Ålen!!!!!!++

Det är en särskild psykologi vid vissa moment, till exempel när jag gör svetspunkter på tentakler. Jag vet att jag kan göra det snabbt, snajdigt och snyggt, men jag vet samtidigt att jag kan göra ett misstag när som helst. Jag måste koncentrera mig intensivt samtidigt som jag gör det på rutin liksom, och räknar i huvudet på hur mycket jobbtid jag skulle sabba vid en eventuell snedsvetsning.

Ju längre man jobbat med en sak, ju mer ångest får man när man ska göra svåra moment. Man har investerat så mycket tid och arbete att man måste få ihop det. Alternativet är för otänkbart. Det går inte att ha lagt ner fyra fem dagars ångest, hamrande, svett och stenkol utan resultat. Så kämpar man och kämpar men det växer inom en: "det här går inte".

Ålen var dessutom väldigt fin. Jag var stolt över hur jag gjort huvudet och kroppens yta, och nackens fina krökning. 
Men det blev plågsamt uppenbart att den var för stor. Och fenorna för tunna. Men framför allt för stor, och för tung, för svår att balansera. 

Sååååååhhhhhhhhh fragggggg jävul!!!!!! Röv. Sorg!!! Självförakt, förtvivlan!!!! All denna kol till frakking ingen nytta!!!! Hur ska jag nånsin kunna ha en affärsverksamhet???!!!

RUELSE.

Sen började jag om och fick tillverka ett nytt sänke. Vi hade ingen fyrkant 15 så ja då fick jag smida ut en rund 20 till nån slags fyrkant 17 till sänket som jag nu gjort ø14 istället för ø18. Röv.

Sen upptäckter man att det går mycket snabbare den här gången och blir bättre. Så är man gla igen men jävlitt rädd pga läskit med sänksmide i fjäder hammaren.

Och nej, lyckades inte vänsterställa första stycket, pust suck frag!