En betraktelse är att jag snart ska beställa material till Ulfs räcken. Smeden menade att det kan vara dags att gå in i arbets-läge, det vill säga sänka huvudet och börja mala sig igenom alla momenten steg för steg. Om man plötsligt drabbas av en outsäglig lust att smida något blötdjur så får man nöja sig med en snabb skiss och sedan åter till räcket.
En lätt oro inför detta. Men smeden har gett mig rådet att ta det steg för steg, sålunda blir första steget beställa material, kapa och sedan bearbeta. Detta känns överskådligt även om det alltid är en jämra pärs rent mentalt att navigera alla grynnor och skär på stålshoppen.
En annan betraktelse är att de bästa kunderna själva är hantverkare eller konstnärer. De har inte alltid särdeles mycket pengar, men det gnäller ALDRIG om priserna och uppvisar nästan alltid vänlighet och tålmodighet inför diverse felmarginaler. Har väl gnällt om det förut, men minnet smakar fortfarande beskt: när en dam i en porsche cayenne skällde ut mig då jag ville ha lite mer pengar för en odlingslåda jag snickrat själv samt målat i omgångar med linoljefärg. Det handlade om sjutti spänn mer har jag för mig, 270 istället för 200. JA ÄNTE BITTER! Jo, ok, lite bitter.
Har lyssnat på många sommarpratare i år som vanligt och får alltid resonera väldigt mycket med mig själv när det är entrepenörer som håller i programmet. Jag fylls nämligen av cyniska och dömande tankar. Jag är givetvis avundsjuk på deras ekonomiska situation och känner mindervärde när jag jämför mig med dem. Men jag ställer mig också genuint tveksam inför deras värderingar, beteenden och intressen.
Ibland är de engagerade i sociala eller kulturella projekt, där de bidrar med pengar. När de pratar om kultur får jag samma känsla som när pensionärer pratar om internet. Eller när politiker diskuterar ungdomskultur, jag far illa i hela kroppen. Blä. Vad jag menar är att det finns någonting som kulturarbetare är avundsjuka på som entrepenören har och och det är pengar, och förmågan att skapa pengar. Entrepenören i sin tur är avundsjuk på kulturarbetaren som kan skapa genuin kultur och meningsfulla avtryck på ett annat sätt än pengar.
Har sett detta från åskådarbänken, välklädda och förmögna personer blir osäkra och hukar sig inför en smutsig smed i trasiga kläder, och ett måttband blir plötsligt en maktfaktor.
Olika typer av status. Undrar vad som hade hänt med mina värderingar om jag hade supermycket pengar? Hade jag också börjat gnälla om svenska skatteregler? Vet inte, men jag hoppas inte.
Dagens sommarpratare mildrade i varje fall inte cyniska tankar man kan få om näringslivet. Jaja, inget är svart eller vitt har jag fått lära mig, så om det finns någon entrepenör där ute som är intresserad så har jag ett omfattande kulturellt kapital, vi kan byta grejer med varann!
