyttnjingingng... av material. Mycket trött. Men tillfreds över att inget behövde slängas på den här biten tillplattad fyrkant tio. Denna snålhet/resursoptimering har fört med sig att jag ätit en hel del dålig mat genom åren. Har ej råd att slänga mat, ej heller järn va.
På samma sätt har man ej råd att INTE köpa 6 m fyrkant tio när det råkar vara billigt pga felkapat. Egentligt vill man ha rund 10. Men nu får man det att funka med fyrkant. Har ej råd att INTE köpa 1kg ekologiskt smör för 20 spänn mä kort datum.
Egentligen ville jag ha kvällsmat, soppa kanske, knäckebröd, sallad. Men nu har universum erbjudit smör och ja, då får vi. Vet inte. Gå och lägga oss.

Joddla Öl-öppnare

Gjort på sistone.
Julmarknad. Släggat åt Smeden inför publik. Gick bra till ca 97%. Resterande 3% anmärktes njutningsfullt av en gammal ärkesmed: "den som missar får städa, hehe he".

Gillar denna smed mycket, han är sympatisk och skicklig. Han talar dessutom svenska med en mild och mjuk finländsk brytning. Blev nervös när han stod och tittade på mig när jag smidde ölöppnaren nedan. "Du, jag måste fråga. Det är ett moment av din teknik jag är nyfiken på"
Skrekk!! "Ja?" svarade jag.
"När du upprepade gånger låter ditt ämne fara i marken, vad hoppas du uppnå med det?"

Ja, ha. ha. ha.
!!!

Annars. Byggt grejer med Tusenfot samt besökt det ständigt föränderliga swecox.

Nyckelring

Årets tema: Lacken och Trådens podcast.

Slå ut att i fjäderhammaren, fyrkant 10 på högkant. Fupp fupp fupp!
Låta svalna. Sedan stansa sina ord med lagom mellanrum. Sen tävla med sig själv hur mycket man kan effektivisera
1) göra hål
2) vidga hål
3) försänka hål
4) huggmejsla 3/4 genom
Göra om.

Sedan kan man bara vicka loss bricka för bricka. På så vis slipper man stå med tång och hantera småbitar i ässjan.

Första året borrade jag bara. Andra året försänkte jag varmt och sen borra. I år borrade jag inte alls utan gjorde alla hål varmt. Mvh/en smula nöjd

Mer skål

Skål nummer två. Vad fan har jag gjort?!? Vad är det för något? En sjögurka? Shoggoth?? Penis? Fyr? Vulkan? Det där halvtrasiga tornet i sagan om ringen?

Glatt iaf att den glödgade plåten ser ut som en fullmåne. Riktigt vacker faktiskt! Till skillnad från den där rödprickiga styggelsen.

Passa ihop mer

Annan, mjukare ihoppassning. Tog även bort alla raka kanter och gjorde plattorna mindre.

Skål

Gjorde en skål. Av en bit plåt jag rotade upp ur vår metallskrotskontainer. Jag gillar att man kan göra saker som man aldrig gjort förut. Har aldrig gjort nån skål. Jesus vad jag är trött. Jag har dock gjort ljuskoppar innan och det var i princip samma sak, bara att ljuskopparna var mindre och kunde smidas kalla.
Skålen var av så tjock plåt att den måste smidas varm.
När jag tog i den med handen så handsken smälte tänkte jag "gå hem och lägg dig för guds skull" så det gjorde jag.
Smidde lite på en sjögurka i fjäderhammaren först bara. Tappade fokus och började se en smula dubbelt. Så då gick jag hem och tvagde mig. Nu har jag lite feber. Ska dyngsova i 8 h. Tack och adjö!

Det blev en skärmdump. Pga denna plattform har plötsligt utvecklat allergi mot dropbox & .jpg. och jag svimmar snart av sömn. Väl mött!

Sjögurkor om natten

Jag vaktar hund och gruva och lägenhet åt Smeden. Dvs kan vara i verkstan och smida sjögurkor tills midnatt om jag känner för det.
Skulle egentligen smida en kon. Men när man ska göra det väller kanterna ut och bildar en pussmun. Tänkte slipa bort den i etapper. Men jag och fjäderhammaren hade en magisk stund av samförstånd och så vips, sjögurka.
Eller en shoggoth.

Apdålig bildkvalle, men kolla in de snygga räfflorna/hacken/nivåskillnaderna. Uuuuamejjen!! Snyggt! Varje räffla är från fjäderhammarens städ.

Jag var tvungen att gå över alla ytor nerifrån och upp och inte stanna i mitten, då hade den jämna sviten av kanter brutits. Kunde ej heller smida ända ut för då hade jag plattat till gurkans mun. 

Lämnar Freud ivrigt löpandes med fingret längs sektionen "P" i mappindex. 

Formspråk

Tidigare i höstas hade jag förmånen att få konstruktiv kritik av två smeder som utbildat sig länge och väl. De pratade väldigt lite om det som oroade mig mest, nämligen att mitt hantverk skulle vara undermåligt. De pratade bara om hur de olika delarna på skulpturen jag gjort passade ihop, eller inte passade ihop.
Har efter det fått mer feedback på saker jag gjort och även den handlar om formspråk snarare än själva hantverket (som var bra, sas det, hurra!!).

Jag vet inte riktigt hur jag ska få mina saker att bli enhetliga. Jag vet inte riktigt vad som utgör ett harmoniskt formspråk. "Jag måste läsa någon bok om det här" sa jag. De sa att jag skulle strunta i det och kolla på saker runt omkring mig istället. Jag blev otrygg pga löser vanligtvis kunskapsluckor genom att läsa böcker.  Nåja. Jag kanske måste gå nån kurs på universitet, gestaltning eller så. Hurra!!!

Skåp

Inte nog med att man fått sig ett omklädningsskåp i gammal modell, man har fått sig ett verkstadsaktigt smeknamn också; Vikarn.
HURRA!!
Min kollega Kranen och jag diskuterar hur vi ska inreda skåpen. Fortsättning följer.

Kris

Det har gått segt på sistone. Inget flyt, ingen struktur, inga hållbara designidéer (vilket faktiskt är vad det handlar om. Vi övar oss på att ta oss själva mer på allvar i Gruvan. Om man skapar något med sin egen hjärna, skissar och sedan smider det i syfte att sälja det till någon så är det design. Inte bara att man råkade svänga ihop något).

Kändes lite som om jag hade fått en stroke och glömt bort till och med grundläggande smidesteknik. Stod i flera timmar och försökte göra ett hjärta som kunde funka men det gick inte, retirerade in i ett mörkt hörn och åt kokosbollar. Förfäran. Jag är slut som smidesperson.
Lyckades till sist komma på ett ganska snabbt och enkelt sätt att göra ljuskoppar. En liten smula självförtroende att nafsa i sig.

Hemma och tvagad lagom till tolvslaget. Hann ej ens dricka grogg. Allt för konsten.

Passa ihop, goddamnit!!

Ska göra tentakelljusstakar till ett bröllop. De ska gå att sätta ihop men även kunna stå var och en för sig.
Började med att tänka "pussel". Högg järnet varmt men gillade det inte. Dessutom passade inte formen ihop med tentaklernas organiska svajande.

Gjorde då lite böljande, som vågor. Det var ett elände det också men nu börjar jag nog närma mig.

Swecox

Dagens göromål: hämta kol på Swecox i Norrköping. Ett himmelrike på jorden om man gillar konst, maskiner, halvsuspekta industriområden och stenkol. Och som av en händelse älskar jag allt av ovanstående!

Inom några år kommer hela området att vara borta och ersatt av dyra bostadsrätter. Jag förstår varför det kommer att bli så och på ett sätt är det bra. Jag har ju själv gedigen erfarenhet av bostadsbristen. Men jag blir ledsen ändå för stället är spektakulärt och underskönt. Färgskalorna skapar undertryck i min munhåla, vill bara stoppa in allt i truten och vältra runt på det där inne, som en överkokt polkagris.

Vad skulle Freud säga om det? Jajajaja Freud, jag vet vad du skulle säga om det, jag tänker dock på det som oral synestesi.

Fyndade också en skiftnyckel på loppis, åh känsla av glädje!

Nålfil

Känner blandade känslor inför nålfilen som verktyg. När den åker fram vet man att tummar och pekfingrar kommer att börja ömma, tålamodet kommer att prövas och känslan av tekniskt nederlag infinner sig. Målet tänker jag är att bli så bra att man inte ska behöva fila något.

Men det går ju inte att helt smida ett pyttelitet ankare, där är det vinkelslip och fil som gäller. Och nu har jag tagit med mig min verkstadshobby hem.

Jag har fått ett litet städ i present! Alla smeder älskar av någon anledning små städ. Har sett flera smeder ha små städ som halsband. Det ser vasst och lite obekvämt ut. Men jag fattar grejen. Älskar mitt röda lilla städ.
Är också nöjd med hur ankaret ter sig och är mallig över att jag gjort det på frihand.

Gonatt!

Ho har flyttat

Kolla kolla, mitt skitfina kök. Har varit upptagen med att kånka grejer samt semestra en smula, nu ämnar jag dock fortsätta dokumentera livet i Gruvan här. Stay tuned! 

Extrem uppslupenhet i Karmansbo

Man måste ju ändå ifrågasätta vart någonstans man är i livet när ens föreställning om en maxad lördag inbegriper valsning av tackjärn. Var det här jag trodde att jag skulle befinna mig när jag var 33? Nästan hoppande jämfota av upphetsning över en antik maskin driven av vattenkraft...? Jo, man kunde nog ändå se det komma, så att säga. Men jag känner ändå en mild skam över att jag hänger på hembygdsgårdar istället för på krogen... Eller vart man ska hänga för att var chuul.
Finner dock ro i den inre vissheten som säger mig att vattendrivna hammare faktiskt är bland det coolaste som finns, rent objektivt, och valsverk är också coolt, och luftpumpar stora som ett mindre studentrum = extremt coolt. Jag var så djävulskt peppad hela dagen! Fan vilken tur jag har som är så intresserad av något som kan ge så mycket glädje och nyfikenhet!

Tummelplatsen för alla dessa glada känslor heter Karmansbo, en liten ort begåvad med (enligt wikipedia) världens enda nu fungerande Lancashiresmedja. Jag, Smeden och ännu en smed åkte dit för att vara med på Järnets dag, och se hur ett gäng farbröder i knästrumpor och särk valsade tackjärn.

En av farbröderna berättade att metoden som smedjan var uppförd utifrån uppfanns i Lancashire, därav namnet. Farbrorn berättade att denna metod var extremt mycket mer effektiv än den metod som tidigare användes, kallad tysksmide. En stor skillnad mellan metoderna är att i tysksmidet användes öppna härdar, vilket gör att det krävs mycket kol för att värma upp myrmalmen till de temperaturer som krävs. Härden i en lancashiresmedja går att stänga med en lucka, vilket tydligen gjorde att kolåtgången blev mycket lägre och smältan nådde rätt temperatur snabbare. Såklart. Järnet som framställdes var också av bättre kvalité, men vad som var orsaken till det kommer jag inte ihåg.

Till vänster i bilden ser ni hur hjulen som driver valsverket snurrar. De hade installerat eldrift, men jag antar att även valsverket drevs av vattenkraft förr i tiden.
När valsverket startade upp lät det som när ett flygplan lyfter, sedan började det klämta rytmiskt i allt dån, det lät ungefär som avlägsna kyrkklockor.
Valsarna är i fallande storlek, så man började längst till vänster. En person skickar in tackjärnet i valsen, sedan står två personer på andra sidan och tar emot det och lyfter upp det och låter det kana tillbaks över valsen till andra sidan. Sedan lät man tackjärnet passera vals efter vals tills det var av önskad dimension. Det syns inte så tydligt, men snubben i läderförkläde håller i en krok som är fäst i taket. Med den hjälpte han till att lyfta tackjärnet medan farbrorn i särk styrde det.

Tyvärr var den stora mumblingshammaren inte i bruk. De höll på att restaurera vattenhjulet, en farbror berättade att de hade plockat isär det och noga sorterat det så att hantverkarna kunde bygga ett nytt hjul med exakt passform. Nästa år på järnets dag skulle det vara i funktion igen. KAN KNAPPT VÄNTA. Mumblingshammaren var ett enormt monster på 7 ton. Det stod ARBOGA på den i relief, Arboga ligger kanske en timmes körning från Karmansbo. Det är lite häftigt hur järnhanteringen syns överallt i Bergslagen. Mellan Arboga och Karmansbo ligger Kohlswa, ett företag som bland annat gjort städ, underbara, fina städ av hög kvalite.

Också mäktigt att en smedja som hade som störst produktion för över hundra år sedan fortfarande går att använda! Det var underbart att kliva in i smedjan, den var enorm, stor som en lada modell jättestor, och så imponerande att både jag och Smed-Malin var överens om att man var tvungen att stänga av sin hjärna och sedan kolla på lite i taget för att inte bli helt kollrig och börja hoppa upp ner upp ner upp ner på stället.

https://www.youtube.com/watch?v=gQNQcxEhcTM
Hoppa fram till 4.20 så får ni se mumblingshammaren och valsningen.

Godnatter!

Ja, det vanliga (tentakler) samt en hälsning från mitt inre

Är fortfarande nipprig över att börja svetsa ihop K.s kräkla så idag har jag nogsamt undvikit den med blicken och gjort en ljusstake istället. Hade en bild inom mig över hur jag tänkte att själva ljushållaren skulle se ut, problemet var bara att jag nästan var helt säker på att jag hade snott idén av en annan smed. Det finns ju inte alltför många sätt att göra ljushållare, men man vill undvika att kopiera folk rakt av. Jag satt och skissade och klippte lite mallar i papper, en bra metod för att få saker liksidiga och för att få en bättre bild för hur ljushållaren kommer att se ut. 

Hjärtformen som det tillslut blev är så klassisk att det typ inte går att sno den eftersom typ alla har snott den de senaste tusen åren eller så. Kände också att den passade ihop med det andra. Gjorde också en liten kopp som eventuellt rinnande stearin kunde samlas upp i. Använde rätt tjock plåt både till ljushållaren och koppen, bottenplattan är likaså rejält tjock. Gillar när saker är rejäla, kanske för att det är lättare att göra? Jag kanske kommer att gilla att göra smäckra saker när jag blir bättre på att smida. 

Sedan var det bara att svetsa fast tentakeln och nita ihop ljushållaren. 
Jag blev väldigt nöjd med den här, så nöjd att jag var tvungen att ignorera den en halvtimme efter färdigställandet för att istället baxa runt på en odlingslåda. 
Det finns något som kallas synestesi - att se ljud som färger, att få en hörselupplevelse av färger, eller att på en konsekvent sätt se veckans dagar i olika färger. Kort sagt två sinnen som är sammanlänkade på ett neurologiskt plan. Jag vet inte om det är synestesi, men för vissa former får jag en typ av skum sensation i munhålan, som om jag krubbat i mig en perfekt formad men smaklös godisbit, som en Dr. Dryels, faktiskt. Freud hade antagligen sagt att jag lider av ett trauma i den orala fasen, men nåja, sån är jag. Dr. Dryels-sensationen infann sig i vart fall och jag insåg nöjt att hjärtana på ljushållaren funkade bra och till och med ser ut som fångstarmarna på en bläckfisk. 

Så till sist, eftersom jag med ömhet härbärgerar en pretentiös got djupt inom mig - ett par rader från låten Watchmen av Fields of the Nephilim. Ett nyp av melankoli och en tacksamhet över att jag har den här hemliga, inre referenskatalogen.  

   

Det enda dåliga med dagen var att jag mot bättre vetande aldrig orkade ta på mig en långärmad tröja. Nu är mina armar trots ihärdigt skrubbande i duschen liksom svart-röda av sot och svetsbränna, dessutom buckliga (??)  och lite rynkiga, som halsen på en sköldpadda, samt att de liksom är blåfläckiga på ett suspekt sätt?

Pest & fortsatt tentakleri

Efter att ha rumlat runt bland övergivna gruvor i Dalarna tog förkylningen om och jag blev sängliggande nästan en vecka till. Eller förkylning och förkylning, det var mer troligt någon slags pest. Det enda jag kunde göra var att ligga i sängen och äta dammsugare och halstabletter. Uuuu va tråkigt! Men nu är jag piggare igen och har fortsatt på K:s kräkla.

Struten längst ut är där träskaften sedermera ska fästas. Det krävs rätt mycket material för att få en lagom strut, så ämnet jag började med var ganska grovt, Rund 30 eller något. Smidde ner det i fjäderhammaren och rundade sedan.

Vid det här laget börjar jag bli en smula spattig - om något brinner upp eller går åt skogen är det många timmars jobb man måste ta igen. Så det blev mycket ritande och mätande och stirrande. Alltså stirrande - man tar ett litet steg bakåt och stirrar på sitt projekt med korslagda armar, minut efter minut medan hjärnan håller låda för sig själv. "Hallå, hallå, kommer det där att fungera?! Kommer den att bli för framtung? Hur ska jag komma åt att svetsa alla tentaklerna?"
Båtbyggarn verkar roas av att avbryta sådana härna stirrande sessioner genom att dyka upp ljudlöst bakom en och skrika "ÖJJ!" så man nästan dör av hjärtinfarkt, vilket skedde idag. Lika bra, en Stirrande Session blir i allmänhet okonstruktiv om den fortgår längre än ett par minuter.

Kapa materialet, sedan börja forma kräklans böj.
Insåg idag att jag hade drällt fyra hammare runt städet, en jättetung, en lite mindre tung och en ganska lätt och en kulhammare. Det var nog bara fyra - fem månader sedan jag började använda så många hammare, innan har jag alltid bara använt den ganska lätta som på bilden ligger nere till vänster. Den är min bästa, snällaste, gulligullhammare som jag alltid använder när det är något extra knivigt som måste göras. Men den är som sagt ganska lätt och min arm verkar ha blivit starkare.

Ja. Och nu är det dags att kapa tentaklerna till rätt längd och sedan slipa ner dem i ändarna inför momentet där allt ska svetsas ihop. Jag är rätt kraftigt nervös inför detta moment så här avbröt jag dagens övningar och gick ut och planterade en squash för att lunga nerverna.
UAMEJJA!!

Gruvan

Det har varit fortsatt smidesfattigt den senaste veckan, jag har nämligen drabbats av någon slags dödsförkylning och har mest legat till sängs sen i onsdags. Midsommar tillbringades nesligen också till sängs. I söndags följde jag dock med Limbo upp till Grängesberg för att hälsa på och fira en födelsedag. Bergslagen är ju nedlusat med gamla gruvor av olika slag, mellan Örebro och Grängesberg hittar man åtminstone en tre stycken i nära anslutning till väg 50. Den här gången passade vi på att svänga förbi en av de gruvor som vi inte varit och tittat på tidigare. I just den gruvan har det mig veteligen brutits mest järnmalm, men också zink och bly. Den har varit nedlagd i många år. 

"Gruvan" är ju som jag säkert sagt innan ett kärleksfullt smeknamn på smedjan. Kan gärna uttalas med brett dalmål i klagande ordalag - "nä men nu ska man iväg och slava i Gruuuuuvan". 
Men jag älskar alla Gruuuvor, älskar att byggnaderna är så stora att man nästan förväntar sig att de ska suga en till sig som en jätteplanet suger åt sig rymdskrot. Känns alltid som om gravitationen och akustiken förvrängs på sådana ställen. Ljudet av ens fotsteg absorberas av de orimligt stora byggnaderna och de jättelika, tomma grusplanerna. 
... Ljudet av ilsket skällande vakthundar störde mig dock i mina existentiella och romantiska flummerier om folkhemmet och apokalypsen. Men vi hade faktiskt, lite oväntat och oväntat vänligt, fått tillstånd att gå inom det stängslade området. 

Urban Exploration blev ju hippt på början av 2000-talet, och sedan dess har det blivit svårare att få tillgång till sådana ställen som det här. Innan UE-trenden blev folk oftast mest smickrade om man frågade om man fick kolla runt och kanske ta lite bilder. På sin höjd tyckte de att man var en smula suspekt. Nu är de mer aviga efter att de upprepade gånger fått sopa upp kvarlevorna efter någon creddig hipster som ska hänga ut genom fönsterrutorna på översta våningen i en fallfärdig gruvort i jakt på det perfekta fotot. *

Jag undrar om den här fascinationen för övergivna platser, apokalyps och allmänt elände är signifikant för oss som växt upp på 80-talet? Eller är vi gruvälskande dysterkvistar jämnt spridda över generationerna? Rent allmänt tror jag dock att 80-talisterna kan vara lätt skadade av att växa upp med den växande insikten om att någonting jävligt dåligt var på gång - och att det var mänskligheten som låg bakom eländet.

Jaja - om vi ska sluta på en mer gladlynt not - här är min första lilla chilifrukt!

* Eh ja, ungefär som jag själv då.