Vad som hänt de senaste veckorna: jag har bearbetat mängder av material till räckena och sedan ägnat mig åt att rikta detsamma. Att rikta är något av smidets ryggrad. Lika viktigt som att forma järnet och kunna behärska symmetrier. Det är väl två sidor av samma mynt, att dels forma och dels räta. Ja, detta har jag väl tjatat om en massa, och också övat på en massa såklart. Ända sedan jag började vara i verkstan. Därför har jag drabbats av något av en kris när det var dags att göra överliggaren. Eller handledaren. Jag tror att man kan säga bägge, och intressant nog är ju både överliggare och handledare något som återfinns i den akademiska världen såväl som på ett räcke.
Hur som helst. Överliggaren gjordes i ...... 40x12 vill jag minnas att det är. Jag hade beställt fyra meter och fick biten i två tvåmeterslängder som jag kapade upp till meterlånga bitar. Två av dessa bitar skulle bearbetas, riktas och sedan förses med varsin 45-gradig vinkel vid en given punkt.
De två andra skulle bearbetas, smalnas av och riktas. Avsmalningen skulle göras på så vis att den skulle harmoniera mot det kommande handtaget och så skulle de vara likadana på bägge bitarna. Jag skriver hela tiden "räcket" men det är ju i själva verket två räcken, en vid var sida trappen. De ska vara likadana och då JAEVLAR ska de vara likadana. Ingenting annat duger, eftersom olikheter räckena emellan skulle synas så smärtsamt väl eftersom de står sida vid sidan och kan betraktas ur alla möjliga tänkbara vinklar, ständigt i relation till varandra. Det är kanske att kokettera, men de här räckena ska göras så bra jag bara kan göra dem om jag så ska dö på kuppen.
Nåja. Det är inte helt sant. Men hur som helst. Eller jo, det är sant, för hade jag ansträngt mig mer än vad jag gör nu så hade jag nog dött, eller nä, inte dött, men förmodligen kreverat så kraftfullt att det inte hade blivit några räcken.
Ja, alltså smalnas av proportionerligt till varandra och mot det kommande handtaget. Järn är ju plastiskt på ett sätt som kan jämföras med lera. När man klämmer åt materialet på ett håll så väller det ut på det andra hållet. Så när man smider ner ett plattjärn så blir det ett jävla flyttande på materia, fram och tillbaks. När något är jämntjockt på ena sidan så är det för tjockt på den andra, så då tunnar man ut det bara för att konstatera att det nu har svällt ut på andra sidan igen. Och så håller man på tills man får invärtes blödningar.
Till slut har jag framför mig två stycken material som jag är nöjd med. Jag är mycket nöjd. Jag ser på dem och ser med mina ögon att de är bra, fina. Sedan börjar jag rikta dem. Eftersom de är så långa får även små skevheter effekt på helheten. Men skevheterna är samtidigt så små att man nästan inte kan få syn på dem genom att bara titta som man brukar göra, över städet och längs städet. Man måste hitta skevheten genom att känna och peta och titta på andra sätt, efter en kant som höjer sig lite mer än den andra.
Så hittar man en skevhet, och rätar ut den, Men den är så liten att man tar i för mycket, så har man plötsligt en ny skevhet åt andra hållet. Så håller man på tills man får ebola.
Till slut har jag framför mig två bearbetade och riktade bitar material. Jag ser och känner att de är raka och symmetriska.
Så börjar jag forma handtaget på den ena. Lite, lite, lite åt gången. Jag har ritat ut handtaget på min ritning på golvet och lagt ut alla bitar så att handtaget ska se harmoniskt ut gentemot det övriga räcket, det ska se bra ut i relation till trappstegen och det ska vara på en bra höjd och kännas naturligt att hålla i. Okej. Har tänkt på allt och så samlas all tankeverksamhet och kanaliseras ut genom hjärnan, genom handen, ut i hammaren och in i järnet som formar sig.
Okej. Stirrar på det. Böjer på det två millimeter. Stirrar på det. Böjer, stirrar, böjer, stirrar. Böjer, stirrar, rätar ut, böjer på ett annat ställe, böjer, rätar ut, flyttar värmen, böjer, rätar, stirrar, stirrar. OKEJ. OKEJ, OKEJ, OKEJ, OKEJ, det är ett handtag nu. Jag lägger ut det på min ritning på golvet, lägger ut solstrålarna och ser för första gången att det här kommer att bli ett räcke. Jag har tänkt ut en tanke i min hjärna, designat ett räcke till ett specifikt hus med en specifik idé om vad jag tycker är skönt för ögat. Jag har spenderat timmar med att göra ritning i skala, räkna ut hur många meter jag behöver av vad, jag har berört varenda millimeter av det materialet med min hammare och nu ser jag att det kommer att bli ett räcke. Och inte bara det, det kommer att bli ett fint räcke, jag känner det i mina tänder. Om jag bara örfilar mig själv, struntar i att jag har kärlekskval, ont i ryggen och i höger knä, att jag är ett psykfall och ett fetto och mosar mig igenom detta, då kommer det att bli bra.
Okej. Börjar på nästa handtag. Lägger det första på marken och har det som mall när jag bit för bit gör det nya. Stirrar, böjer, rätar ut, stirrar, stirrar, stirrar, böjer, det blir fel, rätar ut, stirrar, vänder på det i huvudet, stirrar, flyttar värmen, böjer. Böjer, rätar, stirrar, värmer, slår, böjer.
Det brinner upp.
Jag vänder mig om och ser en kvast av gnistor bryta igenom den glödande högen av koks.
Det går inte att rädda. Så jag måste kapa av den bit som brunnit, en decimeter ungefär.
Och nu är inte bitarna lika långa längre, och inte likadant avsmalnande. Jag måste smida om den här biten så att den blir likadan som den första. Men nu kan jag inte ha dem jämte varandra och jämföra, för den första biten är ihopkrusidullad. Så jag måste mäta varje 50 millimeter med skjutmått och jämföra. Men varje gång jag får måttet att stämma på ena sidan, så är den andra för tjock och då måste jag tunna ut den och då sväller den andra sidan och då måste jag tunna ut den och då sväller den andra sidan ut så då måste jag tunna ut den.
Till slut har jag en bit framför mig. Jag ser med mina ögon att den inte är bra. Den är klumpig och utan elegans. Men det är det bästa jag kan åstadkomma. Så nu riktar jag den. Den är så lång att varje liten skevhet spelar roll. Men skevheterna är så små att de knappt syns. Man måste peta sig fram till vart de är någonstans. Så riktar man dem för mycket så de slår sig åt andra hållet. Men det syns inte. Så får man synbortfall och högt blodtryck, man tröttnar på livet och slutar äta.
Men tillslut. Två handtag. De är hjälpligt likadana. Jag lägger dem bredvid varandra.
De är skeva.
De är likadana i en ledd men de är katastrofalt skeva i den andra ledden. Jag måste rikta i skruvstycke med största skiftnyckeln, millimeter för millimeter.
Då slår de sig åt andra hållet.
Då måste jag rikta det.
Då slår de sig åt andra hållet.
Så håller det på i ungefär en och en halv vecka. Jag börjar nästa gråta ungefär fem gånger per dag. Jag går ner i Båtbyggarns omklädningsrum och gömmer mig bland hans reflexoveraller och stirrar ut i mörkret. Jag slutar laga mat. Jag äter bara kokta ägg och proteinbars. Jag jobbar till nio på kvällen och cyklar hem och sedan drabbas jag av en liten kollaps i all enkelhet, kroppslig och mental. Jag känner mig positivt inställd till denna och välkomnar den in i mitt liv. Varsågod! Kliv på, jag har bullat upp. Ska det gå åt helvete så får det gå åt helvete med musik.
Jag är ledig ett par dagar och när jag väl kan börja äta igen, så äter jag choklad.
Och nu är överliggarna klara.
Så gott som. Peppar, peppar. Den ena behöver riktas en smula, men den på bilden nedan följer som ni ser den vita linjen med en helt odiskutabel överensstämmelse.
