Den här solen har fläckar. Det ska gudarna veta. Hårväxten är skral, blicken är grumlad, hållningen är dålig och ho e vaken på natten snarare än på morgonen. (Alla vet att allt RIKTIGT arbete utförs tidigt på morgonen. Om man utför samma arbete på kvällen så är det helt enkelt inte lika mycket värt. Ju senare man jobbar, desto mer omoraliskt är förmodligen det man gör också).
Ja, och lynnig är hon också. Snar till vrede. Och som tidigare konstaterat, dålig på att skissa.
När vreden kommer och tillåts rya fritt så blir det nästan alltid dåligt. Även när en gammal full finsk gobbröv försöker brotta hammaren från mig i mål och mening att "lära mig hur man ska göra" eller när en annan gammal gobbe frågar mig om jag är lesbisk eftersom jag jobbar i en verkstad, eller när en gobbe menar att mitt smide säkert är mer "böljande och kvinnligt" än "riktigt" smide, eller när en gobbe säger att han tycker att det är bra att jag smider så små saker eftersom jag är kvinna, eller när en gobbe säger att han fattar att jag använder en sån liten hammare eftersom jag är en kvinna, eller när en gobbe ryser till av obehag säger att han blir rädd för mig eftersom jag är så manshaftig, ja även om detta händer och den snara vreden är motiverad och förmodligen de flesta kan förstå att det slinker ur ett "håll käften, gobbjävel" så blir det dåligt.
Det blir dålig stämning, gobben blir JÄVlitt kränkt och jag blir ÄNNU argare och blir så fylld av adrenalin att det börjar smaka bly i truten på mig. Så går gobben därifrån och pratar med sina vänner om den bitchiga kärringen i verkstaden och jag blir kvar i verkstaden, ledsen och less.
JAG. ÄR. OERHÖRT. TRÖTT. PÅ DETTA. ATT BLI. KALLAD GREJER ETC. PGA MITT KÖN. För att inte tala om hur sjukligt ledsamt det är att bli kallad "hora" och "fitta".
Så när jag efter några dagars isolering på grund av pest samt en smärtsam nackspärr stötte på ett fyrverkeri av hora, fitta och luder på sociala medier, sprunget ur min egen innersta krets, DÅ BLEV JAG ARG! JAG BLEV SÅ JÄVLA ARG! JAG BLEV ARG! JÄTTE JÄTTE ARG! OCH LEDSEN, MEST AV ALLT BLEV JAG LEDSEN, OERHÖRT JÄMRA LEDSEN. 
Och sedan fick ilskan rya fritt och det blev det dåligt. Allt blir dåligt och inget blir bättre av ilska, jag blir mer ledsen och mer arg och andra blir arga på mig och sedan kommer nästa släktkalas. Jag känner mig redan utanför som det är. Idag när jag satt och pratade med smeden insåg jag också varför det har varit så förtvivlat viktigt för mig att få ha med mig en pojkvän på släktkalasen, för då vet jag att det i varje fall finns en person där som gillar mig. Sen kom sorgen, såsom den gör vid sådana tillfällen. Den startar i vid bröstet och sprider sig som en bläckfläck genom hela kroppen. Jaha, det är såhär jag känner i nålkorset av mitt medvetande. Inte konstigt att jag tycker att det är jobbigt med släktkalas. Är det jag känner sant i verkligheten? Jag fattar ju att det är både och. Jag är både omtyckt och utanför. Säkert en relativt vanlig känsla hos typ... många. Men det gör inte känslan mindre sann, att den över huvud taget finns där så oförblommerat gör sorgen motiverad.
Idag fick jag en köpp kaffi och en semla av Smeden på ett fik i Hallsberg. "Vad sitter du och ler åt?" frågade Smeden.
Därför att:
1. Har fått semla
2. Har fått kaffe
3. Får åka bil och kolla på grejer
Och det mer existentiella:
4. Jag känner mig omtyckt här
5. Trots att jag är mig själv
Vet inte om jag börjar bli gammal och blödig? Men att få åka bil och stirra på grejer, få fika och bli omtyckt, det tycker jag är en rar ökenblomster i livets kolgruva. "Tacksam 2016" helt enkelt.
Jag står och väljer mellan det och "Svets Supa & Samlag 2016" som motto för detta år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar