gå till mitt happy place

Jaha, nu dras det iväg till Trollhättan för att umgås med 2 miljoner människor, smida medan folk tittar på mig och ställa ut Maneto. Jag är tjock och rädd som vanligt! Men jag har fått rådet att "göra saft av citroner" och det verkar helt rimligt. 

Blötdjur

Efter en veckas saltbehandling har ortoceratiten antagit en ganska grann röd ton. 

Har strukit den med ovatrol, och vid en första anblick ser det ju utmärkt ut! En lagom röd skiftande ton. Jag hoppas inte att den mörknar allt för mycket när den torkar.

Underredet till en manet, en massa ståltrådar som jag svetsat ihop längst upp. 

Glödgar den efter att jag svetsat fast tentakelknippet. Det gör jag genom att borra ett hål i manetens topp och sedan svetsar jag fast knippet, och slipar ner svetsfogen. Sedan glödga för att få homogen yta och för att det ska bli lättare att borra igenom sedan. Kyler man i vatten så blir materialet lite ythärdat, har jag fått lära mig.

Just den maneten råkade jag bryta av borren i,  SKREKK. Det är hopplöst att borra med       2mm-borr, jag åkte och köpte en 2.5 vilket gick bättre när jag borrade Maneto 2. Maneto 1 fick jag borra lite på sniskan så den också hänger på sniskan. Detta stör mig något oerhört, jag får försöka borra om den vid tillfälle.                                                                                  

Här är Maneto 2, som jag blev riktigt nöjd med. Den har alltså ett litet hål borrat i toppen, så den kan hängas upp. Planen är att göra en mobil med fem maneter till en utställning nästa helg. 

Bygga paket, skicka paket från suspekta industriområden, smida manet

Gårdagen var oerhört händelserik, bland det mer omvälvande som hände var att jag för andra eller tredje gången i mitt liv fick visa leg på systembolaget. (jag fyller 35 i höst). 
Jag antar att det berodde på att jag hade arbetskläder på mig, vavavavava? Åkte hem och betraktade mig själv sorgesamt i spegeln. Drog slutsatsen att jag måste börja spara ihop till en halsplastik. Tog sedan en GT och åt rödbetor med chevre, honung och valnötter för att fira att jag skickat iväg grillstativet, och för att jag skickat iväg mina krokar och nyckelringar till Verkstadssnubben. Nu kommer jag att kunna köpa mig ett par nya kängor samt gå till någon och få hjälp med min högerarm som har börjat domna bort oroväckande ofta på senaste. Och kan gå och klippa mig!!! Glädje! 
Det inger mig en viss ångest att ta betalt för saker jag gör. Men när jag får pengar då och då så fylls jag av en berusande glad känsla, jag vill fnittra och bita på naglarna!! Pengar pengar pengar pengar!!! Jag vill kasta dem upp i luften, tumla i dem som en delfin!! 

Den sista roligheten grillstativet bjöd på var själva emballageringen, som lyckligtvis sammanträffade med att Båtis var borta så jag kunde låna skruvdragare och cirkelsåg och sådant och breda ut mig på golvet i båtbyggeriet. 

Fixade i sista stund till en krok också, som förhoppningsvis passar till stativet. Hade vid det laget redan skruvat fast stativet i sin låda så det gick inte att kontrollera. Kroken gjorde jag av en gammal rostig plåt som blivit över efter att jag sågat ut cirklar till maneter och skålar, samt en spik av något slag.... Såg ut som en klenare variant av en järnvägssyll. 

Måste säga att det var en mycket dynamisk förpackning, bara att skruva fast kroken i en skiljevägg så var det klart. 

Lutad mot rullbocken. Cirkeln är sluten, ja faktiskt svetsad. Tack Niklas och Malin! 

Limpan åker hem, jag grinar i olika intervall samt gör klart krokar med extra allt

En lärdom av att ha haft Limpan hemma hos mig är att jag är för blödig för att ha en hund. Han la sig nedanför min säng och skulle sova där istället för i sin korg va (grinar) så då fick han självklart sova i min säng. Det var ju trots allt sista natten. Han la sig mitt på täcket vilket resulterade i att jag fick sova hela natten med bara halva kroppen täckt. (grinar.) Sedan spenderade jag hela morgonen med att gulla ihjäl honom, borsta hans päls och leka med det kvaddade näbbdjuret. Sen åkte vi och köpte en ny leksak och hundgodis (grinar). 
Dagen gick och när tiden närmade sig tills dess då hans matte skulle hämta honom så gick vi ut på promenad (grina) och lekte med den nya leksaken (grina) och sedan när vi kom tillbaks så stod hans matte där (grinar) och jag sa hej och sen började jag grina (grinar).
"Jag är ledsen!" sa jag som en femåring. Och grinade. Det var en smula genant. Men vad fan ska jag göra, jag är sådan härn. Sen grät jag mer och sedan sansade jag mig och sopade lite och sedan spelade smeden the garden med Neubauten och då började jag grina igen. 
Det är tomt utan Limpan här hemma, jag saknar honom. Trots att han var helt värdelös som laptopunderlägg. Det var lärorikt och jättebra att ha Limpan hos mig men det lutar lite åt att jag önskar att han aldrig kommit i min väg, på samma sätt som jag önskar att jag aldrig lyssnat på radionovellen Mary av Aris Fioretos eller sett filmen Donnie Darko. 
Jag stack in fingrarna i Limpans bilåkar-bur och klappade honom lite på örat, han slickade mig på handen och sedan åkte han. Fy fan. (grinar)
Fast det är inte riktigt samma sak med Limpan eftersom jag kanske kan få vara hundvakt åt honom ibland, nån helg sådär. Så jag ångrar inte alls att jag råkade på honom, jag är bara så ledsen och när jag är ledsen då är jag Ledsen. Som Limbo en gång sa: om hans känsla är som en femkrona så är min känsla som en badboll. Så nu har jag en badboll av sorg i bröstet. 

Emellan episoderna av gråtande färdigställde jag krokarna till Verkstadssnubben. Ett par kom in i smedjan och tyckte att den kallnitade modellen var jättefin, jätte jätte jättefin sa hon till och med. Hon frågade vad de kostade. "120 kronor styck" sa jag. Smeden sa då att de borde passa på att beställa ett gäng innan hon skällde ut mig för att jag sätter för låga priser. 
Jag fick väldigt mycket beröm för dem hur som hur. Det var ett glatt inslag i den annars så sorgesamma dagen. 

Jag tog helt ensam det konstnärliga beslutet att den ena varianten passade bäst att vara på högkant, och den andra passade bäst att vara på det andra hållet. 

I och med att jag och Verkstadssnubben är bekanta så gjorde jag även tre nyckelringar åt honom. Jag kan inte lägga mig för billigt även om jag gör jobb åt folk jag känner, material och kol kostar helt enkelt för mycket och jag vill kunna kompensera Smeden för det. Men jag kan göra lite extra grejer och skicka med, det är alltid kul.
Verkstadssnubben kör någon slags minilastbil eller vad man ska säga att det är, en moped fast liksom inbyggd? Hur som helst så kallar han dem för "UFO":n så då gjorde jag ett par UFO-nyckelringar åt honom.
Jag fick inte till ytfinishen såsom jag ville, så tillslut så flejmade jag dem med gassvetsen. Titta på anlöpningsfärgerna på den nedersta kopparbrickan, så himla fina! Synd att de inte står sig. 

Linoljebränning, krokar samt en hårig hjärtesorg

Grillstativet är nu klart, idag gjorde jag en sista check på att allt passade ihop och fick rikta rundstaven en sista gång. Har linoljebränt alla delarna i omgångar de senaste dagarna, flera gånger om, för att de ska få ett bra rostskydd. Tror jag har linoljebränt själva rundeln säkert tio femton gånger, vet inte hur länge det är meningsfullt att hålla på men nu är det wedi gjort hur som hur.

 Sedan saltade jag in min ortoceratit för att den ska utveckla rost. Sedan ska jag putsa den och lägga på någon slags olja som smeden föreslog, ovatrololja eller något liknande.
Det var Fraggmannen som tipsade om saltet, han är svag för oxideh sedan gammalt.

Gjorde klart fästplattorna till Verkstadssnubbens hängare också, och vickade av dem från varandra.

Och gjorde själva krokdelen till två av hängarna. 

 Sedan städade vi i smedjan samt möblerade om. Plötsligt var klockan 19 och det var dags att åka hem. I morgon kommer Limpans matte och hämtar hem honom igen. Limpan skällde på kunderna och trivdes inte riktigt i smedjan och kom inte till ro.
Men när vi har varit hemma hos mig har det funkat jättebra. Han är en glad och snäll hund och tillitsfull på ett sätt som får mig att vilja kasta mig ut från fönstret eftersom jag skäms. Jag har gjort så gott jag bara kunnat men det funkade inte, det är sånt som händer och tja... Inte så mycket att göra åt.
Men det är svårt att inte börja böla när Limpan kommer och duttar på en med sitt näbbdjur och vill leka. Han är gullig med en glad liten mun och fladdriga öron, vill sitta i knät och skydda mig från skäggiga män med glasögon, svårt att förhärda sig gentemot sådant.
Har varit en hel del tårar som vällt upp i ögonen under dagen, sån skit. Men Limpans matte är en väldigt bra och reko person, jag tror att hon kommer att se till att Limpan får det bra på annat håll.

Kontrollförlust, ångest, krokar till en annan Gruva

Smeden ringde men när jag svarade hörde jag inget. HALLÅ, HALLÅ skrek jag och insåg sedan att jag hade hörlurarna inkopplade men de låg runt halsen på mig för jag höll på att svetsa och hur man än trökar och knölar så får lurar inte plats under svetshjälmen. "Jag hör att du fortfarande har ässjan igång" sa Smeden. 
"Ja, det är lite som ofrivillig sädesavgång" sa jag. När Smeden inte omedelbart tog emot den oklanderliga logiken i denna association så förklarade jag att jag precis hade tittat på klockan och insett att den snart var sju på kvällen. Jag trodde att den var fyra på eftermiddagen, ungefär. Fylldes av en mild skam och undrade vad fan som hade hänt. Vad det nu än var som hade hänt så låg det utom min kontroll, som en autobiologisk exkretion om natten. 

Förmiddagen spenderades med att arbeta sig förbi den kroppsliga chocken av att vara vaken till 03 och sedan gå upp 07:30 och sedan genomlida en KRAFTFULL ångest på grund av att inte veta om stagen jag gjorde passade, om det såg bra ut, om borrhålen var stora nog, om jag hade lackat stagen ordentligt, om fästena var raka nog, om svetsfogen syntes för mycket, etc. 
Men timmarna gick och långsamt rann ångesten av mig i samma takt som kaffet rann ner i huvudet på mig. Jag påbörjade ett lättjefullt jobb åt en verkstadssnubbe som ville ha några krokar till sin verkstad. Jag hade sparat lite på det här jobbet för att kunna ägna mig åt det i lugn och ro som återhämtning och rekreation efter all stress och ångest. Jag visste att jag behärskade alla momenten och verkstadssnubben hade den goda smaken att välja den dyrare varianten av de kostnadsförslag jag hade gjort åt honom, det vill säga: jag kunde lägga ner tid och omsorg i hantverket. 

Till exempel roade jag mig med att klyva materialet varmt istället för att kapa det med vinkelslip. Jag gillar att klyva varmt, det ger mig en mysig känsla i tänderna. Hvarfor? Vet ej. Det ser bara så tjusigt ut och det är roligt hur materialet ger med sig. Kan inte jämföra det med någonting annat, det fyller mig bara med en genuin tillfredsställelse. 
Har börjat använda handslägga när jag klyver, tyngre men går fortare.  
Fasade kanterna onödigt noggrant, fodifafafa, fo fi fa-fa-fa-fa, sjunga för sig själv. 
Det ser nästan ut som choklad med de där rutorna. 

Sedan försänkte jag även skruvhålen varmt, även detta något som fyller mig med tillfredsställelse även om vänsterhanden hart när brinner upp om man inte passar sig.  

........ Vad fan..... SKREKK!!! Ville han ha fyra skruvhål??!!?

Nåja, ville han inte ha det så gör jag nya, så kan han få bitarna ovan som en bonus. Kan funka som en lättsam variant av det där sällskapsspelet..... Med brickor som man kunde bygga banor med och sedan riva. Kommer ej ihåg. Är sjukt trött. Fortsättning följer. Kom inte så mycket längre med krokarna idag pga. behövde också göra en skål, lång historia. Fortsättning följer där med. 

Men jag älskar hur som helst att göra saker i långa räckor, samma princip som med nyckelringarna. Man slipper fippla med småbitar i ässjan, lätt att hantera, man spar på kapskivor, det känns effektivt att i slutskedet bara vicka isär bitarna och så vips så står man med ett gäng näst intill färdiga grejer i handen.  


Annars så ligger ortoceratiten ute för att bli lite rostig, ska putsa den försiktigt sen och vill att den ska få en rödaktig ton. Fast den kanske behöver få lite syra hälld på sig eller så. Ska fråga Smeden hur man får saker att rosta snabbt. 

   

Panik-k-k-k-k

"Kan hantverkarna komma i morgon vid 08-snåret?"
"Inga problem"

För en timme sedan, alltså 23:00, tänkte jag med hjärtat i halsgropen att nu KAN det bli så att jag kan gå hem om en timme. Det KAN vara så. Eller så är det här början till något fasansfullt.

Svetsen får problem med trådmatningen. Jag glömde att borra hålen innan jag svetsade ihop pinnarna.
De måste bli 141 cm.
Måste måste måste.
Två av väggfästena är sneda.
Jag får panik.
Klockan är midnatt och jag känner mig som världens mest utlämnade person.
Men vet att jag kan klara det här om jag håller huvudet kallt. Men sömnbristen gör sig påmind nu tjolahopp tjolahej och det är då man gör dumma misstag tex glömma att borra hål.
Fan!

Det är då man är sjukt glad över att ha en hårig limpa som lägger sig bredvid en i soffan. Du ska få sova i sängen i natt, Limpan.

sjöfrukt

Vaktar två hundar samt tar hand om Gruvan. Jag är hyfsat utmattad om jag ska vara ärlig, men har ändå lyckats klämma ur mig lite sjöfrukt. 

Handtag

Gjorde en skiss på hur jag tänkte mig handtagen. När jag väl kom till det momentet i själva produktionen så insåg jag att min ursprungliga idé innehöll vassa spetsar och elände. Handtag ska vara sköna att hålla i och inte haka i förbiflaxande tröjärmar eller annat. Så det fick bli en mjuk och trind form som jag alltid tänker på som ett livmoderhandtag. Ser ut som en livmoder helt enkelt.
(Jo, det gör det, faktiskt, göggla om du ej tror mig. Mvh/orimligt intresserad av anatomi)

I vanlig ordning är det relativt lätt att göra handtag nummer ett. Är man smart och kommer ihåg så mäter man innan man börjar räcka så man kan ta lika mycket på handtag nummer två. Viktigast är att mäta det räckta materialet innan man börjar forma handtaget, så att man får två lika stora handtag. 

Glad pga. har gjort två rimligt likadana handtag och får därför gå ut och gräva på skrotgården en stund och njuta av att ha samma hårfärg som en ladugård  

Att göra försänkningar är roligt, det är lätt. MAHAHAHA!! Det är lätt för att jag är bra på det! Undrar om det innebär att det någon gång i framtiden kommer att bli roligt att göra många likadana flacka kurvor? 

Att försänka är roligt för att det är ett dynamiskt sätt att påverka en form, handtaget öppnade sig eller slöt sig än hårdare beroende på vart jag placerade försänkningen.
Med hjälp av försänkningarna kunde jag rätta till de sista små skillnaderna mellan handtagen. 

Det hade varit lättare att nita fast brickorna innan jag svetsade ihop det hela, men jag var tvungen att linoljebränna innan eftersom mässingen och kopparen missfärgas annars. Jag har provat att tejpa över brickorna vid sådana tillfällen men sot och olja finner sin väg in genom det mesta. Det var en smula enerverande att balansera mitt dyrbart riktade projekt med en hand över skruvstycket där jag spänt fast samma dorn som jag försänkte med. Jag kunde inte kallnita över städet eftersom nitens skalle inte skulle ligga dikt an. 
Sedan banka ut niten med min kulhammare från flatland forge i Texas som har en smal kula. Eller vad den heter? Pen-kula? Uamej... 

De två större brickorna har suttit på en gammal hjälmarsnipa som Båtis renoverar nu. Det är kopparbrickor, men de har jättefina färgskiftningar som våra kopparplåtar inte har. Jag vet inte om det är anlöpningsfärger som uppstår i samband med att Båtis kapar bort dem med vinkelslip eller om det är nån legering. Men fina hur som. 
De två små brickorna är mässing som jag filat till från en stor plåt. 
Låg och ålade runt på golvet och fotade när Hunn kom och la tassen på handtaget. Det var mysigt. 

Rätsida

BACKAR LÅNGSAMT UT UR RUMMET. Det ska få svalna utan ens en störande vindpust. Nu är allt i linje efter sammanlagt 4 års riktande. Smeden nickade mot det och sa "det där blir bra!". 
Jag blev så jävla glad!

Nu ska jag linoljebränna och sist av allt, nita på kopparbrickor. 
I morgon ska jag vara ledig. Kanske. 

Mysigt i svetshjälmen

Nya böjelser, samma gamla röv

I går när jag skulle sova ålade jag runt som en pistong i sängen pga stark längtan efter att få smida en manet. Men när jag väl kom till Gruvan i förmiddags så var det riktigt roligt att få sätta igång med grillstativet, tänkte inte på maneter på hela dagen faktiskt. Detta trots att dagen i stort sett bara gick ut på att traggla med det svåraste jag vet, att få symmetri och harmoni i flacka kurvor. 

Fast det är inte riktigt sant, det svåraste jag vet är att få symmetri och harmoni i en flack kurva och sedan göra en till likadan jämra kurva. Man måste flytta runt med blicken och koncentrera sig på hur kurvan i sig ter sig, dels hur den passar ihop med de andra delarna. Och så hur kurvorna ser ut i förhållande med varandra, vart de är likadana och vart de skiljer sig åt och vart man måste räta eller böja. Ibland kan jag hålla på en halvtimme med ett område på några centimeter, sedan lyfter man upp hela biten och tittar på helheten och ser att den inte funkar. Eller så lägger man ut den i position och inser att en liten skevhet längst upp skapar en jättestor differens längst ner. 

Men till slut så tittade jag på helheten och kände att jag var tillfreds. Några små hammarslag här och där bara. Sedan måste jag rika den på andra ledden också etcetera etcetera. 
Som pausmusik bjuder jag på en bild av min röv, nåja, min sidoröv. Mina sidorövar är nästan alltid skäckiga som små ponnyer på grund av ständiga krockar med hornet på mitt städ. Det är ganska trångt runt härden och det är bråttom när ämnet är varmt, man travar runt och så får man sidoröven spetsad. 
Just nu har jag även ganska rejäla blåmärken på knäskålar och vader eftersom jag använde grillstativets rundel som rockring. En ganska dålig idé som jag ändå vägrade att överge utan ett rejält empiriskt underlag. Men inte ens mina laggårdshöfters våldsamma svängningar rådde på just den rockringen. 

Nästa mentala stadie

Efter den inledande fasen av skräck, panik, tvivel och ruelse kommer någon slags raksträcka där man mest jobbar på. Sedan inser man plötsligt att man har kontroll över alla kvarstående moment, att alla delarna finns där, några fortfarande in potentia men inom räckhåll.
En mycket bahaglig och produktiv fas där man kan samla kraft innan det är dags för ett återbesök i fas 1 igen. Andra besöket i skräckpanikruelsens dal brukar dock vara snabbare avklarat.