Döende pga pest. Åhle klar

Följande har hänt. Åhle är klar. Putsad och linoljebränd i flera omgångar. Fästet svetsat efter viss möda (innan jag tänkte lite och hänföll åt en gammal passion - tejp).
På onsdagen hade jag stämt möte med smeden i Wadköping klockan 11. Vaknade och kände mig risig men masade mig iväg och fick nyckel och kontaktuppgifter publicerade på wadköpings hemsida. Detta gjorde mig styv i korken. Detta gjorde så att jag skämdes. Det är ju inte så att jag får pengar för det. Men ändå, där står jag, officiellt listad som smed strax under Smeden själv.

Sen gick jag hem och blev dyngsjuk. 

Det är först nu två dagar senare som jag något har rest mig upp från de döda. Fortfarande sjuk och febrig men frisk nog att maniskt hasa runt i en håglös rumba till tonerna av "Buffalo Stance". Får jag inte komma ut i samhället snart förlorar jag förståndet. 

Besväras också av episodisk upproriskhet. Detta är en bekant känsla. Kreverar inombords och vill tatuera in okvädesord över hela kroppen, publicera en massa dynga på sociala medier, klä mig besynnerligt, sluta tvätta mig, skaffa en get, hytta med näven och bjussa mig själv på att vara outhärdligt pretentiös.

Kruxet är ju givetvis att jag, samtidigt som jag utövar alla ovanstående praktiker, också lämpligen ska hållas som en cool typ, avslappnad och intagande. Tänk Zaphod Beeblebrox; "en riktigt häftig snubbe". 

Säkerligen ett klassiskt mänskligt dilemma. Man vill vara jävlitt speciell samtidigt som man vill vara accepterad och älskad av alla. Har funderat mycket på detta. Har normaliserat mig själv stegvis under ett antal år. Är tex. ej sjuk i huvudet längre. Heter inte konstiga saker på sociala medier. Har ej dreads, äter kött när det kommer i min väg, och klär mig, om inte håglöst så i vart fall halvdant propert. Är mer socialt anpassad och behöver ej med kraft och skenbar kompetens övertyga människor om att jag är pålitlig längre. Detta spar energi men jag har hela tiden något inom mig som skriker och härjar. Jag skulle gärna vilja veta vad detta beror på. Jag tror nämligen inte att jag bara hyser en rent allmän önskan om att vara speciell. Jag önskar mera att jag skulle slippa att lägga band på mig såsom jag upplever att jag gör nu. Samtidigt som jag självklart är rädd för att hamna alltför utanför. 

En arbetshypotes är väl att det är någon slags institutionaliserad kreativitet som kräver att få omsättas. Den mest energieffektiva lösningen är väl att finna någon slags balans, samt hitta andra personer som är mottagliga för ens interna CP. En svårare men mer tillfredsställande väg torde vara att bli odiskutabelt briljant. Vilket nog inte är ett alternativ. Men man kan ju arbeta efter den modellen och försöka landa i någon slags mellanfåra. Det är ju ett socialpsykologiskt faktum att ju högre status man har, desto fler utsvävningar kan man tillåtas ta utan att bli social paria. 

"Halvknäpp men begåvad" tror jag kan vara en rimlig nivå för mig. Dags för alvedon. Tjolahopp