Ska göra tentakelljusstakar till ett bröllop. De ska gå att sätta ihop men även kunna stå var och en för sig.
Började med att tänka "pussel". Högg järnet varmt men gillade det inte. Dessutom passade inte formen ihop med tentaklernas organiska svajande.
Gjorde då lite böljande, som vågor. Det var ett elände det också men nu börjar jag nog närma mig.
Dagens göromål: hämta kol på Swecox i Norrköping. Ett himmelrike på jorden om man gillar konst, maskiner, halvsuspekta industriområden och stenkol. Och som av en händelse älskar jag allt av ovanstående!
Inom några år kommer hela området att vara borta och ersatt av dyra bostadsrätter. Jag förstår varför det kommer att bli så och på ett sätt är det bra. Jag har ju själv gedigen erfarenhet av bostadsbristen. Men jag blir ledsen ändå för stället är spektakulärt och underskönt. Färgskalorna skapar undertryck i min munhåla, vill bara stoppa in allt i truten och vältra runt på det där inne, som en överkokt polkagris.
Vad skulle Freud säga om det? Jajajaja Freud, jag vet vad du skulle säga om det, jag tänker dock på det som oral synestesi.
Fyndade också en skiftnyckel på loppis, åh känsla av glädje!
Känner blandade känslor inför nålfilen som verktyg. När den åker fram vet man att tummar och pekfingrar kommer att börja ömma, tålamodet kommer att prövas och känslan av tekniskt nederlag infinner sig. Målet tänker jag är att bli så bra att man inte ska behöva fila något.
Men det går ju inte att helt smida ett pyttelitet ankare, där är det vinkelslip och fil som gäller. Och nu har jag tagit med mig min verkstadshobby hem.
Jag har fått ett litet städ i present! Alla smeder älskar av någon anledning små städ. Har sett flera smeder ha små städ som halsband. Det ser vasst och lite obekvämt ut. Men jag fattar grejen. Älskar mitt röda lilla städ.
Är också nöjd med hur ankaret ter sig och är mallig över att jag gjort det på frihand.
Gonatt!
