Extrem uppslupenhet i Karmansbo

Man måste ju ändå ifrågasätta vart någonstans man är i livet när ens föreställning om en maxad lördag inbegriper valsning av tackjärn. Var det här jag trodde att jag skulle befinna mig när jag var 33? Nästan hoppande jämfota av upphetsning över en antik maskin driven av vattenkraft...? Jo, man kunde nog ändå se det komma, så att säga. Men jag känner ändå en mild skam över att jag hänger på hembygdsgårdar istället för på krogen... Eller vart man ska hänga för att var chuul.
Finner dock ro i den inre vissheten som säger mig att vattendrivna hammare faktiskt är bland det coolaste som finns, rent objektivt, och valsverk är också coolt, och luftpumpar stora som ett mindre studentrum = extremt coolt. Jag var så djävulskt peppad hela dagen! Fan vilken tur jag har som är så intresserad av något som kan ge så mycket glädje och nyfikenhet!

Tummelplatsen för alla dessa glada känslor heter Karmansbo, en liten ort begåvad med (enligt wikipedia) världens enda nu fungerande Lancashiresmedja. Jag, Smeden och ännu en smed åkte dit för att vara med på Järnets dag, och se hur ett gäng farbröder i knästrumpor och särk valsade tackjärn.

En av farbröderna berättade att metoden som smedjan var uppförd utifrån uppfanns i Lancashire, därav namnet. Farbrorn berättade att denna metod var extremt mycket mer effektiv än den metod som tidigare användes, kallad tysksmide. En stor skillnad mellan metoderna är att i tysksmidet användes öppna härdar, vilket gör att det krävs mycket kol för att värma upp myrmalmen till de temperaturer som krävs. Härden i en lancashiresmedja går att stänga med en lucka, vilket tydligen gjorde att kolåtgången blev mycket lägre och smältan nådde rätt temperatur snabbare. Såklart. Järnet som framställdes var också av bättre kvalité, men vad som var orsaken till det kommer jag inte ihåg.

Till vänster i bilden ser ni hur hjulen som driver valsverket snurrar. De hade installerat eldrift, men jag antar att även valsverket drevs av vattenkraft förr i tiden.
När valsverket startade upp lät det som när ett flygplan lyfter, sedan började det klämta rytmiskt i allt dån, det lät ungefär som avlägsna kyrkklockor.
Valsarna är i fallande storlek, så man började längst till vänster. En person skickar in tackjärnet i valsen, sedan står två personer på andra sidan och tar emot det och lyfter upp det och låter det kana tillbaks över valsen till andra sidan. Sedan lät man tackjärnet passera vals efter vals tills det var av önskad dimension. Det syns inte så tydligt, men snubben i läderförkläde håller i en krok som är fäst i taket. Med den hjälpte han till att lyfta tackjärnet medan farbrorn i särk styrde det.

Tyvärr var den stora mumblingshammaren inte i bruk. De höll på att restaurera vattenhjulet, en farbror berättade att de hade plockat isär det och noga sorterat det så att hantverkarna kunde bygga ett nytt hjul med exakt passform. Nästa år på järnets dag skulle det vara i funktion igen. KAN KNAPPT VÄNTA. Mumblingshammaren var ett enormt monster på 7 ton. Det stod ARBOGA på den i relief, Arboga ligger kanske en timmes körning från Karmansbo. Det är lite häftigt hur järnhanteringen syns överallt i Bergslagen. Mellan Arboga och Karmansbo ligger Kohlswa, ett företag som bland annat gjort städ, underbara, fina städ av hög kvalite.

Också mäktigt att en smedja som hade som störst produktion för över hundra år sedan fortfarande går att använda! Det var underbart att kliva in i smedjan, den var enorm, stor som en lada modell jättestor, och så imponerande att både jag och Smed-Malin var överens om att man var tvungen att stänga av sin hjärna och sedan kolla på lite i taget för att inte bli helt kollrig och börja hoppa upp ner upp ner upp ner på stället.

https://www.youtube.com/watch?v=gQNQcxEhcTM
Hoppa fram till 4.20 så får ni se mumblingshammaren och valsningen.

Godnatter!

Ja, det vanliga (tentakler) samt en hälsning från mitt inre

Är fortfarande nipprig över att börja svetsa ihop K.s kräkla så idag har jag nogsamt undvikit den med blicken och gjort en ljusstake istället. Hade en bild inom mig över hur jag tänkte att själva ljushållaren skulle se ut, problemet var bara att jag nästan var helt säker på att jag hade snott idén av en annan smed. Det finns ju inte alltför många sätt att göra ljushållare, men man vill undvika att kopiera folk rakt av. Jag satt och skissade och klippte lite mallar i papper, en bra metod för att få saker liksidiga och för att få en bättre bild för hur ljushållaren kommer att se ut. 

Hjärtformen som det tillslut blev är så klassisk att det typ inte går att sno den eftersom typ alla har snott den de senaste tusen åren eller så. Kände också att den passade ihop med det andra. Gjorde också en liten kopp som eventuellt rinnande stearin kunde samlas upp i. Använde rätt tjock plåt både till ljushållaren och koppen, bottenplattan är likaså rejält tjock. Gillar när saker är rejäla, kanske för att det är lättare att göra? Jag kanske kommer att gilla att göra smäckra saker när jag blir bättre på att smida. 

Sedan var det bara att svetsa fast tentakeln och nita ihop ljushållaren. 
Jag blev väldigt nöjd med den här, så nöjd att jag var tvungen att ignorera den en halvtimme efter färdigställandet för att istället baxa runt på en odlingslåda. 
Det finns något som kallas synestesi - att se ljud som färger, att få en hörselupplevelse av färger, eller att på en konsekvent sätt se veckans dagar i olika färger. Kort sagt två sinnen som är sammanlänkade på ett neurologiskt plan. Jag vet inte om det är synestesi, men för vissa former får jag en typ av skum sensation i munhålan, som om jag krubbat i mig en perfekt formad men smaklös godisbit, som en Dr. Dryels, faktiskt. Freud hade antagligen sagt att jag lider av ett trauma i den orala fasen, men nåja, sån är jag. Dr. Dryels-sensationen infann sig i vart fall och jag insåg nöjt att hjärtana på ljushållaren funkade bra och till och med ser ut som fångstarmarna på en bläckfisk. 

Så till sist, eftersom jag med ömhet härbärgerar en pretentiös got djupt inom mig - ett par rader från låten Watchmen av Fields of the Nephilim. Ett nyp av melankoli och en tacksamhet över att jag har den här hemliga, inre referenskatalogen.  

   

Det enda dåliga med dagen var att jag mot bättre vetande aldrig orkade ta på mig en långärmad tröja. Nu är mina armar trots ihärdigt skrubbande i duschen liksom svart-röda av sot och svetsbränna, dessutom buckliga (??)  och lite rynkiga, som halsen på en sköldpadda, samt att de liksom är blåfläckiga på ett suspekt sätt?