Ja, det vanliga (tentakler) samt en hälsning från mitt inre

Är fortfarande nipprig över att börja svetsa ihop K.s kräkla så idag har jag nogsamt undvikit den med blicken och gjort en ljusstake istället. Hade en bild inom mig över hur jag tänkte att själva ljushållaren skulle se ut, problemet var bara att jag nästan var helt säker på att jag hade snott idén av en annan smed. Det finns ju inte alltför många sätt att göra ljushållare, men man vill undvika att kopiera folk rakt av. Jag satt och skissade och klippte lite mallar i papper, en bra metod för att få saker liksidiga och för att få en bättre bild för hur ljushållaren kommer att se ut. 

Hjärtformen som det tillslut blev är så klassisk att det typ inte går att sno den eftersom typ alla har snott den de senaste tusen åren eller så. Kände också att den passade ihop med det andra. Gjorde också en liten kopp som eventuellt rinnande stearin kunde samlas upp i. Använde rätt tjock plåt både till ljushållaren och koppen, bottenplattan är likaså rejält tjock. Gillar när saker är rejäla, kanske för att det är lättare att göra? Jag kanske kommer att gilla att göra smäckra saker när jag blir bättre på att smida. 

Sedan var det bara att svetsa fast tentakeln och nita ihop ljushållaren. 
Jag blev väldigt nöjd med den här, så nöjd att jag var tvungen att ignorera den en halvtimme efter färdigställandet för att istället baxa runt på en odlingslåda. 
Det finns något som kallas synestesi - att se ljud som färger, att få en hörselupplevelse av färger, eller att på en konsekvent sätt se veckans dagar i olika färger. Kort sagt två sinnen som är sammanlänkade på ett neurologiskt plan. Jag vet inte om det är synestesi, men för vissa former får jag en typ av skum sensation i munhålan, som om jag krubbat i mig en perfekt formad men smaklös godisbit, som en Dr. Dryels, faktiskt. Freud hade antagligen sagt att jag lider av ett trauma i den orala fasen, men nåja, sån är jag. Dr. Dryels-sensationen infann sig i vart fall och jag insåg nöjt att hjärtana på ljushållaren funkade bra och till och med ser ut som fångstarmarna på en bläckfisk. 

Så till sist, eftersom jag med ömhet härbärgerar en pretentiös got djupt inom mig - ett par rader från låten Watchmen av Fields of the Nephilim. Ett nyp av melankoli och en tacksamhet över att jag har den här hemliga, inre referenskatalogen.  

   

Det enda dåliga med dagen var att jag mot bättre vetande aldrig orkade ta på mig en långärmad tröja. Nu är mina armar trots ihärdigt skrubbande i duschen liksom svart-röda av sot och svetsbränna, dessutom buckliga (??)  och lite rynkiga, som halsen på en sköldpadda, samt att de liksom är blåfläckiga på ett suspekt sätt?